Hur äntrar vi fiktionen? Var finner vi dolda rum? Kan vi dölja oss själva? Vilka fiktioner är aktiva i ett rum? Här följer några anteckningar från vårt pågående arbete i Malmö.
Som besökare till föreställningen Join bidrog man till skapadet av ett företags arbetskultur genom att delta i olika lekar och spel. Tack vare Teater InSite har vi nu fått möjlighet att göra en konstnärlig fördjupning av några teman från föreställningen. I Join så ”switchades” de anställda (publiken) på företaget mellan olika arbetsuppgifter, olika platser och sammanhang.
Switch är en undersökning av scenarion där olika estetiker överlappar, olika gränssnitt. Med andra ord prövar vi hur fiktioner läggs på varandra, hur vi kan hoppa mellan nivåer och hur flera lager verkar simultant, i en given situation. När vi säger fiktion menar vi påståenden som vi kan tro på och agera på – fiktion som illusion, i motsats till desillusion.
Redan under Transistorfestivalen i höstas höll vi en öppen workshop, under vintern har arbetet vilat, och för några veckor sedan började vi igen, med att rollspela. Vi spelade rollspelet Apocalypse World och en betaversion av Precariat. I rollspel finns både spelsituationen kring bordet och den värld som spelarna fantiserar ihop. Redan där har vi benämnt två olika fiktioner. Det finns ett avgörande magiskt ögonblick i rollspelet när en spelare börjar agera som sin rollfigur och berätta vad den gör. Allt som spelaren säger om vad den gör är sant i spelet. För att uppmärksamma hoppet mellan fiktioner kan spelaren glida från att beskriva vad den faktiskt gör i sin fysiska kropp (de andra spelarna accepterar det som sant) till att berätta vad den gör i sin imaginära rollfigurs kropp (de andra accepterar även det som sant).
Från rollspelandet har vi denna vecka rört oss in mot just språket, utsägandet, och det sätt som vi talar på under en rollspelsession. Spelledaren målar upp den imaginära världen för spelarna genom att beskriva den med ord. Allt som spelledaren säger accepteras som sant i fiktionen. Det fysiska rum som spelarna sitter och spelar i tonar bort och en gemensam fantasi uppstår.
Den här veckan vänder vi lite på omständigheterna. Vi försöker beskriva det rum vi faktiskt befinner oss i, med allt som finns där, inklusive kroppsliga förnimmelser, sociala överenskommelser och fantasier om rummet. Speciellt intresserade har vi varit av portaler; objekt som kan förflytta spelarna ut ur rummet, på någon nivå.Vi har identifierat elva nivåer av beskrivande, som vi just nu laborerar med. Varje nivå är ett eget kort. Med hjälp av korten gör vi improvisationer i tal och text som vi dokumenterar, med ljudupptagningar och skapande av hypertextspel. Vi har möjlighet att lyssna på rummet vi befinner oss i, förstärkt med olika riktade mikrofoner. Ljudet skapar ytterligare ett lager av intryck som beskriver rummet på ett annat sätt än det synliga.
Olika fysiska rum väcker olika fantasier hos oss som spelar. Vi har förlagt arbetet ute i offentliga eller halvoffentliga lokaler. Vi tänker oss platserna som territorier där olika intressen är i ständig förhandling. Det som förenar de platser vi valt är att de saknar en tydlig funktion. I en affär, på ett bibliotek eller ett café vet vi vad som gäller. I det så kallade ”vardagsrummet” på Malmö Live, i ljushallen på Studio och i en tom affärslokal på Caroli köpcentrum är överenskommelserna lite vagare. De vilar på en förhoppning om att något ska hända mellan besökarna där, men vad?
De två första, relativt nybyggda platserna, lockar med att vara inspirerande och inbjudande miljöer. De är inte regelrätta arbetsplatser men inte heller ställen där du måste handla något för att få stanna. Det känns som att vår blotta närvaro räcker för att producera något slags värde?Den tomma affärslokalen har tidigare varit plats för värdeskapande genom handel. Idag används tomma lokaler i Caroli till konstutställningar. Dessa platser fascinerar eftersom de skapats för nya produktionsförhållanden,där vi kanske måste hantera att vara både privata, i arbete och konsumenter på samma gång. Kanske måste vi angripa dessa territorier genom att först beskriva dem – kartlägga aktiva fiktioner, för att sedan spekulera kring hur vi skulle kunna använda eller hacka dem?
I linje med idén om att hacka rum, försöker vi att smälta in i de platser vi besöker. Vi har övat oss på kamouflering; ett slags o-performativa strategier som inte öppet försöker presentera ett synligt alternativ till den kultur som platserna försöker odla, utan snarare vill verka i det dolda. Vi blir ett hemligt sällskap på platsen, men sticker samtidigt inte ut från andra grupper som sitter där och gör allt från att sälja folköl till att diskutera relationsproblem (exempel hämtade från observationer).
Arbetet är en fördjupande undersökning där de medverkande konstnärerna utforskar sina verktyg, metoder och sitt samarbete. Dessa är Moa Hjärtström, Thom Kiraly, Ebba Petrén, Liv Vesterskov och Gabriel Widing. Ljudteknik görs av Jonas Åkesson och konstnärlig ledare på Teater InSite är Matthias Hahne Torbjörnsson. I höstas medverkade även Jacob La Cour. Arbetet går att besöka på plats, men det kommer också resultera i presentation av något slag vid senare tillfälle.
Vecka 8: Malmö Live
Vecka 9: Studio
Vecka 10: Caroli – Speltest kl 13 den 9 mars!
Vill du veta mer eller göra ett besök, ta kontakt med Ebba Petrén.
I oktober gav Ebba och Gabriel en föreläsning för ljudstudenter på Linköpings universitet. De fick spela Din inre röst, sedan berättade vi om den konstnärliga process som ledde fram till verket.
E: De senaste åren har vi gjort scenkonstverk där publiken guidas av en röst i hörlurar. Det är ett sätt att ta publikens uppmärksamhet och aktivera deras kroppar som blivit vanligare även på större scenkonstinstitutioner med i övrigt traditionell repertoar. Rimini Protokoll (Remote X) Lundahl&Seitl (Symphony of a missing room mfl.), Forsworks (Doppelgänger) och Janna Holmstedt (Limit Cruisers) är bara några exempel från Europa på grupper som använt röstguidning. Vi utmärker oss kanske i myllret genom att sätta relationerna mellan deltagarna på spel. Våra röster instruerar ofta till situationer där deltagarna relaterar till varandra genom blickar, tal, synkroniserade rörelser.
