På Plaça George Orwell i Barcelona finns inget officiellt monument eller plakat till minne av den framlidne författaren till 1984, de spår som står att finna är dels ett par lägligt placerade övervakningskameror, och dels den här informella hyllningen på ett förbisett jalusi.
Det verkade bli en regnig och murrig sommar, perfekt för att kura inne i någon stuga och skriva manus. Det är nu juli månad och allt känns annorlunda. En värmebölja försänker kontinenten i en sömnig stämning. Solen står högt på himlen, den har skingrat alla moln. Men ljuset bringar ingen klarhet, det bländar, sätter synförmågan ur spel, tänder skogsbränder. Vad är det som händer? Det är sommar i ett krisande Europa.
Vi reser till olika platser för att söka återhämtning, men vi förbinds av tangentborden och nätverken. Vi knattrar ihop texter, scener och stämningar på svaga uppkopplingar i civilisationens randområden. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, skärmens sken kastar samma ljus i ansiktet på oss var vi än öppnar den, filerna ligger på plats och alla program och ikoner är bekanta.
Under våren har vi återvänt till 40-talets totalitära dystopier. Vi har läst om språkmanipulationer och övervakningsteknologier i Orwells 1984, om hur staten lockar fram de sanna innersta känslorna och tankarna genom ett serum i Boyes Kallocain och om den biologiska kontrollen i Huxleys Du sköna nya värld. Vi har sökt efter spår och ledtrådar till vår egen samtid, vår situation, vår smärta. Winston, den sjukliga protagonisten i 1984, grubblar över smärtans och rädslans biologiska onyttighet, ”människokroppens förräderi då den stannar i handlingslöshet just då särskild ansträngning skulle behövas. /…/ Han tänkte att i krisögonblick är det aldrig en yttre fiende man slåss emot, utan alltid sin egen kropp.”
Den där handlingsförlamningen är lätt att känna igen, inte bara i vardagen, utan även på det politiska planet. Men vilka rädslor, vilken oro är det som hemsöker vår vardag? Inte är det Boyes, Huxleys eller Orwells totalitära stater, som genom avancerade disciplineringssystem försäkrar sig om evig stabilitet och kontroll, “vår fasta samhällsordning, trygg för alla tider” som Boye uttrycker det. Den italienske filosofen Paolo Virno menar att fruktan och ångesten idag, är intimt sammanbundna resultat av vad en skulle kalla en ”generell desorientering”. Den här desorienteringen behöver inte bara gälla samhället, utan i högsta grad även individer.
I dagens värld leder inte plötsliga förändringar till att traditionella och repetativa livsformer omkullkastas, vad de gör är snarare att påverka individer som numera är bekanta med att inte ha bestående sedvanor, som är vana vid plötsliga förändringar och som är utsatta för det ovanliga och det oväntade. Vad vi får är en verklighet som ständigt och oavsett vad förnyas.
I ett samhälle som präglas av extrem flexibilitet, i arbetslivet, i utbildning, i sociala relationer, är det inte konstigt att det kan vara svårt att hitta en riktning, en orientering. Vi vet att alla riktmärken, alla fästpunkter kan komma att flyttas om medan vi tittar åt ett annat håll. I samspelet mellan teknologisk acceleration och kapitalflöden som jobbar med nanosekunder som avgörande tidsenhet kommer människor, medborgare, arbetare, lätt i kläm. Virno fortsätter:
Därför är det inte möjligt att göra en effektiv distinktion mellan ett stabilt ”innanför” och ett osäkert och tellurgiskt ”utanför”. Den permanenta föränderligheten i sätten att leva, liksom den träning som krävs för att möta den gränslösa osäkerheten i livet, leder oss till en direkt och kontinuerlig relation till världen som sådan, till det obestämda sammanhanget av vår existens.
Vår tids viktigaste insida är kanske arbetet; att få ynnesten att sälja sitt arbete på arbetsmarknaden i en tid då kapitalet behöver mindre och mindre betalda arbetstimmar för att ackumulera vinst. Att hamna utanför arbetsmarknaden, att hamna i “utanförskap”, som politiker från höger till vänster skulle uttrycka det är kanske paradexemplet på vad som fyller oss med ångestfylld fruktan. Men även på insidan är det något som oroar.
De som är på insidan vet nämligen att arbetet inte längre känner några gränser. Nina Power, brittisk filosof och aktivist, beskriver i Den endimensionella kvinnan hur vi förväntas vara ständigt nåbara, genom e-post eller telefon, att vi alltid ska fungera som ”ambassadörer” för våra företag, att det inte finns någon gräns mellan det privata livet och arbetslivet. ”Facebook förenar vänner och kollegor. Det personliga är inte längre politiskt, det är en genomgripande ekonomisk sfär.” För den som är på insidan genomgriper arbetet, särskillt det kognititva arbetet, hela livet.
