Avatars, play and performance

Author: ebba Page 1 of 2

Ekstasis

FYRA VÄNNER OCH EN DEMON

Fyra vänner möts i samma rum och tar på sig hörlurar. Appen drar in deltagarna i ett scenario om längtan efter närvaro, vänskap och förändring.

Ekstasis presenterar en situation där du som deltagare med trygga ramar får utforska hur olika krafter tar kontrollen över dig och dina vänner. Ni ger upp ert handlingsinitiativ men får en upplevelse av en annan sorts frihet. Som deltagare följer du manus, ett manus som bara du känner till. Ni lyssnar och rör er tillsammans, men också i varsin egen bubbla. I glipan mellan manuset och det egna utförandet ges deltagarna möjlighet att reflektera över sina egna rörelser, tankar och känslor – ett sätt att se sig själv utifrån.

Verket görs för att upplevas med hörlurar på, av fyra personer i hemmiljö, när som helst, och distribueras genom en app.

TEASER

Ekstasis är resultatet av ett samarbete mellan scenkonstkollektivet Nyxxx och speluvecklarna Pusselbit Games. Medverkande konstnärer: Ebba Petrén, Elize Arvefjord, Gabriel Widing och Leo Låby. Upplevelsen skapas med stöd av Kulturrådet och Region Gävleborg.

För att spela Ekstasis behövs

  • Fyra deltagare.
  • Ett avskilt rum, till exempel ett rymligt kök eller ett vanligt vardagsrum.
  • Ett bord med fyra sittplatser.
  • Hörlurar kopplade till era mobiler. De får gärna släppa igenom rumsljud. 

Du kan även söka upp appen på respektive app-butik. Den är gratis.

Prototyp

PROGRAM FÖR DIG SOM SPELAR EKSTASIS HEMMA 3 DECEMBER

  • kl 18 – 19 – Starttid. Påbörja spelet innan kl 19!
  • kl 20 – Publiksamtal på Zoom. Ställ frågor till konstnärerna och träffa andra som upplevt Ekstasis under samma kväll. Videosamtals-länk (Google meet)
  • Öppen visning 30 september på Sionsborg, Buntvägen 1 i Ljusne.
  • Release av app 3 december kl 18, Sionsborg, Buntvägen 1 i Ljusne och stream online, kl 20.

PREMIÄR I LJUSNE

  • kl 17 – Dörrarna öppnas.
  • kl 17:30 – Introduktion. Konstnärerna hälsar välkomna och introducerar Ekstasis och kvällens program.
  • kl 18 – 20 – Game time.
    Vi spelar Ekstasis i grupper om fyra. Du behöver inte ha en grupp i förväg. Spelet är på svenska och du behöver inga andra förkunskaper för att spela. Spelet tar 30-45 minuter.
  • kl 20 – 21 – Publiksamtal.
  • kl 21 – 22 – Livemusik.
  • kl 22 – 23 – Fest.

Under kvällen serveras mat och dryck.

AV & MED

  • Manus, regi, röst: Ebba Petrén
  • Manus, regi, bild, röst: Gabriel Widing
  • Komposition, röst: Elize Arvefjord 
  • Kod och app-design: Leo Låby
  • Med stöd av: Kulturrådet, Region Gävleborg, Sionsborg

Nyxxx på UTTRAN II

Albin Werle ställer ut verket Block of Words, Block of Beasts på Uttran II där 34 konstnärer visar verk kring sjön Uttran söder om Stockholm.

Grupputställningen pågår den 16:e och 17:e februari mellan kl. 12:00-17:00.

 

 

 

Samtalet är ett slags lajv

Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater 2010

Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater under Paradisofestivalen på Unga Tur i Kärrtorp 2010.

I den här posten publicerar vi en transkription av ett samtal som ägde rum för sju år sedan. Samtalet handlade om teater och lajv, områden som de tre talarna på olika sätt hade erfarenhet av. De intervjuades av mig, Ebba Petrén som var ute efter hur jag kunde göra en mash-up av de två formerna. Därför arrangerade jag en festival på Unga Tur med tema deltagande och teater. En av panelisterna, Anna-Karin, frågade sig för några veckor sedan på Facebook hur det skulle vara att höra samtalet idag. Jag blev manad att tänka lite på vad som hänt sedan 2010. Det blev också ett tillfälle att publicera transkriptionen som legat odelad på min dator sedan dess.

