Tova’s interview book Working on Travel aka Trains and Boats and Planes where also Gabriel (who by the way did the type setting for the book) and Ebba from Nyxxx are represented, has arrived from the print. The book can be downloaded as a pdf here:
You can also order the book in paper format from Skogen.
If you want: read the text online, or listen to the Swedish podcast version of the conversation.
The residency Room, stage, salon, balcony / Nyxxx takes place at Laholms teater, during September & December, 2019. Open rehearsals:
Free entrance.
Check out the site – turning into a fanzine with text by Sarah Melin, Linus Lundberg, et c.
Tova Gerge, Pojken (”The Boy”), publishing house Albert Bonniers
Nyxxx: We had a conversation with you on how to write this book years before it was actually published. What do you want to tell our readers about it?
Tova: It’s a novel about the fragility of power, and in a way it is influenced by role play. On the level of the story, the characters in the novel are absorbed by a role play of dominance and submission. But there is also an aspect of role play in how I wrote it. The novel plays with the glitch between myself and the narrator. He is a man trying to break with his working class background through a relationship, and he has no ambition whatsoever to be a good feminist. At the same time, just as in role play, he is also busy with questions that are mine, just from another perspective.
Nyxxx: Do you want to tell something about the reception in the media?
Tova: The reviews I liked the most focused on the riddle in the text. The fact that the reader is forced to answer for themselves who has the power, when, and in what way. It’s also been quite interesting to see how gender is read and remediated in the media. There is an ambivalence in how one of the characters ”should” be read, and some handled this through making a firm decision, while others embraced that ambivalence. The most fun about interacting with the media has been longer interviews, because they allow a dialogue, a difference, a discovery.
Here, you can read more about Pojken in Swedish.
ADVOKATEN, VAKTEN Lisbeth Johansson – LENI Dasha Nikiforova –DOMSTOLSREPRESENTANTEN David Lindström – K Viktoria Folkesson – HASTERER, BLOCK Mikael Dahl. Foto: Amelia Bordahl
Inför premiären av Processen nu 17 mars skrev vi följande:
Kafka är en författare som knappast romantiserar upprorets potential, varken i allmänhet eller i Processen. Vår iscensättning av Processen har tagit fasta på upprorets problem, och gestaltar två olika förhållningssätt till domstolen – symbiosen och motståndet. Processens skildring av individen som del av och i spjärn mot något sorts mänskligt system har lett oss till att föra samman två olika konstnärliga format – ett traditionellt sceniskt berättande och ett deltagande hörlursverk.
Det traditionella scenberättandet följer Ks försök att begripa processen och göra sig hörd av domstolen. Att i någon bemärkelse ha kontroll över sin process kanske är möjligt för den som gör sig till vän med domstolen, uppgår i den. Att hävda sin oskuld – som K åtminstone inledningsvis försöker göra – är en helt annan sak. Att K vägrar samarbeta gör henne omöjlig till den grad att inte längre spelar någon roll om det finns en skuld.
Den deltagande publiken får samtidigt ta del av domstolens perspektiv. De inspelade instruktioner som utgör hörlursverket erbjuder en tillhörighet som K saknar. Och att tillhöra domstolens kollektiv handlar inte enbart om lydnad. Det handlar också om att kunna slappna av, vila i sin roll och tolka de instruktioner som kommer till en, göra dem meningsfulla och genom dem skapa ett sammanhang.
Dessa parallella förståelser av Processen förändrar också vår blick på teaterformatet. Både skådespelare och deltagande publik följer ett manus som låter dem berätta om Processen. Men för den deltagande publiken är instruktion och handling åtskilda. De lyssnar först och agerar sedan. Skådespelarna får anpassa sig. Samtidigt tycks skådespelarna, som ju har fått sina instruktioner under repetitionerna, ha en helt annan frihet i uttrycket. Att deltagande publik och skådespelare möts på scenen på detta sätt ställer frågor om frihet och ansvar i förhållande till det egna agerandet. Vad är det att vara skådespelare? Vad är det att följa instruktioner? Vad är det att vara eller ha en kropp i rörelse? Vad är det att med sin handling bidra till något som en inte överskådar?