G: Den medietekniska förutsättningen för flera av de här verken är synkroniserade ljudspår, analoga radiosändningar och binaurala inspelningar som skapar en olika typer av ljudande rumsliga suggestioner. Vårt fokus i den här föreläsningen är dock det konstnärliga arbetet, snarare än det tekniska. Den estetiska förutsättningen är att dessa verk uppstår genom deltagarens positioner i rummet, genom den egna kroppen. Instruktionerna skapar riktning: ens egen kropp sätts i relation till sig själv, andras kroppar och rösten i luren. Spänningen i verken uppstår ofta ur mellanrum mellan det materiella och det imaginära. Det finns ett glapp mellan rummet en befinner sig i och rummet som ljudet i hörluren påstår. Ljudrummet kan utmana, komplettera eller förstärka det fysiska rummet.
Din inre röst – teoretiska ingångar
E: Din inre röst är gjort för barn i åldern 10-12. Trots det skrev vi fram materialet utifrån filosofiska frågeställningar som vi själva var intresserade av.
En av ingångarna är existentiell, den handlar om vad det innebär att vara avatar, att överlåta sitt initiativ,
en är fenomenologisk och handlar om instruktioner och riktningar och
en är närmast psykoanalytisk och handlar om rösten både vår egen röst, andras röster men också de inre, tysta rösterna.
Lite senare tänkte vi prata om hur vi gått till väga för att skapa verket på en mer praktisk nivå.
Avataren som tillstånd
G: Avatar är ett begrepp som är relevant för egentligen alla typer av aktiverande ljudverk. Det kommer från en hinduisk kontext och beskriver då de kroppar eller gestalter som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden. Men begreppet används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar, i spel eller på nätet. Avatarer är kroppar som tas i besittning av yttre krafter. Därmed aktiverar avatarfiguren frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som främmande, som en avatar? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avataren användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?
Avataren blir ett sätt att undersöka det glapp som finns mellan medvetande och kropp. Det är lätt att uppfatta sitt eget medvetande som en sorts främling, fångad i en påse med kött och organ. Det är ju egentligen den klassiska cartesiska uppdelningen av kropp och själ, en uppdelning som har dödförklarats många gånger men som fortfarande hemsöker vår förståelse för den mänskliga tillvaron. Ett annat sätt, som undviker den dualismen, är att tänka på avataren som en cyborg-kropp. Avataren är då en kropp sammansatt av röst, teknologi och kropp, en figur som sträcker sig längre än den fysiska kroppen utan att lämna den.
E: Den grundläggande situationen för den hörlursavatar som vi skapar är att den inte vet vad den kommer göra i nästa ögonblick. Den är närvarande i nuet och frånvarande från egna initiativ. Både det förgågna och framtiden tonar bort medan den inväntar på nästa instruktion. Det händer att deltagare liknar avatarvaron med ett yoga-pass eller en meditation, och visst finns det likheter i hur vi styr kroppen in i en behaglig koncentration. Frågan om hur det är så skönt att bli guidad ska vi nu ta oss in i med hjälp av fenomenologi.
Instruktioner, riktningar, linjer
G: Fenomenologi är en filosofi som utvecklades under nittonhundratalet i Tyskland och Frankrike. Den handlar om hur människan varseblir världen. Världen framträder genom våra sinnen som fenomen. Vi har läst den brittiske teoretikern Sara Ahmed som i sitt tänkande korsar just centraleuropeisk 1900-tals fenomenologi med postkolonialt tänkande och queerteori. I Din inre röst använde vi oss bland annat av hennes sätt att använda linjen i boken Queer Phenomenology för att beskriva hur vi får och ger riktningar. Att instruera en kropp, som vi gör och som yogainstruktören gör och som läraren i skolan gör, är att ange den riktning en kropp ska ha. Rösten ger förslag på vad deltagaren ska uppmärksamma, se, göra och tänka på. Varje förslag utesluter andra riktningar; allt inte ses, görs eller tänks. Så att ge riktning är att göra vissa saker viktiga och ignorera andra.
E: Ahmed använder linjen för att beskriva hur handlingsmönster kulturellt förs över och bibehålls. Varje gång du riktar dig mot någon eller något, så följer du en linje som redan är dragen. För att kunna rikta dig mot något måste detta något redan finnas. Det måste vara möjligt se vägen fram till målet. Världen är fylld av linjer som orienterar våra beteende och begär. Tänk på sexual orientation. Dessa linjer leder någonstans, detta någonstans är redan färdigt. Hon inför en bredare förståelse av straight, inte bara straight som i heterosexuell utan även i hur hon förstår rum och handling. Det är svårare att röra sig längs en skevande “queer” linje än längs en “straight”. Den som avviker viker från linjen får det svårare att orientera sig i världen eftersom den inte har färdiga spår att följa. Låt oss tänka på den behagliga instruerande rösten igen. Med Ahmed förstår jag att rösten är behaglig eftersom den gör mig orienterad, jag får en riktning, en väg någonstans, jag har en plats.
Ahmed skriver att när vi hoppas, så är det en investering i att de “linjer” vi följer kommer att ta oss någonstans som är bra att vara på.
När vi gjorde Din inre röst tänkte vi på hur aktiviteter i skolan bygger på en förhoppning om framtiden. Sällan är skolarbetet till för nuet och gruppen som är där. Oftare finns aktiviteterna i skolan till för att ge betyg och i förlängningen jobb. Vi ville använda skolans rum för att rikta oss mot kroppen och rummets möjligheter här och nu, istället för framtiden. Materialet undersöker till en början vilka handlingar som är möjliga och “linjära” i klassrummet. Man repeterar klassrumsrörelser, men efter hand bryts mönstren. De möbler och de skolmaterial, som finns i klassrummet för att stödja skolarbete, används till andra aktiviteter. Bordet som vanligtvis stödjer skolarbete används för att vila på och lägga fötterna på. Papper kastas över rummet, På tavlan skrivs fragment utan sammanhang. Man blundar, lyssnar inåt, ser sina kompisar involverade i ovanliga rörelser.