Jag minns att vi sa att samtalet borde skett för tio år sedan. Lajvrörelsen och den professionella teatern hade länge spanat in varandra, lånat varandras metoder och estetik men det saknades en dialog. Sedan dess har lajv- och spelkulturen lyfts in i det kulturella rummet. Deltagarkultur finns som formalternativ bredvid teater och cirkus i Kulturrådets ansökningsformulär. Att lajva är inte längre benämning på en obskyr nördaktivitet utan ett sätt att beskriva ett lekfullt prövande av identitet. Rollspelande skildras i serier och på radio. Även om lajv satts upp på bland annat Dramaten, och kurser i lajv har hållits på Mejan, så är det inte främst teatern som tagit deltagarkulturens metoder till sig utan bredare och mer inkluderande medier. Lajv har också professionaliserats så att det finns arrangörer som kan leva på vad de gör. I samtalet 2010 var det en framtidsvision.

Inom scenkonsten så tycker jag mig kunna känna hur gränserna flyttats för vad som är möjligt att föreslå en publik. Generellt ges mer plats åt ”innifrånpespektivet” – både kritiker, publik och utövare kan säkrare sätta ord på vad det är att agera i ett verk, än vad de kunde 2010. Även om vi i Nyxxx fortfarande presenteras som “en grupp som gör deltagande” så kan vi oftare prata om andra nyanser av våra verk än de faktum att ”man fick vara med”. Att låta publiken agera är inte nödvändigtvis att i demokratisk anda låta besökare påverka handlingen. Det handlar snarare om att publikens deltagande är ett val bland andra, och det kan se ut på många sett. Är det visuellt, taktilt, handlingsbaserat, auditivt deltagande? Det finns inte ett default-läge – sätt dig i salongens mörker – utan vi måste överväga massa olika sätt att vara tillsammans på i scenrummet på samma sätt som vi överväger narrativ, ljus, scenkläder och så vidare.

Läs gärna transkriptionen nedan och berätta vad ni tänker har hänt sedan 2010! När jag skrev ut det tyckte jag tydligen att det var en bra idé att göra det i form av ett teatermanus. Jag har glömt varför. Det var ändå sju år sedan.

“SAMTALET ÄR ETT SLAGS LAJV”

ROLLISTA

EBBA, samtalsledare, festivalgeneral. Spelas av Ebba Petrén.

SUZ, teaterregissör, professor. Spelas av Suzanne Osten.

A-K, teaterpedagog, lajvarrangör. Spelas av Anna-Karin Linder.

JOC, radioprogramledare, lajvare. Spelas av Johanna Koljonen.

Publik 1 (röst)

Publik 2 (röst)

Publik 3 (röst)

Publik 4 (röst)

Podcast #15 – X-Dimensions & Malmö Live

nyxxx-podcast-15

Malmö Live är ett hus där konstnärliga och kapitalistiska intressen möts och samverkar. En förhoppning om spontana möten ligger bakom stora investeringar som Malmö Live. Den här podden är en konstnärlig reflektion över det spontana mötet. Röster inspelade vid olika tillfällen och i olika rum beskriver samma plats. En röst beskriver Malmö Lives tillkomst. Några befinner sig på Malmö Live och fantiserar där om husets post-kapitalistiska framtid. Ytterligare en röst avslöjar sina hemliga begär till platsen. Rösterna fungerar som spöken åt varandra, de hemsöker varandras perspektiv. Ibland uppstår spontana möten mellan dem.

Ljudkompositionen är skapad av fältinspelningar från Malmö Live, spelmanualen till rollspelet Apocalypse world, improvisationer utifrån det X-dimensionella kortspelet och inläst text från Malmö Lives hemsida. Ljudkompositionen är livemixad för att ge plats åt spontana möten.

Switch: Fiktioner & portaler i Malmö

switch-mapHur äntrar vi fiktionen? Var finner vi dolda rum? Kan vi dölja oss själva? Vilka fiktioner är aktiva i ett rum? Här följer några anteckningar från vårt pågående arbete i Malmö. 

Som besökare till föreställningen Join bidrog man till skapadet av ett företags arbetskultur genom att delta i olika lekar och spel. Tack vare Teater InSite har vi nu fått möjlighet att göra en konstnärlig fördjupning av några teman från föreställningen. I Join så ”switchades” de anställda (publiken) på företaget mellan olika arbetsuppgifter, olika platser och sammanhang.

Switch är en undersökning av scenarion där olika estetiker överlappar, olika gränssnitt. Med andra ord prövar vi hur fiktioner läggs på varandra, hur vi kan hoppa mellan nivåer och hur flera lager verkar simultant, i en given situation. När vi säger fiktion menar vi påståenden som vi kan tro på och agera på – fiktion som illusion, i motsats till desillusion.