Varken inifrån- eller utifrån-perspektivet ger fullständiga svar på vad domstolen är och hur lagen fungerar. Processen pågår alltid någon annanstans, den drar sig undan vår blick, är aldrig avgjord.
Välkommen att fortsätta utforskandet, i salongen eller på scenen.
Tova Gerge, Ebba Petrén, Ragna Wei, Gabriel Widing
Ebba, Gabriel & Moa has just returned from a trip to Performing Arts Forum where Lendl and Amy (standing above) organized a philosophy seminar on the occult.
Rebekah Sheldon gave a talk on queer hermeticism, Crowley’s sex magic and showed us some of Kenneth Angers late 60:s ritual films.
Her talk proposed a lot of nice questions. Like what are we doing, when we do science, philosophy or art? How does it do what it says it wants? How does things change? How are artistic and scientific practices related to magic? What is the benefits of an altered consciousness or opening your body to some kind of force?
There is way to much to say about it to fit on a postcard…
We also had the possibility to try out our new X-dimensional card game. Expect it online any time.
Hur äntrar vi fiktionen? Var finner vi dolda rum? Kan vi dölja oss själva? Vilka fiktioner är aktiva i ett rum? Här följer några anteckningar från vårt pågående arbete i Malmö.
Som besökare till föreställningen Join bidrog man till skapadet av ett företags arbetskultur genom att delta i olika lekar och spel. Tack vare Teater InSite har vi nu fått möjlighet att göra en konstnärlig fördjupning av några teman från föreställningen. I Join så ”switchades” de anställda (publiken) på företaget mellan olika arbetsuppgifter, olika platser och sammanhang.
Switch är en undersökning av scenarion där olika estetiker överlappar, olika gränssnitt. Med andra ord prövar vi hur fiktioner läggs på varandra, hur vi kan hoppa mellan nivåer och hur flera lager verkar simultant, i en given situation. När vi säger fiktion menar vi påståenden som vi kan tro på och agera på – fiktion som illusion, i motsats till desillusion.
Redan under Transistorfestivalen i höstas höll vi en öppen workshop, under vintern har arbetet vilat, och för några veckor sedan började vi igen, med att rollspela. Vi spelade rollspelet Apocalypse World och en betaversion av Precariat. I rollspel finns både spelsituationen kring bordet och den värld som spelarna fantiserar ihop. Redan där har vi benämnt två olika fiktioner. Det finns ett avgörande magiskt ögonblick i rollspelet när en spelare börjar agera som sin rollfigur och berätta vad den gör. Allt som spelaren säger om vad den gör är sant i spelet. För att uppmärksamma hoppet mellan fiktioner kan spelaren glida från att beskriva vad den faktiskt gör i sin fysiska kropp (de andra spelarna accepterar det som sant) till att berätta vad den gör i sin imaginära rollfigurs kropp (de andra accepterar även det som sant).
Från rollspelandet har vi denna vecka rört oss in mot just språket, utsägandet, och det sätt som vi talar på under en rollspelsession. Spelledaren målar upp den imaginära världen för spelarna genom att beskriva den med ord. Allt som spelledaren säger accepteras som sant i fiktionen. Det fysiska rum som spelarna sitter och spelar i tonar bort och en gemensam fantasi uppstår.
Den här veckan vänder vi lite på omständigheterna. Vi försöker beskriva det rum vi faktiskt befinner oss i, med allt som finns där, inklusive kroppsliga förnimmelser, sociala överenskommelser och fantasier om rummet. Speciellt intresserade har vi varit av portaler; objekt som kan förflytta spelarna ut ur rummet, på någon nivå. Vi har identifierat elva nivåer av beskrivande, som vi just nu laborerar med. Varje nivå är ett eget kort. Med hjälp av korten gör vi improvisationer i tal och text som vi dokumenterar, med ljudupptagningar och skapande av hypertextspel. Vi har möjlighet att lyssna på rummet vi befinner oss i, förstärkt med olika riktade mikrofoner. Ljudet skapar ytterligare ett lager av intryck som beskriver rummet på ett annat sätt än det synliga.