Rösten och tystnaden
G: För att tänka på och arbeta med rösten har det underlättat att läsa Mladen DolarsA voice and nothing more och se Slavoj Žižeks The Pervert’s Guide to Cinema. Båda tillhör den så kallade Ljublana-skolan, som i skuggan av järnridån under 80-talet utvecklade ett gäng teorier om rösten utifrån psykolanalytiska antaganden. Dolar beskriver vår tillvaro som ett röstuniversum som består av andra människors röster, sångröster, röster i media, radio och tv, och vår egen röst, som på ett obehagligt sätt låter annorlunda innifrån skallen än hur den låter utifrån. Alla dessa röster viskar och skriker, gråter och tröstar, hotar och ber, förför och beordrar, åberopar och bönar, förklarar, hypnotiserar, bekänner, terroriserar. Rösten är främmande inför oss själva, den brister, den avslöjar oss, vi kan tappa den. Men tystnad är inte något alternativ och inte heller någon tröst. Bristen på röster och ljud är lika outhärdlig. En isoleringscell som lämnar oss ensamma med våra egna tankar är något av det värsta som går att förestläla sig. Tystanden är förbunden med döden och rösten är trots allt det första livstecknet.
I tystnaden är vi inte befriade från röster eftersom våra egna, inre, röster då träder fram, som kan vara än mer påträngande än de yttre. Dessutom går den inre rösten inte att få tyst på särskillt lätt. Som psykoanalytiker tänker sig Dolar och Žižek att denna inre röst är en sorts manifestation av vårt samhälles och våra föräldrars mer eller mindre föråldrade och nervösa värderingar. Vi blir sociala varelser just genom rösten, den befinner sig alltså i korslinjen mellan yttre, gemensam social värld och inre känslomässigt liv.
Se från 13.30 till ca 17.30
Rösten kommer alltså enligt Žižek ur ett slags tomrum. Den är en “främmande”, nästan inkräktande närvaro i kroppen. Din inre röst spelar med detta internaliserade främlingsskap.
E: Att lyssna på sin inre röst har blivit en uttjatad paroll i vår samtid. Om världen ter sig för kaosartad och svåröverskådlig så är det som om det enda som återstår är att lyssna inåt. Men om vårt inre är en manifestation av samhällets skeva värderingar uppblandat med undanträngda mer eller mindre monstruösa begär är det som om hela resonemanget vänder ut och in på sig själv.
Nu har vi pratat om avataren, om linjen och om rösten, några teoretiska ingångar till Din inre röst. Det finns fler relevanta begrepp ur psykologi och filosofi. Vi kommer inte gå in på Freuds “det kusliga” som handlar om hur när det vardagliga blir främmande. Inte heller Merleau-Pontys “glipa” mellan att se sig själv utifrån och uppleva sig själv innifrån, kommer vi undersöka idag. Vi skulle också kunna säga något om vilka utmaningar och möjligheter som vi har när vi jobbar med deltagande konstformer, men jag tror att vi först ska bryta upp det teoretiska och ägna en stund åt praktiska tillvägagångssätt.
Din inre röst – konstnärliga ingångar
G: Vi kommer nu byta perspektiv och gå in på hur vi jobbar. Vi kommer prata om instuktioner, dramaturgi och komposition.
Instruktioner
E: När vi kring 2010 började experimentera praktiskt konstnärligt med att göra publiken till avatarer så slöt vi oss efter ett tag till några skrivregler. En av dem var att det rösten ber en att göra ska svara mot det en vill göra i en viss situation, det som är “rätt” att göra.
Exempel: Står man mitt emot någon så vill man titta på den, ligger det en penna på bordet vill man ta upp den, håller någon upp en papperskorg då man har ett ihopknögglat papper i handen så vill man kasta pappret i korgen.
En annan regel var att instruera till fysiska rörelser, inte till specifika känslor eller inre bilder. Så hellre “titta på din hand” än “din hand är varm”. Dessa två regler undviker konflikt med deltagarens tankar, känslor och impulser. Det gör att vi inte tafsar på det rum där tankar, känslor kan uppstå. Det inger också en känsla av att rösten vet var man är och vad man vill.
G: Vår ambition var också att skriva så pass detaljerade instruktioner att deltagaren aldrig upplever en valsituation. När man står inför ett val aktiveras lätt massa tankar kring identitet. Vem vill jag vara inför de andra, vilket val passar mig? Avatarvaron är ett försök att minimera denna typ av funderingar. En ska uppleva hur det är att göra saker utan att göra det “som sig själv”. När handlingen flyter på utan att man stoppas av valsituationer, så är det nästan som att man glömmer att man styrs av rösten. När rösten glöms bort blir den njutbar, när den är njutbar glöms den.
E: Rösten i Din inre röst har också en viss ton som stödjer ovanstående. När jag läser som Rösten tänker jag att jag vet precis vad som är bäst för den som lyssnar. Ibland tänker jag också att jag undrar vad som skulle hända om den som lyssnar gjorde det jag förseslår. Jag ger förslag snarare än order.
För att få lyssnaren att haja till kan vi bryta mot alla dessa regler. Vi kan låta rösten harkla sig, staka sig, vi kan låta den fråga “har du glömt mig?”. Vi kan lägga in brus och låtsas att signalen håller på att försvinna och så vidare.
Dramaturgi
E: Vi har pratat en del om rum, men ett verk som sker över tid behöver också förhålla sig till tiden. Dramaturgi är teaterns ord för komposition. Det handlar om struktur, hur förväntan byggs upp och infrias, vad som kommer först och vad som kommer sen.
G: För att skapa våra ljudverk börjar vi oftast arbeta utan dramaturgi. Vi börjar leta mikrohändelser, små ögonblick som är intressanta nog i sig, inifrån kroppen. Det kan vara jättesmå saker såsom att blunda, vrida huvudet åt höger och så öppna ögonen igen. Små fragment sätts sedan ihop till scener. Vi vill att varje scen ska fungera i sig, inte bara i relation till andra scener. Scenerna testar vi först själva och ibland med testpublik. Så småningom börjar vi hitta ett sätt att strukturera mikrohändelserna. Vi sätter ihop sekvenser som vi testar med publik ur den tilltänkta målgruppen. I Din inre röst drivs händelseutvecklingen av Rösten och vad den vill göra med kroppen som den tagit sig in i.
E: Men det räcker inte att bara utgå från rösten, vi behöver också ha med oss publiken.