Redan under Transistorfestivalen i höstas höll vi en öppen workshop, under vintern har arbetet vilat, och för några veckor sedan började vi igen, med att rollspela. Vi spelade rollspelet Apocalypse World och en betaversion av Precariat. I rollspel finns både spelsituationen kring bordet och den värld som spelarna fantiserar ihop. Redan där har vi benämnt två olika fiktioner. Det finns ett avgörande magiskt ögonblick i rollspelet när en spelare börjar agera som sin rollfigur och berätta vad den gör. Allt som spelaren säger om vad den gör är sant i spelet. För att uppmärksamma hoppet mellan fiktioner kan spelaren glida från att beskriva vad den faktiskt gör i sin fysiska kropp (de andra spelarna accepterar det som sant) till att berätta vad den gör i sin imaginära rollfigurs kropp (de andra accepterar även det som sant).

Från rollspelandet har vi denna vecka rört oss in mot just språket, utsägandet, och det sätt som vi talar på under en rollspelsession. Spelledaren målar upp den imaginära världen för spelarna genom att beskriva den med ord. Allt som spelledaren säger accepteras som sant i fiktionen. Det fysiska rum som spelarna sitter och spelar i tonar bort och en gemensam fantasi uppstår.

Den här veckan vänder vi lite på omständigheterna. Vi försöker beskriva det rum vi faktiskt befinner oss i, med allt som finns där, inklusive kroppsliga förnimmelser, sociala överenskommelser och fantasier om rummet. Speciellt intresserade har vi varit av portaler; objekt som kan förflytta spelarna ut ur rummet, på någon nivå. Vi har identifierat elva nivåer av beskrivande, som vi just nu laborerar med. Varje nivå är ett eget kort. Med hjälp av korten gör vi improvisationer i tal och text som vi dokumenterar, med ljudupptagningar och skapande av hypertextspel. Vi har möjlighet att lyssna på rummet vi befinner oss i, förstärkt med olika riktade mikrofoner. Ljudet skapar ytterligare ett lager av intryck som beskriver rummet på ett annat sätt än det synliga.

Olika fysiska rum väcker olika fantasier hos oss som spelar. Vi har förlagt arbetet ute i offentliga eller halvoffentliga lokaler. Vi tänker oss platserna som territorier där olika intressen är i ständig förhandling. Det som förenar de platser vi valt är att de saknar en tydlig funktion. I en affär, på ett bibliotek eller ett café vet vi vad som gäller. I det så kallade ”vardagsrummet” på Malmö Live, i ljushallen på Studio och i en tom affärslokal på Caroli köpcentrum är överenskommelserna lite vagare. De vilar på en förhoppning om att något ska hända mellan besökarna där, men vad?

De två första, relativt nybyggda platserna, lockar med att vara inspirerande och inbjudande miljöer. De är inte regelrätta arbetsplatser men inte heller ställen där du måste handla något för att få stanna. Det känns som att vår blotta närvaro räcker för att producera något slags värde?  Den tomma affärslokalen har tidigare varit plats för värdeskapande genom handel. Idag används tomma lokaler i Caroli till konstutställningar. Dessa platser fascinerar eftersom de skapats för nya produktionsförhållanden, där vi kanske måste hantera att vara både privata, i arbete och konsumenter på samma gång. Kanske måste vi angripa dessa territorier genom att först beskriva dem – kartlägga aktiva fiktioner, för att sedan spekulera kring hur vi skulle kunna använda eller hacka dem?

I linje med idén om att hacka rum, försöker vi att smälta in i de platser vi besöker. Vi har övat oss på kamouflering; ett slags o-performativa strategier som inte öppet försöker presentera ett synligt alternativ till den kultur som platserna försöker odla, utan snarare vill verka i det dolda. Vi blir ett hemligt sällskap på platsen, men sticker samtidigt inte ut från andra grupper som sitter där och gör allt från att sälja folköl till att diskutera relationsproblem (exempel hämtade från observationer).

Arbetet är en fördjupande undersökning där de medverkande konstnärerna utforskar sina verktyg, metoder och sitt samarbete. Dessa är Moa Hjärtström, Thom Kiraly, Ebba Petrén, Liv Vesterskov och Gabriel Widing. Ljudteknik görs av Jonas Åkesson och konstnärlig ledare på Teater InSite är Matthias Hahne Torbjörnsson. I höstas medverkade även Jacob La Cour. Arbetet går att besöka på plats, men det kommer också resultera i presentation av något slag vid senare tillfälle.

  • Vecka 8: Malmö Live
  • Vecka 9: Studio
  • Vecka 10: Caroli – Speltest kl 13 den 9 mars!