Olika fysiska rum väcker olika fantasier hos oss som spelar. Vi har förlagt arbetet ute i offentliga eller halvoffentliga lokaler. Vi tänker oss platserna som territorier där olika intressen är i ständig förhandling. Det som förenar de platser vi valt är att de saknar en tydlig funktion. I en affär, på ett bibliotek eller ett café vet vi vad som gäller. I det så kallade ”vardagsrummet” på Malmö Live, i ljushallen på Studio och i en tom affärslokal på Caroli köpcentrum är överenskommelserna lite vagare. De vilar på en förhoppning om att något ska hända mellan besökarna där, men vad?
De två första, relativt nybyggda platserna, lockar med att vara inspirerande och inbjudande miljöer. De är inte regelrätta arbetsplatser men inte heller ställen där du måste handla något för att få stanna. Det känns som att vår blotta närvaro räcker för att producera något slags värde? Den tomma affärslokalen har tidigare varit plats för värdeskapande genom handel. Idag används tomma lokaler i Caroli till konstutställningar. Dessa platser fascinerar eftersom de skapats för nya produktionsförhållanden, där vi kanske måste hantera att vara både privata, i arbete och konsumenter på samma gång. Kanske måste vi angripa dessa territorier genom att först beskriva dem – kartlägga aktiva fiktioner, för att sedan spekulera kring hur vi skulle kunna använda eller hacka dem?
I linje med idén om att hacka rum, försöker vi att smälta in i de platser vi besöker. Vi har övat oss på kamouflering; ett slags o-performativa strategier som inte öppet försöker presentera ett synligt alternativ till den kultur som platserna försöker odla, utan snarare vill verka i det dolda. Vi blir ett hemligt sällskap på platsen, men sticker samtidigt inte ut från andra grupper som sitter där och gör allt från att sälja folköl till att diskutera relationsproblem (exempel hämtade från observationer).
Arbetet är en fördjupande undersökning där de medverkande konstnärerna utforskar sina verktyg, metoder och sitt samarbete. Dessa är Moa Hjärtström, Thom Kiraly, Ebba Petrén, Liv Vesterskov och Gabriel Widing. Ljudteknik görs av Jonas Åkesson och konstnärlig ledare på Teater InSite är Matthias Hahne Torbjörnsson. I höstas medverkade även Jacob La Cour. Arbetet går att besöka på plats, men det kommer också resultera i presentation av något slag vid senare tillfälle.
Vill du veta mer eller göra ett besök, ta kontakt med Ebba Petrén.
Just nu arbetar Nyxxx med Nattens Gudinna, ett deltagande scenkonstverk som har premiär 26 januari 2017 på Uppsala stadsteater. Den 21, 22 och 23:e februari har vi föreställningar som vem som helst kan boka – kom!
Med Nattens Gudinna önskar vi göra publiken uppmärksam på handens betydelse. Handen är viktig, både i konkret och symbolisk bemärkelse. Det är handen som sträcker sig efter mat, andra människor, det okända. Handen är en sorts gränsvarelse, placerad mellan oss och världen. Den gör världen begriplig och påtaglig. Den förbinder oss med yttervärlden. Den är symbol för kamp, arbete och strid, samtidigt som den är symbol för känslighet och närhet. Handen är också en ingång till politiska frågor om vad det innebär att handla och ingripa i ett skeende.
I Nattens gudinna blir handens välkända rörelser någonting publiken tillsammans får upptäcka på nytt. Föreställningen är en filosofisk undersökning av handens möjligheter, och i förlängningen av vad det är att vara en kropp i världen.
Vi bjuder ofta in personer från den tänkta publikgruppen som en del av den konstnärliga processen. I ett möte ställde vi frågan: “Vem tror ni att Nattens gudinna är?” De i gruppen tittade på varandra och svarade: “Det är väl vi?”
De har rätt. Nattens gudinna är inte en gestalt som framträder i föreställningen. Nattens gudinna är en sorts okänd eller inneboende möjlighet för någonting nytt att framträda. Till exempel känslan av att en grupp människor tillsammans kan vara Nattens gudinna.