Jag frågar mig ofta vad publiken behöver ha med sig i ett visst skede för att kunna ta till sig instruktionerna. Varje mikrohändelse förbereder inför det som komma skall. För att hitta ordningen brukar jag pendla mellan att gå in i de olika perspektiven: dels i publikpositionen som inte vet vad som ska hända härnäst, dels i tredjepersons-perspektivet och överblicka helheten, dels i röstens perspektiv. De olika perspektiven fungerar olika bra i olika delar av processen.
E: Så här tänkte vi oss röstens handlingar i Din inre röst
Rösten tar sig in
Rösten undersöker kroppen
Rösten avbildar en kropp
Rösten avbildar rummet
Rösten får kropparna att röra sig i rummet
Rösten upptäcker att andra mönster är möjliga
Rösten testar olika mönster
Rösten upptäcker att kroppen har en röst
Rösten testar kroppens röster mot andra.
Rösten lämnar kroppen
Det är inte nödvändigtvis så att lyssnaren måste förstå logiken, eller uppfatta den på ett medvetet plan. Så det gör alltså inget om ni inte uppfattade verket på det här sättet. De olika perspektiven är redskap som underlättar det konstnärliga arbetet, inte vad vi vill förmedla ut.
Översättningar, ljud, värld
G: Vi är ju på en ljudkurs idag, så det känns lägligt att säga något om ljudet i föreställningen. Kompositionerna är skapade av Elize Arvefjord som vi har jobbat i nära samabete med.
Vi har arbetat med att foga samman ljud som låter lika men kommer från olika håll, för att kunna färdas mellan olika imaginära världar. Många av inspelningar är gjorda i klassrum med binaurala mikrofoner, som en stoppar in i öronen, vilket gör att huvudet och öronen skapar en realistisk simulation av tredimensionellt, rumsligt ljud. Den här tekniken använder vi för att det ska vara svårt att urskilja om ljuden kommer inifrån hörlurarna eller ute i rummet. Inspelningarna av rösten gjordes dock i studio och i ljudmaterialet använder vi även en del arkivljud.
E: Som vi pratat finns en ambition att aktivera och ibland rucka på de gränser som finns mellan verkligt-overkligt, inre röst-yttre röst, tvådimensionellt-tredimensionellt, avskiljt-ihophörande. I texten går handens linjer över i bordslinjer, linjer på ett papper, osynliga linjer i rummet. I ljudet har Elize låtit suset av andning bli vind som blir radiobrus som blir ett flygplan över himlen. Rytmen av en klocka blir steg i rummet som blir slag i bordskivor, som blir ett elektroniskt beat.
För att klippa använder vi Ableton Live, ett program som är gjort för djs men som också används av ljuddesigners. Det passar oss eftersom det är lätt att göra flera spår och det är lätt att utskilja olika klipp eftersom de får olika färg. Varje kanal får minst ett röstspår och ett ljudeffektspår. Varje scen har ett separat projekt.
Vi testspelar alfaversioner och betaversioner av alla scener. Vi skriver om dem och gör nya inspelningar flera gånger om. Från början hade vi tänkt att vi kunde använda röstinspelningar från alla versioner och bara byta ut buggar. Under processen upptäckte vi att tonen på rösten ändrats för mycket mellan olika inspelningar så vi spelade istället in allting på nytt.
Eftersom arbetet med ett sånt här verk tar upp emot ett års tid så har det följt oss länge och vi har hunnit fundera över både processen och resultatet både en och två gånger, men vi hoppas att det vi sagt inspirerat er på något vis.
På Plaça George Orwell i Barcelona finns inget officiellt monument eller plakat till minne av den framlidne författaren till 1984, de spår som står att finna är dels ett par lägligt placerade övervakningskameror, och dels den här informella hyllningen på ett förbisett jalusi.
Det verkade bli en regnig och murrig sommar, perfekt för att kura inne i någon stuga och skriva manus. Det är nu juli månad och allt känns annorlunda. En värmebölja försänker kontinenten i en sömnig stämning. Solen står högt på himlen, den har skingrat alla moln. Men ljuset bringar ingen klarhet, det bländar, sätter synförmågan ur spel, tänder skogsbränder. Vad är det som händer? Det är sommar i ett krisande Europa.
Vi reser till olika platser för att söka återhämtning, men vi förbinds av tangentborden och nätverken. Vi knattrar ihop texter, scener och stämningar på svaga uppkopplingar i civilisationens randområden. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, skärmens sken kastar samma ljus i ansiktet på oss var vi än öppnar den, filerna ligger på plats och alla program och ikoner är bekanta.
Under våren har vi återvänt till 40-talets totalitära dystopier. Vi har läst om språkmanipulationer och övervakningsteknologier i Orwells 1984, om hur staten lockar fram de sanna innersta känslorna och tankarna genom ett serum i Boyes Kallocain och om den biologiska kontrollen i Huxleys Du sköna nya värld. Vi har sökt efter spår och ledtrådar till vår egen samtid, vår situation, vår smärta. Winston, den sjukliga protagonisten i 1984, grubblar över smärtans och rädslans biologiska onyttighet, ”människokroppens förräderi då den stannar i handlingslöshet just då särskild ansträngning skulle behövas. /…/ Han tänkte att i krisögonblick är det aldrig en yttre fiende man slåss emot, utan alltid sin egen kropp.”
Den där handlingsförlamningen är lätt att känna igen, inte bara i vardagen, utan även på det politiska planet. Men vilka rädslor, vilken oro är det som hemsöker vår vardag? Inte är det Boyes, Huxleys eller Orwells totalitära stater, som genom avancerade disciplineringssystem försäkrar sig om evig stabilitet och kontroll, “vår fasta samhällsordning, trygg för alla tider” som Boye uttrycker det. Den italienske filosofen Paolo Virno menar att fruktan och ångesten idag, är intimt sammanbundna resultat av vad en skulle kalla en ”generell desorientering”. Den här desorienteringen behöver inte bara gälla samhället, utan i högsta grad även individer.
I dagens värld leder inte plötsliga förändringar till att traditionella och repetativa livsformer omkullkastas, vad de gör är snarare att påverka individer som numera är bekanta med att inte ha bestående sedvanor, som är vana vid plötsliga förändringar och som är utsatta för det ovanliga och det oväntade. Vad vi får är en verklighet som ständigt och oavsett vad förnyas.