Vill du veta mer eller göra ett besök, ta kontakt med Ebba Petrén.

Nyxxx Summer Space

IMG_1433

Elize and Drones

In beginning of june Nyxxx spend a week together at Smoke Screen Studios (Rökridån), Stockholm working on new ideas. Enjoy some photos from the game jam, choreography, concert etc that happened in spaces for tactical meditation!

IMG_1419

Nyxxx

IMG_1448

Chaos

IMG_1450

Killjoy

IMG_1443

Happiness

IMG_1446

Joker

Thanks to everyone who came to the work-in-progress and thanks to Konstnärsnämnden and Kulturådet supporting our work!

 

Postcard from PAF

Hey!

Sun is shining, food is delicious, getting a lot of work done and hang out with great people. 

NYXXX

Greeting from Nyxxx

Greetings from Nyxxx

We have spent a couple of weeks at the Performing Arts Forum in St Erme, France. We participated in the Spring Meeting with lectures by philosophers Eleni Ikoniadou, Ray Brassier and Katerina Kolozova. It was nine intense days of thinking future, sound, time, feminism, post-capitalism etc. Between lectures participants presented artistic and theoretical proposals open for everyone. Nyxxx hosted several sessions circling around collective voice and text. Both during the lectures and aside from them we facilitated co-writing sessions. Within a set time frame short fictive stories were written by several writers in the same document simultaneously. We also hosted a collective voice meditation. During the stay we’ve also started working on a new piece that will be presented early 2016.

Thanks to Swedish Arts Grant Comittee / Konstnärsnämden for supporting our stay!

Lyckoanteckningar

Katarina Blom

Katarina Blom

Här kommer en ny rapport från Ebba & Gabriels arbete med Riksteatern. De här anteckningarna skrev vi med Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern efter workshop och samtal med Katarina Blom, praktiserande psykolog och lärare i acro-yoga.

Katarina har skrivit utifrån positiv psykologi och välmående i boken Lycka på fullt allvar. En utgångspunkt i den är att använda vetenskapliga rön för att identifiera vad som gör oss lyckliga. Ett av flera “recept” på ett lyckligt (eller snarare lyckligare) liv är att utmana sig själv. Utmaningar kan skapa viss oro, en bör röra sig på gränsen av sin bekvämlighetszon. Den som tvingas eller lockas för långt bort från den zonen kan få panik eller ångest. Det känns intressant för oss att kunna ge publiken den här möjligheten att utmana sig själva, men också att designa upplevelsen på ett sätt så att den inte skapar panik. Olika deltagare bär på olika erfarenheter, så det är svårt för att designa för utmaning på en generell nivå. Det handlar om att göra det möjligt för var och en att hitta sin bekvämlighetszon. Att dela upp en utmaning i små överkomliga steg motiverar en att röra sig utanför det bekväma.

Katarina gjorde några övningar med oss från ACT – Acceptance commitment therapy. Den formen av terapi utgår bland annat från en idé om relationsinramning (relational frame theory). Det innebär att vi förstår världen genom relationer mellan olika saker, exempelvis mellan en tanke och en känsla. ACT poängterar att vi inte kan bli fria från ångest och sorg i våra liv, utan att det är en del av livet. Men om vi blir hämmade i vårt handlande på grund av en relation mellan en tanke och en känsla, så kan det vara bra att jobba med att rama in relationen på ett nytt sätt.  En person kanske tänker att den inte kan något, blir oroad och tar sig inte för någonting alls. För att må bättre så kan vi ta tanken och leka med den i olika övningar. På så vis ska kopplingen mellan tanken och den jobbiga känslan bli mindre. Tanken är bara en tanke, det är inte du. Du är den som tänker tanken. Ett konkret sätt att göra detta på är att skriva ner t ex negativa tankar och rädslor kring ett problem på enskilda papperslappar. När vi “externaliserar” tanken kan vi upprätta ett litet avstånd till den.

Det här är intressant att ställa brevid en konstnärlig metod som vi använt oss av i bland annat Din inre röst. Där ville vi skapa nya tankar kring vad en kan göra i ett klassrum och kring vad den egna och andras kropp kan göra. Vi jobbade med en associativ logik, där exempelvis linjerna i handen, linjerna i bordet, målade linjer på en karta och linjer skapade av kroppar i rummet bands ihop. Vår text gjorde nya relationer mellan handen, bordet och rummet.  Vi instruerade också publiken att tänka på sin kropp från insidan istället för på hur den såg ut. Vi ramade in relationen mellan kroppen, tanken, handen, bordet och rummet på nya sätt.