I föreställningen säger vi att lera bär ett mörker på insidan. Leran skulle kunna vara vilken sorts materia som helst, och den är som vilken materia som helst föränderlig till sin form. Vi tänker att natten, mörkret och det dolda finns i allting. Mörkret är inte en hot, utan en möjlighet – en tid och ett rum där drömmar samlar sig, det okända får sträcka ut sig och återhämtning är möjlig.
Nattens gudinna bjuder in publiken till ett sorts tempelrum, men utan religiösa pretentioner – här står den kroppsliga kontakten med den materiella verkligheten i centrum.
I små grupper rör sig publiken stillsamt och eftertänksamt mellan olika platser i rummet, tydligt instruerade av skådespelare och talande dockor. Publiken får landa i situationer som aktiverar händerna på olika nivåer; socialt, politiskt och intimt.
Med och utvecklar, förvaltar och spelar föreställningen är Mira Andersson, Ellen Norlund, Francisco Sobrado och Johan Stavring. Vi är glada över att i det här verket få arbeta med skådespelare, inte minst för att det öppnar vårt sätt att tänka och förklara vårt tänkande. Det blir en annan sorts dialog i arbetsprocessen än när vi samtalar bara inom Nyxxx. En del av den dialogen handlar också om ett gemensamt arbete för att skådespelarna själva ska känna att de har makt och inflytande över det material vi ger dem. Vi arbetar bland annat med verktyg från processen kring känsloarbete som finns beskriven i Att delta på djupet – här är en podd Nyxxx gjort om den boken.
/Tova Gerge & Gabriel Widing för scenkonstkollektivet Nyxxx
Transistor är en nystartad scenkonstfestival vars ambition är att presentera konst som arbetar med olika former av utvidgat berättande för scenrummet. Den konceptuella scenkonsten är idag gränsöverskridande och det är inte längre skillnad om det är en teaterfestival eller en som har inriktning mot musik, performance eller rörlig bild; konstformerna influeras av varandra och konstnärer är verksamma inom flera olika fält.
Nyxxx bidrag till festivalen:
I efterskalven av föreställningen JOIN skapar Teater InSite och scenkonstkollektivet Nyxxx en ny interaktiv och platsspecifik upplevelse! Under en veckas workshop får publiken insyn i olika förslag och skisser till deltagande situationer. Kom och prova nya spel och scener med andra nyfikna. Vi skapar ramarna för ett verk om hur slutna rum och nätverk kopplar samman kroppar och medvetanden i oväntade kombinationer. Workshopen sker i samarbete med STUDIO. Av och med Teater Insite och Nyxxx
9-11/11 Mellan Kl 14.00-16.00
12-13/11 Mellan Kl 15.00-18.00
Studio, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö
Fri entré
Vendetta Korn sitter ensam kvar i butiken efter stängning för att laga en gammal skivspelare. Då händer det oförklarliga. Någon eller någonting talar genom skivspelaren…Spöken i maskinen är en serie i fem fristående delar där det övernaturliga används för att berätta om vänskap och sorg, skapad för och i dialog med mellanstadiebarn.
Idé: Scenkonstkollektivet Nyxxx. Manus: Tova Gerge. Ljuddesign och musik: Elize Arvefjord. Regi: Ebba Petrén. Dramaturg: Doreen Kanter och Frida Derwinger- Tekniker: Michael Johansson- Exekutiv producent: Frida Derwinger
I rollerna: Ester Claesson, Michalis Koutsogiannakis, Rosie Björkman, William Winter, Ebba Petrén, Mathilda Lindström, Laila Berger Torsson, Sinit Bein, Danait Bein och Joline Gustafsson Hällkvist.
Sveriges Radio Drama
12/11 kl. 20.15-21.00
Teaterhögskolan i Malmö, Bergsgatan 29
Fri entré
Our new work for Uppsala stadsteater is developing. The workshops has started to materialize the fantasies of a kind of temple where different shrines will enable the audience to engage with collective rituals.