I ett samhälle som präglas av extrem flexibilitet, i arbetslivet, i utbildning, i sociala relationer, är det inte konstigt att det kan vara svårt att hitta en riktning, en orientering. Vi vet att alla riktmärken, alla fästpunkter kan komma att flyttas om medan vi tittar åt ett annat håll. I samspelet mellan teknologisk acceleration och kapitalflöden som jobbar med nanosekunder som avgörande tidsenhet kommer människor, medborgare, arbetare, lätt i kläm. Virno fortsätter:
Därför är det inte möjligt att göra en effektiv distinktion mellan ett stabilt ”innanför” och ett osäkert och tellurgiskt ”utanför”. Den permanenta föränderligheten i sätten att leva, liksom den träning som krävs för att möta den gränslösa osäkerheten i livet, leder oss till en direkt och kontinuerlig relation till världen som sådan, till det obestämda sammanhanget av vår existens.
Vår tids viktigaste insida är kanske arbetet; att få ynnesten att sälja sitt arbete på arbetsmarknaden i en tid då kapitalet behöver mindre och mindre betalda arbetstimmar för att ackumulera vinst. Att hamna utanför arbetsmarknaden, att hamna i “utanförskap”, som politiker från höger till vänster skulle uttrycka det är kanske paradexemplet på vad som fyller oss med ångestfylld fruktan. Men även på insidan är det något som oroar.
De som är på insidan vet nämligen att arbetet inte längre känner några gränser. Nina Power, brittisk filosof och aktivist, beskriver i Den endimensionella kvinnan hur vi förväntas vara ständigt nåbara, genom e-post eller telefon, att vi alltid ska fungera som ”ambassadörer” för våra företag, att det inte finns någon gräns mellan det privata livet och arbetslivet. ”Facebook förenar vänner och kollegor. Det personliga är inte längre politiskt, det är en genomgripande ekonomisk sfär.” För den som är på insidan genomgriper arbetet, särskillt det kognititva arbetet, hela livet.
Efter Andra världskriget skrev Hannah Arendt att en viktig förutsättning för totalitarismen hade varit ett sammanbrott mellan å ena sidan den intima, privata sfären och å andra sidan den offentliga, politiska sfären. Totalitarismen grodde ur ett mellanrum, en social och ekonomisk sfär, varken privat eller offentlig. Det skulle vara lätt att översätta dessa idéer till vår tids sociala medier, såsom Facebook, men så lätt ska vi inte göra för oss. Om det finns totalitära tendenser idag så är det inte i relation till staten vi ger upp våra friheter. Det är inte staten som möblerar om i våra relationer, i våra livsformer. De krafter som kan bryta ner gränsen mellan privat och offentligt, ingripa i våra fantasier, vårt begär och vårt tänkande är ekonomiska och de organiseras genom företag, stora som små. Men företagen har inte samma drömmar som de totalitära staterna hade. Företagen drömmer inte om stabilitet, reproduktion, hälsa och renhet. De är en annan sorts organismer, de lever ett annat sorts liv, de när andra drömmar.
Det är en värld av skillnad mellan 1984, där staten räds medborgarnas sexuella drifter och 2015 där varken arbete eller konsumtion har några problem med att accelerera med begäret som drivfjäder. Det finns ingen motsättning mellan underkastelse och sexuell utlevnad. Nina Power beskriver hur alla våra tillgängliga kapaciteter, inklusive vår kapacitet att väcka kåthet och åtrå, förväntas kunna komma till användning för företagen. För att visa att vi är goda arbetare och motiverade anställda får ingenting stå i vägen för att, utan reservationer, kasta oss in i arbetet.
Den konstanta förändringen av livets villkor kräver att vi ger upp idén om oss själva som socialt stabila enheter. För den som inte är beredd att byta både ort och branch finns ingen försäkran om trygghet. Den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek menar att denna osäkerhet har ändrat våra psykologiska behov. Det kristna arvet som i norra Europa tagit formen av en lutthersk arbetsdisciplin ersätts av en sorts buddhistisk attityd som kan fungera som ideologiskt komplement till kapitalismen:
Västerländsk buddhism presenterar sig som ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stress – genom att den ger oss möjlighet att koppla från och bevara ett inre lugn.
Den här tendensen är lätt att se både i den religiösa sfären, där exempelvis Svenska kyrkan erbjuder gudstjänster och kurser med mindfullness som tema, men även i arbetslivet. Till exempel uppmanas Googles anställda till meditation inför viktiga möten och Arbetsförmedlingens konsultcoacher förordar positivt tänkande som svar på strukturellt skapad otrygghet. Žižek fortsätter:
Österländskt tänkande erbjuder en utväg som är vida överlägsen de desperata försöken att finna en tillflykt i gamla traditioner. Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna.
Med ett sådant inre avstånd till oss själva och varandra kan livet bli mer uthärdligt. Förväntningarna på vad vi kan uträtta tillsammans skruvas ner eftersom ekonomin uppfattas som en närmast kosmisk kraft. Samtidigt gör det oss redo för att acceptera fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet. Det är givet att samtidens svårigheter inte går att lösa genom att resa tillbaka i tiden. Vi måste motstå varje reaktionär impuls, varje önskan att återvända till ett institutionaliserat och homogent samhälle präglat av inlåsta och förutbestämda livsöden som en väg ur vår samtids dystopia. Men det återstår att se hur det är möjligt att organisera sig, hålla ihop och skapa motstånd i en tid utan fasta punkter att ta spjärn mot och där det saknas gränser som inte redan överskridits av kapitalismens höga svallvågor.
Solen sänker sig sakta mot horisonten. Det är sommar i ett Europa utan möjligheter till återvändo.
I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.
Referenser
The Origins of Totalitarianism (1951) & Människans villkor (1958), Hannah Arendt.
Kallocain (1940), Karin Boye.
Du sköna nya värld (1932), Aldous Huxley.
1984 (1949), George Orwell.
Den endimensionella kvinnan (2009), Nina Power.
Multitudens grammatik (2003), Paolo Virno.
Buddhister i rymden! (Aftonbladet 2005), Slavoj Žižek.
Texten är skriven av Gabriel Widing till programbladet för Join.
In beginning of june Nyxxx spend a week together at Smoke Screen Studios (Rökridån), Stockholm working on new ideas. Enjoy some photos from the game jam, choreography, concert etc that happened in spaces for tactical meditation!