Vi pratade även om olika psykologiska och biologiska förutsättningar för den mänskliga tillvaron. En av dem är spegelneuroner, som av vissa psykologer betraktas som grunden för vår empati. Enligt Katarina är idén om spegelneuroner väl vetenskapligt välbelagd. Det är något vi behövde för att utvecklas som art. Vår empati tenderar dock att premiera den egna gruppen på bekostnad av andra. I empatin finns ett själviskt inslag där det ingår en kalkyl kring hur sannolikt det är att personen vi överväger att hjälpa så småningom kan eller kommer att hjälpa oss.

Människan har två reaktionssystem. Det ena är snabbt, kortsiktigt och känslostyrt. Det andra är långsamt, långsiktigt, rationellt. Det kortsiktiga har evolutionärt varit viktigast för vår överlevnad och därför tenderar det att vara starkast, men ofta hamnar vi idag i situationer där detta inte är så bra. Nackdelen med det kortsiktiga är också att det inte utmanar vår världsbild utan utgår från våra redan cementerade uppfattningar. Bilden Katarina använde för att beskriva de två systemen var en ryttare (långsiktigt system) som försökte styra en elefant (kortsiktigt system). Elefanten är större och starkare. Ryttaren är mer finkänslig och planerande. (Switch — How to change things when change is hard av Chip Heath och Dan Heath).

Vi skulle alltså kunna säga att olika aktiviteter har olika psykologisk dramaturgi. Vi kan göra saker som har positiv konsekvens i stunden men negativ konsekvens på lång sikt, eller som känns jobbiga i stunden, men som har positiva konsekvenser på lång sikt.  För att använda Katarinas bild så tenderar elefanten att välja kortsiktiga plus för att undvika obehag i stunden, fast ryttaren vet att det motsatta egentligen skulle vara bättre för oss på sikt. Det är lätt att applicera på träning. Träning kan antingen kännas njutbar eller ansträngande att göra för stunden. De flesta, men inte alla, träningsformer har också positiva hälsoeffekter på lång sikt. Det går även att tänka på detta i relation till konstnärliga dramaturgier. Vi kan tänka oss en musikalisk komposition där ett bullrigt parti efterföljs av tystnad. På teatern kan hela föreställningens drama fungera som ett helvete vi stiger ner i för att sedan komma ut med en känsla av befrielse på andra sidan tunneln. I deltagande verk blir dock denna typ av dramaturgi mer problematisk, eftersom en publik som känner sig utsatt lätt kan förlora sin vilja att delta. Särskilt om de inte vet var föreställningen kommer att ta vägen, eller vet hur de kan påverka den. I levande rollspel verkar dock deltagarna inte ha några problem med att gå in förnedrande, ångestbetonade, smärtsamma situationer. Lajvare söker nästan efter den sortens scenarier. Hur kommer det sig? Och hur kan det kännas så långt från teatersalongen till lajvkulturen?

Det är också intressant att fundera på elefanten och ryttaren i relation till Brechts verfremdung-effekt, som då motsvarar ett moment där perspektivet plötsligt övergår från elefantens till ryttarens, och tvingar oss att omvärdera det vi just sett i ett nytt ljus. En av verfremdungsteknikerna är återberättande i tredje person. Vi skulle kunna säga att många övningar Katarina beskrev är olika sätt att skapa verfremdung gentemot det egna jaget.

Det är såklart omöjligt att djupdyka under en dags workshop. Ändå gav mötet med Katarina några nycklar till att förstå den deltagande publikens psykologiska situation ur ett KBT-perspektiv.

 

80 föreställningar senare

foto av Markus Gårdner

foto av Markus Gårdner

I höst har Nyxxx verk Din inre röst spelats på ung scen / öst i Östergötland.

– Ebba, du har nyss avslutat en lång klassrumsturné i Östergötland, hur känns det?

Det känns väldigt kul att vi har spelat över åttio föreställningar och att så många barn fått ta del av verket. Det har varit superkul och utmanande att spelleda. Det har varit kul att följa föreställningen hela vägen från idé till mötet med publiken. Det är en speciell känsla att uppleva sin egen föreställning gång på gång. Det kräver en viss ödmjukhet mot den gamla versionen av sig själv, den som gjorde föreställningen. Ofta tänkte jag att det här skulle kunna vara ännu bättre, men så måste en acceptera de val vi gjorde.

– Hur många och vilka har fått spela Din inre röst?

Det är ungefär 2000 personer som spelat, mestadels högstadieungdomar och deras lärare. Vi spelade också för några gymnasieklasser och några mellanstadieklasser.

– Hur har lärarna tagit emot verket?