Albin Werle has proposed the spatial design of the piece. This shrine is the most complicated structure, inspired by shinto architecture that we encountered on our trip to Japan last winter.
We have also had the opportunity to hang out with a Ellen Norlund and Mira Andersson who will perform in the piece together with Fransisco Sobrado (not in the picture). Nattens gudinna will engage with the hand as an interface between us and the world.
Foto: Micke Sandström
Foto: Micke Sandström
This table will be transformed into a kind of stage for the hands.
We are also happy to have producer Sara Fors on the team! Rehearsals starts in December and the premier will be January 26, 2017.
Locus suspectus, intempesta nocte.
Den här bilden kommer från sommaren 2015, när vi försökte gissa vilka rum som de flesta mellanstadiebarn har tillgång till i sin vardag. Ungefär för ett år sedan började vi nämligen arbeta med vår första radioföljetong, och eftersom vi till skillnad från på teatern inte kan dela rum med vår publik när vi sänder radio ville vi förstå var vår publik kunde tänkas befinna sig och hur vi eventuellt kunde använda de platser publiken lyssnade ifrån i vårt verk.
Processen och resultatet blev ganska olika det vi ursprungligen tänkt oss, och det har varit mycket lärorikt. Vi har bekantat oss med ett helt nytt mediums utmaningar och möjligheter. Vi har också skrivit i en helt annan genre än vi brukar, och därmed fått öva på traditionell dramatisk komposition.
Den 15 augusti kl 20.35 i P1 sänds första avsnittet av Spöken i maskinen.
Nyxxx (med Tova Gerge bakom tangentbordet) har alltså skrivit fem spökhistorier i samarbete med Drama för unga i Barnradion. Programmet är gjort för mellanstadiebarn och i dialog med dem. Ebba Petréns regi blandar fiktivt amatörreportage med kusligt sagoberättande. Elize Arvefjord har gjort ljudet. Till varje spökhistoria finns också en musiksatt podd där vi får ta del av berättelsen mer ur spökenas perspektiv.
I centrum för radioprogrammet står annars Vendetta Korn (Ester Claesson) som från sin butik med gamla ljudgrejer spelar in egna radioprogram om magi, andar och väsen. I var och en av de fem delarna hjälper hon ett barn som varit med om något oförklarligt. Vi använder det övernaturliga som motiv för att berätta om hantering av sorg och andra stora känslor.
Återstår en fråga att besvara: Vad är det för maskin? Det finns två svar. Det ena är att det handlar om Vendetta Korns ekograf, en maskin som kan fånga upp ljud som det mänskliga örat inte kan höra. Det andra svaret är att vi blinkar till vår gamla favoritfilm Ghost in the Shell där människor blir värdar för kognitiva varelser som uppstått spontant i internets informationsflöden. Vi tänker på människorna i vår radioföljetong som värdar för olika extrema tillstånd. Oavsett om spökena i någon bemärkelse är deras egna eller inte så måste de ändå härbärgera dem, låta sig själva bli spökenas vistelseplatser.
Nämnas kan att Ghost in the Shell i sin tur inspirerats av författaren Arthur Koestler, som använde begreppet Ghost in the Machine som titel på sin bok om olika våldsamma och paranoida tillstånd hos människan. Begreppet tog han från filosofen Gilbert Ryle som använde det för att beskriva problemen som uppstår när man försöker skilja på sinne och kropp, som att kroppen var en maskin och sinnet ett spöke som animerar maskinen. Ryle menar att det inte finns någon skillnad på kropp och sinne; maskinen är spöket och vice versa.
Det är intressant att tänka på människans uppfunna maskiner på samma sätt. I någon bemärkelse är vi radion vi lyssnar på, och radion är oss.
Välkomna till Nyxxx första radioproduktion.
Avnitten illustreras på webben med originalteckningar av Albin Werle och Gabriel Widing. I rollerna hörs Ester Claesson, Michalis Koutsogiannakis, Rosie Björkman, William Winter, Mathilda Lindström, Sinit Bein, Danait Bein, Laila Torsson Berger, Joline Gustafsson Hällkvist och Ebba Petrén.
Powered by WordPress & Theme by Anders Norén