Nyxxx
Chaos
Killjoy
Happiness
Joker
Thanks to everyone who came to the work-in-progress and thanks to Konstnärsnämnden and Kulturådet supporting our work!
Emma Bexell och Stefan Stanisic från Bombina Bombast bjöd in till ett samtal om interaktiv teknik under Scenkonstbiennalen i Malmö. Ebba Petrén och Gabriel Widing var där från Nyxxx, Christer Lundahl från lundahl/seitl och Cecilia Dolk från Odyssé. Moderator var Ylva Gislén. Här följer några anteckningar som vi gjorde inför seminariet.
Christer, Emma, Stefan
Vad är en teknik?
Det kan vara ett spelkort, ett objekt, eller en överenskommelse eller en serie instruktioner för hur man ska agera. Vi tänker ofta först en situation som vi vill gestalta tillsammans med publiken, sen bestämmer vi vilka verktyg som behövs för att de ska fungera.
Vi ska presentera två scener ur två verk som möjliggörs av att publikdeltagare både går in i en relation med någon form av teknik och av att de går in i en relation med en eller flera andra publikdeltagare.
Kontrollspelet i Drömdykarna
Första exemplet kommer ur Drömdykarna som spelades för mellanstadiepublik på Unga Dramatens scen Elverket. Vi tog in upp till 32 deltagare åt gången som upplevde verket i grupper om 8. Premissen var att Drömforskaren Dr Dockhaus förlorat en av sina testpersoner i drömvärlden och hon behövde barnens hjälp för att hitta och föra tillbaka testpersonen. Publiken blev drömdykare med labbrockar och ett headset, genom vilket dockhausmaskinen, en allvetande röst i drömvärlden, talade till dem. I drömvärlden fanns fyra olika rum med olika interaktionsdesign. Varje rum var alltså en dröm och alla drömmar fungerade enligt olika logik med olika spelregler.
Drömdykarna var det första verket där vi jobbade med en kombination av teaterformen, skådespeleri, dramatiska situationer, osv och en deltagande publik som rörde sig runt med hjälp av radioteknik.
Ett av dessa drömrum kallar vi för Kontrollspelet. 4 deltagare går in i rummet och 4 stannar utanför. De som är kvar utanför får ställa sig vid varsin skärm. I hörlurarna får de instruktioner om att de ska ta upp en handkontroll och att de kommer att styra en annan deltagares kropp, inne i rummet. Deras mål är att styra sin drömdykare till en av piedestalerna för att hämta ut objektet som ligger på den. På skärmen ser de rummet ur 4 olika perspektiv, med hjälp av övervakningskameror. I rummet projicerar vi ett rutnät i någon sorts cyberspace-anda. De som gått in i rummet vet inte vad uppdraget är. De får instruktioner om att röra sig över rutnätet genom att följa enkla kommandon – höger, vänster, frammåt. Utmaningen för den som spelar är att leva sig in i vad som är höger och vänster för den som rör sig över rutnätet, eftersom den syns ur så många perspektiv. Objekten som “extraheras” ur drömmen används senare som scenografi i den dramatiska slutscenen.
Men, det som är spännande i den här scenen är den relation som uppstår mellan deltagarna. Dels att de samarbetat för att nå ett mål, dels att de haft radikalt olika upplevelser genom att styra eller bli styrda. Om det finns ett “dramatiskt” ögonblick så uppstår det när deltagarna återser varandra och rösten i hörlurarna tystnat. De som styrdes förstod ofta inte att de styrts av en verklig person, förrän de återsågs. Man har drömt tillsammans, men från olika perspektiv.
Middagsscenen i Human Agency
Andra exemplet kommer från Human Agency, som spelades på Inkonst och Turteatern under 2014. Rummet är en blackbox där objekt och handling kommer i rörelse genom instruktioner, som 12 av 30 publikdeltagare hör. Vem som har hörlurar skiftar under föreställningens gång. Manuset som vi skrivit består av vad några i publiken hör i sina lurar, resten av publiken förhåller sig fritt till dessa “avatarer”, men avatarerna förhåller sig inte fritt till människorna, utan relaterar främst till vad de hör i hörlurarna. Vi ville undersöka vilka konsekvenser det har för ett möte att den ena är influerad av förinspelad röst, medan den andra har “sig själv” att förhålla sig till. Rummet var öppet och tomt, men blev tillgängligt för de som hade hörlurar. Det var begärligt att följa instruktionerna, man vill ha dem. Avatarerna förhöll sig till rummet på olika sätti olika scener. Vissa var rituella, koreografiska medan andra var med “sociala”.
En nyckelscen i verket är vad vi kallar middagsscenen, en social scen, där samtliga deltagare sitter kring ett långt bord, konverserar och skålar i kokosvatten. En deltagare med instruktioner om vad den ska säga och göra (avatar) möter en deltagare utan instruktioner (människa). “Människan” kan svara på tilltal från avataren, “avataren” är instruerad till att ta in “människans” svar genom att nicka, lyssna, le osv. De byter då och då positioner genom att “avataren” räcker upp handen, vilket är det överrenskomna tecknet för att “människan” kan ta hörlurarna och sätta på sigsjälv. Efter ett byte fortsätter dialogen, men med ombytta agendor.
Kontakten mellan deltagarna klipps av vid varje byte, upprättas sedan igen och igen och igen. Om teater ofta arbetar med röst som uttryck för ett subjekt, så framträder här istället ett glapp mellan rösten som talar och kroppen som rösten talar genom. Samma agenda flyttas mellan olika kroppar. Samma röst talar ju genom olika kroppar, rösten talar i sin tur genom hörluren. Deltagarna interagerar på olika nivåer. Dels praktiskt genom att lämna över hörluren till varandra, dels genom den sociala relation som instruktionerna konstruerar, dels genom de fysiska kropparnas mer eller mindre frivilliga uttryck: blickar, skratt och så vidare som kommenterar den konstruerade situationen.
Ibland så framkommer det att avatarerna är sammanbundna och har en gemensam agenda, exempelvis när alla avatarer samtidigt höjer sina glas för att utbringa en skål. Relationen människorna emellan var också intressant, alla de som inte var innanför den avatarernas gemenskap. Att vara utanför tillsammans.