Många lärare har uppskattat att vara med sin klass på andra villkor än vanligt. Jag tror att föreställningen aktiverat tankar om lärarrollen också, men det kan vara svårt att prata med lärarna efteråt eftersom många är omtumlade och lite off.

– Hur har verket tagits emot? Högstadiet brukar ju betraktas som en ”svår målgrupp”?

För många har föreställningen ju inneburit en första kontakt med hörlursformatet. Jag minns hur starkt det var för mig första gången jag gjorde mig till “avatar”. Många blir förvånade över att de gillade upplevelsen så mycket. Även om de fått formatet beskrivet med ord in förväg så är det ingenting mot själva performancen.  Många fascinerades av hur allting “stämde” när de följde rösten. Det tycker jag är intressant. Njutningen i att något stämmer för ens kropp. Detta något kan vara rummet, andra kroppar, blickar som möts.

Det är ju speciellt att komma in i en grupp, ta ordet och sätta igång ett kollektivt utmanande och intimt omskapanade av den gruppen. Ju tydligare jag blev med att introducera föreställningens regler och vad de kunde förvänta sig av den, desto bättre gick det att få klassernas förtroende.

Jag tror att jag var ganska förberedd på det här med svår målgrupp. En grej jag däremot var oförberedd på var frågorna efteråt. Nästan varje gång var det någon eller några som ifrågasatte meningsfullheten med föreställningen. De hade uppskattat upplevelsen, det var inte det. Det var med såghär: “Var det något vi skulle lära oss, eller var det bara en kul grej? ” vad en återkommande kommentar. Jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan. Det blir lätt en fråga om konstens nytta och vad konst kan göra och så. Jag tror att skolan ger en begränsat bild av vad konst kan vara, typ att det måste finnas ett sederlärande budskap. Det skulle va kul att ha mer tid att prata med om det med skolbarn.

– Finns det några delar av verket som fungerat särskilt bra eller delar som inte gått hem?

Nej, det har varit väldigt varierande från grupp till grupp och inom en grupp. Kan inte tänka på någon scen som mest välfungerande. Scenen där de ställer frågor till varandra har fått stor uppmärksamhet, den är den mest socialt utmanande scenen eftersom du använder röst och står så nära någon.

Generellt har grundsituationen varit lite svårförhandlad. Eftersom skolan är en plikt blir det svårt att tala om ett frivilligt deltagande. Dessutom är det ju svårt att tala om frivillighet i en gruppsituation där “ja:et” är norm, där ett nej måste vara ett aktivt nej. Och att övertyga dem om att de bara ska följa en röst, ja det är väl rimligt att det finns en viss skepcis.

Det har också varit en del rynkade pannor kring det här med att en röst tar sig in i kroppen. Är det ett övergrepp? Är det en lek? Är den en behaglig sak att vara både sig själv och någon annan samtidigt? Är rösten en vän?

Turnén är över för denna gång. Vi ser fram mot nypremiären i augusti 2015!

Human Agency ur mangoperspektiv

mango

 

Human Agency har ingen scenografi. Det finns ett möblerat rum, ja, men sakerna befinner sig inte i bakgrunden som rekvisita och dekor. De framträder mellan besökarna. Så har jag tänkt mig det. Mangofrukterna som fyller det ofullständigt dukade bordet i Human Agency har väckt särskilt många reaktioner. Nu i samband med Stockholmspremiären fick jag lust att publicera några processiga tankar om den gyllene stenfrukten / Ebba 

Avatarscenariot Human Agnency är en rad olika situationer där ett gäng kroppar möter en omvärld. Ett verktyg vi använde för att utveckla föreställningen var att se till hur kropp och objekt möts i världen, i olika kombinationer. Två kroppar som förbinds av ett objekt. Objekt vars betydelse eller värde förändras av hur kroppen tar i det. Objekt som får kroppen att kännas annorlunda, och så vidare. Det som händer i föreställningen “händer” i sådana kopplingar och möten snarare än i enskilda subjekts betraktande av enskilda objekt. Det händer när handen och mangon möts. Det är inte jag eller mangon i sig som är intressant. Verkets centrala objekt hörluren lyder under samma logik. Kroppen får kontakt med ljudinstruktionerna genom att ta på sig hörluren. Det “avatartiska” liv som sker när jag och hörluren jobbar samman är centralt för att förstå verket, ej hörluren i sig som dött ting. Ej heller jag som stilla kropp. Ej heller ljudet i sig. När vi kopplar ihop oss uppstår verket. Det är därför möjligt att närma sig Human Agency ur mangons perspektiv. Kommer vi närmare mangon så kommer vi att närma oss det som verket vill tala om.