Efter Andra världskriget skrev Hannah Arendt att en viktig förutsättning för totalitarismen hade varit ett sammanbrott mellan å ena sidan den intima, privata sfären och å andra sidan den offentliga, politiska sfären. Totalitarismen grodde ur ett mellanrum, en social och ekonomisk sfär, varken privat eller offentlig. Det skulle vara lätt att översätta dessa idéer till vår tids sociala medier, såsom Facebook, men så lätt ska vi inte göra för oss. Om det finns totalitära tendenser idag så är det inte i relation till staten vi ger upp våra friheter. Det är inte staten som möblerar om i våra relationer, i våra livsformer. De krafter som kan bryta ner gränsen mellan privat och offentligt, ingripa i våra fantasier, vårt begär och vårt tänkande är ekonomiska och de organiseras genom företag, stora som små. Men företagen har inte samma drömmar som de totalitära staterna hade. Företagen drömmer inte om stabilitet, reproduktion, hälsa och renhet. De är en annan sorts organismer, de lever ett annat sorts liv, de när andra drömmar.
Det är en värld av skillnad mellan 1984, där staten räds medborgarnas sexuella drifter och 2015 där varken arbete eller konsumtion har några problem med att accelerera med begäret som drivfjäder. Det finns ingen motsättning mellan underkastelse och sexuell utlevnad. Nina Power beskriver hur alla våra tillgängliga kapaciteter, inklusive vår kapacitet att väcka kåthet och åtrå, förväntas kunna komma till användning för företagen. För att visa att vi är goda arbetare och motiverade anställda får ingenting stå i vägen för att, utan reservationer, kasta oss in i arbetet.
Den konstanta förändringen av livets villkor kräver att vi ger upp idén om oss själva som socialt stabila enheter. För den som inte är beredd att byta både ort och branch finns ingen försäkran om trygghet. Den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek menar att denna osäkerhet har ändrat våra psykologiska behov. Det kristna arvet som i norra Europa tagit formen av en lutthersk arbetsdisciplin ersätts av en sorts buddhistisk attityd som kan fungera som ideologiskt komplement till kapitalismen:
Västerländsk buddhism presenterar sig som ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stress – genom att den ger oss möjlighet att koppla från och bevara ett inre lugn.
Den här tendensen är lätt att se både i den religiösa sfären, där exempelvis Svenska kyrkan erbjuder gudstjänster och kurser med mindfullness som tema, men även i arbetslivet. Till exempel uppmanas Googles anställda till meditation inför viktiga möten och Arbetsförmedlingens konsultcoacher förordar positivt tänkande som svar på strukturellt skapad otrygghet. Žižek fortsätter:
Österländskt tänkande erbjuder en utväg som är vida överlägsen de desperata försöken att finna en tillflykt i gamla traditioner. Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna.
Med ett sådant inre avstånd till oss själva och varandra kan livet bli mer uthärdligt. Förväntningarna på vad vi kan uträtta tillsammans skruvas ner eftersom ekonomin uppfattas som en närmast kosmisk kraft. Samtidigt gör det oss redo för att acceptera fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet. Det är givet att samtidens svårigheter inte går att lösa genom att resa tillbaka i tiden. Vi måste motstå varje reaktionär impuls, varje önskan att återvända till ett institutionaliserat och homogent samhälle präglat av inlåsta och förutbestämda livsöden som en väg ur vår samtids dystopia. Men det återstår att se hur det är möjligt att organisera sig, hålla ihop och skapa motstånd i en tid utan fasta punkter att ta spjärn mot och där det saknas gränser som inte redan överskridits av kapitalismens höga svallvågor.
Solen sänker sig sakta mot horisonten. Det är sommar i ett Europa utan möjligheter till återvändo.
I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.
Referenser
- The Origins of Totalitarianism (1951) & Människans villkor (1958), Hannah Arendt.
- Kallocain (1940), Karin Boye.
- Du sköna nya värld (1932), Aldous Huxley.
- 1984 (1949), George Orwell.
- Den endimensionella kvinnan (2009), Nina Power.
- Multitudens grammatik (2003), Paolo Virno.
- Buddhister i rymden! (Aftonbladet 2005), Slavoj Žižek.
Texten är skriven av Gabriel Widing till programbladet för Join.
Ladda ner programmet i sin helhet som PDF. (2.71 Mb)