I symbios med tekniken
Med teknik så finner vi det möjligt att göra föreställningar där publik kan interagera på massa olika nivåer, utan att det blir en för höga trösklar. Vi försöker använda teknik för att upprätta intressanta möten, på andra premisser än i vardagen, en gemensam bubbla. Det blir en trygg upplevelse som ändå kan utmana vem en är och vad en har för relation till världen och människorna omkring sig.
Vi hoppas att våra verk kan svara mot levda erfarenheter av symbios mellan kropp och teknik. Hur livet möjliggörs genom att vi går ihop med tekniken, teknik som inte fungerar utan vår kropps medverkan, men som också har konsekvernser för hur vi kan leva. Våra kroppars förhållande till tid och rum förändras.
Här kommer en ny rapport från Ebba & Gabriels arbete med Riksteatern. De här anteckningarna skrev vi med Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern efter workshop och samtal med Katarina Blom, praktiserande psykolog och lärare i acro-yoga.
Katarina har skrivit utifrån positiv psykologi och välmående i boken Lycka på fullt allvar. En utgångspunkt i den är att använda vetenskapliga rön för att identifiera vad som gör oss lyckliga. Ett av flera “recept” på ett lyckligt (eller snarare lyckligare) liv är att utmana sig själv. Utmaningar kan skapa viss oro, en bör röra sig på gränsen av sin bekvämlighetszon. Den som tvingas eller lockas för långt bort från den zonen kan få panik eller ångest. Det känns intressant för oss att kunna ge publiken den här möjligheten att utmana sig själva, men också att designa upplevelsen på ett sätt så att den inte skapar panik. Olika deltagare bär på olika erfarenheter, så det är svårt för att designa för utmaning på en generell nivå. Det handlar om att göra det möjligt för var och en att hitta sin bekvämlighetszon. Att dela upp en utmaning i små överkomliga steg motiverar en att röra sig utanför det bekväma.
Katarina gjorde några övningar med oss från ACT – Acceptance commitment therapy. Den formen av terapi utgår bland annat från en idé om relationsinramning (relational frame theory). Det innebär att vi förstår världen genom relationer mellan olika saker, exempelvis mellan en tanke och en känsla. ACT poängterar att vi inte kan bli fria från ångest och sorg i våra liv, utan att det är en del av livet. Men om vi blir hämmade i vårt handlande på grund av en relation mellan en tanke och en känsla, så kan det vara bra att jobba med att rama in relationen på ett nytt sätt. En person kanske tänker att den inte kan något, blir oroad och tar sig inte för någonting alls. För att må bättre så kan vi ta tanken och leka med den i olika övningar. På så vis ska kopplingen mellan tanken och den jobbiga känslan bli mindre. Tanken är bara en tanke, det är inte du. Du är den som tänker tanken. Ett konkret sätt att göra detta på är att skriva ner t ex negativa tankar och rädslor kring ett problem på enskilda papperslappar. När vi “externaliserar” tanken kan vi upprätta ett litet avstånd till den.
Det här är intressant att ställa brevid en konstnärlig metod som vi använt oss av i bland annat Din inre röst. Där ville vi skapa nya tankar kring vad en kan göra i ett klassrum och kring vad den egna och andras kropp kan göra. Vi jobbade med en associativ logik, där exempelvis linjerna i handen, linjerna i bordet, målade linjer på en karta och linjer skapade av kroppar i rummet bands ihop. Vår text gjorde nya relationer mellan handen, bordet och rummet. Vi instruerade också publiken att tänka på sin kropp från insidan istället för på hur den såg ut. Vi ramade in relationen mellan kroppen, tanken, handen, bordet och rummet på nya sätt.
Vi pratade även om olika psykologiska och biologiska förutsättningar för den mänskliga tillvaron. En av dem är spegelneuroner, som av vissa psykologer betraktas som grunden för vår empati. Enligt Katarina är idén om spegelneuroner väl vetenskapligt välbelagd. Det är något vi behövde för att utvecklas som art. Vår empati tenderar dock att premiera den egna gruppen på bekostnad av andra. I empatin finns ett själviskt inslag där det ingår en kalkyl kring hur sannolikt det är att personen vi överväger att hjälpa så småningom kan eller kommer att hjälpa oss.
Människan har två reaktionssystem. Det ena är snabbt, kortsiktigt och känslostyrt. Det andra är långsamt, långsiktigt, rationellt. Det kortsiktiga har evolutionärt varit viktigast för vår överlevnad och därför tenderar det att vara starkast, men ofta hamnar vi idag i situationer där detta inte är så bra. Nackdelen med det kortsiktiga är också att det inte utmanar vår världsbild utan utgår från våra redan cementerade uppfattningar. Bilden Katarina använde för att beskriva de två systemen var en ryttare (långsiktigt system) som försökte styra en elefant (kortsiktigt system). Elefanten är större och starkare. Ryttaren är mer finkänslig och planerande. (Switch — How to change things when change is hard av Chip Heath och Dan Heath).
Vi skulle alltså kunna säga att olika aktiviteter har olika psykologisk dramaturgi. Vi kan göra saker som har positiv konsekvens i stunden men negativ konsekvens på lång sikt, eller som känns jobbiga i stunden, men som har positiva konsekvenser på lång sikt. För att använda Katarinas bild så tenderar elefanten att välja kortsiktiga plus för att undvika obehag i stunden, fast ryttaren vet att det motsatta egentligen skulle vara bättre för oss på sikt. Det är lätt att applicera på träning. Träning kan antingen kännas njutbar eller ansträngande att göra för stunden. De flesta, men inte alla, träningsformer har också positiva hälsoeffekter på lång sikt. Det går även att tänka på detta i relation till konstnärliga dramaturgier. Vi kan tänka oss en musikalisk komposition där ett bullrigt parti efterföljs av tystnad. På teatern kan hela föreställningens drama fungera som ett helvete vi stiger ner i för att sedan komma ut med en känsla av befrielse på andra sidan tunneln. I deltagande verk blir dock denna typ av dramaturgi mer problematisk, eftersom en publik som känner sig utsatt lätt kan förlora sin vilja att delta. Särskilt om de inte vet var föreställningen kommer att ta vägen, eller vet hur de kan påverka den. I levande rollspel verkar dock deltagarna inte ha några problem med att gå in förnedrande, ångestbetonade, smärtsamma situationer. Lajvare söker nästan efter den sortens scenarier. Hur kommer det sig? Och hur kan det kännas så långt från teatersalongen till lajvkulturen?