Första mötet

Jag plockar upp den och håller den i min hand. Den är lagom stor och rundad som en kupad hand. Den formar min kupade hand efter sig. Mangon och handflatan smälter ihop. Att hålla i mangon påminner om att hålla om en bit kropp, en bit mänskligt kött. Densiteten i mango är lik den i en kropp. Mangon har ett skal, en hud, som omger och skyddar det saftiga köttet. På insidan, innanför köttet finns en rejäl stomme. En kärna som både till färg och hårdhet liknar ben. Skalet som berör min hud när jag håller i mangon har skiftande färger: brun, grön, röd och gul. Varje mangos skal har sina egna märken som tyder på att den genomlevt händelser. Den skulle kunna vara dinosauriehud. Med mangon blir min hand uråldrig. Den är en liten behållare av liv.

Om solen

Mangon har rest långt. Den har en historia. Den har kommit till Sverige, till rika nord, till min hand. Mangons berättelse innehåller resor från platser långt från svenskt klimat. Den vittnar om ett tidigare liv i naturen där den en gång växte från ett träd. Där mötte den solens strålar varje dag. Den är en behållare av solljus. Den härstammar från soligare breddgrader. Den för tankarna till värme och paradisiska fruktsamma öar. Mangon väcker framförallt en längtan om att det ska finnas ett saftigt paradis, långt borta från kalla nord. Att komma i kontakt med mangon, är att komma närmare paradiset. På geografiska platser där mango odlas så tappar den nog delar av sina ”exotiska” kvalitéer, men inte alla. Dess lysande gyllengula kött, rejäla tyngd och mjuka form är spår av det som alltid är främmande. Solen är långt borta oavsett geografisk närhet till mangoodling.

Att bli förpackad

Klisterlappen på mangons skal stör å andra sidan bilden av den paradisiska frukten. Den påminner om hur mangon, den sköna, mjuka, kroppsliga frukten, inte är en simpel råvara utan en sammansatt vara med ett visst värde. Prislappen som är klistrad på fruktens skal talar också om hur den fått sitt värde. Genom kontakt med människor tvingas frukten genomgå en varufieringsprocess där den får egenskaper som ”mogen” ”ekologisk” ”extrapris” ”extra söt” klistrade på sig. När jag tar upp mangon så är det aldrig bara jag och mangon.  Mellan oss finns mangons värde. Värdet är en historia av hur andra människor behandlat mangon. Hur de köpslått, besprutat,  förpackat och fraktat den. Det är den koloniala, kapitalistiska historien som mangon bär på. Klisterlapparna försöker dölja den genom att tillskriva mangon härliga egenskaper. Mangon är ”fresh”, ”solmogen” och “sweet”. Men orden skyltar samtidigt med att processen ägt rum.

En frukts framtid

När jag mangon i handen så ställs jag inte bara inför dess hela historia, jag blir även del av den. Jag tar hand om mangon. Jag håller om den. Jag måste se den för vad den är och inte är. Jag ser dess väg från frö, till lastbil, flygplan, båt, till mataffärens frukt och grönt-lager, till min hand. Där ligger frukten och det är jag som kommer att föra den in i framtiden. Ultimat kan jag avsluta dess process som objekt genom att skära upp och äta den. Vill jag upphäva mangons existens här och nu och låta den uppgå i mig.  Vill jag fullfölja det mangoöde som följts av tusentals frukter, från frö till fruktsallad? Eller har jag andra möjligheter? Kan jag bryta banan?

Mangon kan inte sägas vara ett livsmedel vars främsta uppgift är att mätta munnar. Till det har vi potatis, vete, havre, äpplen. Mangons uppgift är social. Den används för att skapa fest. Den finns för att ge sken av överflöd och en viss sorts lyx. Känslan av mango är känslan av att ett guldkorn från världens alla hörn kommit till mig. Det gör mig till världens centrum. Åh mango säger vi när någon köpt en mango. Vi säger inte inte åh äpplen. Fruktsalladen med mango står mitt på bordet på festen, äppelskålen står vid sidan av. Människor som samlas för att äta mango firar det goda livet. Människor som samlas för att plocka mango gör det för pengars skull. Mangon används under sitt liv som samlingspunkt för olika sorters gemenskaper. Den skapar olika sorters band mellan olika människor under sin tid som objekt.  Förvandlingen och uppståndelsen av olika sorters gemenskap var grunden för föreställningens dramaturgi. En mänsklig kulturell gemenskap gestaltas i verkets två första situationer. I starten blir avatarerna skulpturer som människorna kan betrakta från olika håll. Därefter kommer middagsscenen. Den mänskliga i att låta gemenskapen ske kring ett bord. Människokulturens sociala konventionen symboliserad av ett höjande av glasen till skål. Avatarernas annorlunda gemenskap visas i de tre följande situationerna. Avatarerna kan gå mot tydliga orienteringspunkter, mot lysande rör. De flyttar objekt. De samlas under ett objekt. För människorna är det oklart varför avatarerna samlas under lampan. Det går att tänka sig hur skålandet och sittandet vid bordet ter lika oklart för en alien som nyss ankommit vår värld.