Det är också intressant att fundera på elefanten och ryttaren i relation till Brechts verfremdung-effekt, som då motsvarar ett moment där perspektivet plötsligt övergår från elefantens till ryttarens, och tvingar oss att omvärdera det vi just sett i ett nytt ljus. En av verfremdungsteknikerna är återberättande i tredje person. Vi skulle kunna säga att många övningar Katarina beskrev är olika sätt att skapa verfremdung gentemot det egna jaget.
Det är såklart omöjligt att djupdyka under en dags workshop. Ändå gav mötet med Katarina några nycklar till att förstå den deltagande publikens psykologiska situation ur ett KBT-perspektiv.
I höst har Nyxxx verk Din inre röst spelats på ung scen / öst i Östergötland.
– Ebba, du har nyss avslutat en lång klassrumsturné i Östergötland, hur känns det?
Det känns väldigt kul att vi har spelat över åttio föreställningar och att så många barn fått ta del av verket. Det har varit superkul och utmanande att spelleda. Det har varit kul att följa föreställningen hela vägen från idé till mötet med publiken. Det är en speciell känsla att uppleva sin egen föreställning gång på gång. Det kräver en viss ödmjukhet mot den gamla versionen av sig själv, den som gjorde föreställningen. Ofta tänkte jag att det här skulle kunna vara ännu bättre, men så måste en acceptera de val vi gjorde.
– Hur många och vilka har fått spela Din inre röst?
Det är ungefär 2000 personer som spelat, mestadels högstadieungdomar och deras lärare. Vi spelade också för några gymnasieklasser och några mellanstadieklasser.
– Hur har lärarna tagit emot verket?
Många lärare har uppskattat att vara med sin klass på andra villkor än vanligt. Jag tror att föreställningen aktiverat tankar om lärarrollen också, men det kan vara svårt att prata med lärarna efteråt eftersom många är omtumlade och lite off.
– Hur har verket tagits emot? Högstadiet brukar ju betraktas som en ”svår målgrupp”?
För många har föreställningen ju inneburit en första kontakt med hörlursformatet. Jag minns hur starkt det var för mig första gången jag gjorde mig till “avatar”. Många blir förvånade över att de gillade upplevelsen så mycket. Även om de fått formatet beskrivet med ord in förväg så är det ingenting mot själva performancen. Många fascinerades av hur allting “stämde” när de följde rösten. Det tycker jag är intressant. Njutningen i att något stämmer för ens kropp. Detta något kan vara rummet, andra kroppar, blickar som möts.
Det är ju speciellt att komma in i en grupp, ta ordet och sätta igång ett kollektivt utmanande och intimt omskapanade av den gruppen. Ju tydligare jag blev med att introducera föreställningens regler och vad de kunde förvänta sig av den, desto bättre gick det att få klassernas förtroende.
Jag tror att jag var ganska förberedd på det här med svår målgrupp. En grej jag däremot var oförberedd på var frågorna efteråt. Nästan varje gång var det någon eller några som ifrågasatte meningsfullheten med föreställningen. De hade uppskattat upplevelsen, det var inte det. Det var med såghär: “Var det något vi skulle lära oss, eller var det bara en kul grej? ” vad en återkommande kommentar. Jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan. Det blir lätt en fråga om konstens nytta och vad konst kan göra och så. Jag tror att skolan ger en begränsat bild av vad konst kan vara, typ att det måste finnas ett sederlärande budskap. Det skulle va kul att ha mer tid att prata med om det med skolbarn.
– Finns det några delar av verket som fungerat särskilt bra eller delar som inte gått hem?
Nej, det har varit väldigt varierande från grupp till grupp och inom en grupp. Kan inte tänka på någon scen som mest välfungerande. Scenen där de ställer frågor till varandra har fått stor uppmärksamhet, den är den mest socialt utmanande scenen eftersom du använder röst och står så nära någon.
Generellt har grundsituationen varit lite svårförhandlad. Eftersom skolan är en plikt blir det svårt att tala om ett frivilligt deltagande. Dessutom är det ju svårt att tala om frivillighet i en gruppsituation där “ja:et” är norm, där ett nej måste vara ett aktivt nej. Och att övertyga dem om att de bara ska följa en röst, ja det är väl rimligt att det finns en viss skepcis.
Det har också varit en del rynkade pannor kring det här med att en röst tar sig in i kroppen. Är det ett övergrepp? Är det en lek? Är den en behaglig sak att vara både sig själv och någon annan samtidigt? Är rösten en vän?
Turnén är över för denna gång. Vi ser fram mot nypremiären i augusti 2015!
Here are some photos from our recent participatory avatar piece Human Agency. The three shows at Inkonst in Malmö were sold-out and we look forward to play it again in Stockholm. There is a lot to be said about what we did and we will post more stuff later, at least in swedish. In the end we chose to present the work as a kind of ritual or meditation, a contemplation on bodies, objects, spaces and technology.
The photos from the ground were taken by Gabriel Widing and the ones from above by Kerstin Weimers.
Nu när materialet i verket börjar falla på plats så finns lite tid för att samla tankarna. Vi letar efter former för att dela med oss av sådant som legat i bakhuvudet under arbetet. Det lutar åt ett fristående programblad där vi spinner på några av de idéer, texter, citat och former som fått igång oss. Det kretsar kring gränssnitt, uppbrott och kroppsliga strategier just nu. Vi får se var det landar.
På Teaterns dag speltestades scenariot två gånger. Vi fick en försmak av hur föreställningen kommer att fungera i sin färdiga form, vilka problem som återstår att lösa och en känsla för hur det fungerar med olika stora grupper. Ett stort tack till all nyfikenhet och alla kritiska kommentarer.
På andra sidan skärmen fogas ljudfilerna ihop. Varje liten ändring måste in i maskinen…
Snart påbörjar vi den sista studioperioden nere i Malmö.
Den 18 april kl 14 har vi det sista speltestet innan premiär. Hör av er till Ebba på ebba.petren@gmail.com eller 0737708531 om ni vill boka plats. Både gamla och nya speltestare välkomnas!
Hur äntrar vi fiktionen? Var finner vi dolda rum? Kan vi dölja oss själva? Vilka fiktioner är aktiva i ett rum? Här följer några anteckningar från vårt pågående arbete i Malmö. 