Jag har mangon i min hand och hörlurar för mina öron. Om jag inte ska avsluta mangons livsprocess genom att äta upp den så återstår att fortsätta utnyttja mangons gemenskapande kapacitet. Avatarerna sätter mangon mellan människor på nya sätt. Mangon kan läggas mellan min kropp och en annans kropp, för att koppla ihop våra två kroppar. Den kan tryckas upp mellan två hudar och bli en teknik för intim kontakt. Den kan bli det laddade objektet i en healingbetonad situation. Mangons skal blir då än mer en representation av kroppens hud, av den andra kroppens hud.  Genom mangon kan jag känna den andra kroppens andning och rörelse. Jag kan föreställa mig att mangon är den del av denna livgivande rörelse, själv beröras och röras av den rörelsen som går från den andra kroppen, genom mangon och in i mig. Mangon förlänger och kopplar ihop våra kroppar. Min blick kan riktas in i mangon, istället för mot den andra kroppen. Jag vänder mig mot mangon och bort från den främmande människans blick, vars kropp jag känner genom mangon. En blick som om den mötte min, kanske hade satt sig för vår intima kroppsliga delning av nuet genom delning av mangons yta.

Förvandling

Mangons placering i rummet avgör kropparnas organisering på fler sätt än så. Initialt ligger frukterna i prydliga högar på det långa bordet med den vita duken. Den är avkiljd från platsleksaker, plastmuggar, papptallrikar och förpackningar av mango- och kokosjuice. Juiceförpackningarna bredvid frukterna förstärker känslan av att mangon är naturlig medan juicen är producerad, fast de i själva verket båda procuderats. Bilden ger ett sken av det ena fast vi också vet det andra: att de delar stor del av sin bakgrund: de innehåller råvara men båda är varor. Blicken förhandlas och skaver här och nu: är mangon organisk eller producerad? När frukten ligger där på bordet är det tydligt att den i situationen är konsumtionsvara redo för mig att avnjuta på ett visst sätt: sätta tänderna i den och äta den. Samtidigt saknas på bordet knivar för att dela den. Så vad gör den där? Det som sker är att den förflyttas via kontakt med en hand ner på golvet. Kanske sker det via en annan kropps hud i sekvensen jag beskriver ovan. I platsbytet från bord till golv förändras mangons värde och användningsområde. Den innehar inte längre förväntningen att ätas utan har dels nedflyttats från listan av ätbara ting, dels upphöjts från vardagsföremål till skulptur/konstobjekt och senare även rituellt offerobjekt. Den får flera nya betydelser. Den bildar tillsammans med de andra objekten från bordet små miniatyrvärldar på golvet. En mango i en plastmugg, en liten dinosaur av plast balanserandes på två mango, en rad med mango bredvid en rad med papptallrikar. Runt om kring dessa kompositioner samlas kropparna, betraktandes vad de byggt upp, och i närkontakt med varandra.

Det arbete vi stulit från de som fört mangon hit använder vi för att stå nära, stå samlade. Stå kring mangon och se dess historia, nu och framtid i olika skiftningar. Det är kanske fråga om en symbolisk pay back time till arbetet och solen – representerad av lampan ovanför. Till elektriciteten som får solen/lampan att lysa. Det är förslösande, nybygge, att bygga och leka tillsammans. Att njuta av mangon utan att glömma hur mangon kom hit. Går det? I mangon finns en fråga om hur gemenskaper uppstår, i och utanför kapitalismens spelregler. I ett kroppsligt konstverk blir det givetvis i kroppen som denna politik måste realiseras och förhandlas. Vad konstverket förmår är kanske att förstärka känslan för den egna kroppens rörelser, kopplingar, känslor, förändringspotential, nyfikenhet. Att njuta, utan att glömma hur vi själva kom hit. Att fly och samtidigt stanna kvar. Kanske kommer Nyxxx nästa verk börja i ett undersökande av den sortens taktiker. Mer om det senare. Först ser vi fram emot föreställningarna av Human Agency i ikväll och imorgon.

Page 1 of 2

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén