Tag: Ebba Petrén

I oktober gav Ebba och Gabriel en föreläsning för ljudstudenter på Linköpings universitet. De fick spela Din inre röst, sedan berättade vi om den konstnärliga process som ledde fram till verket.

E: De senaste åren har vi gjort scenkonstverk där publiken guidas av en röst i hörlurar. Det är ett sätt att ta publikens uppmärksamhet och aktivera deras kroppar som blivit vanligare även på större scenkonstinstitutioner med i övrigt traditionell repertoar. Rimini Protokoll (Remote X) Lundahl&Seitl (Symphony of a missing room mfl.), Forsworks (Doppelgänger) och Janna Holmstedt (Limit Cruisers) är bara några exempel från Europa på grupper som använt röstguidning. Vi utmärker oss kanske i myllret genom att sätta relationerna mellan deltagarna på spel. Våra röster instruerar ofta till situationer där deltagarna relaterar till varandra genom blickar, tal, synkroniserade rörelser.

G: Den medietekniska förutsättningen för flera av de här verken är synkroniserade ljudspår, analoga radiosändningar och binaurala inspelningar som skapar en olika typer av ljudande rumsliga suggestioner. Vårt fokus i den här föreläsningen är dock det konstnärliga arbetet, snarare än det tekniska. Den estetiska förutsättningen är att dessa verk uppstår genom deltagarens positioner i rummet, genom den egna kroppen. Instruktionerna skapar riktning: ens egen kropp sätts i relation till sig själv, andras kroppar och rösten i luren. Spänningen i verken uppstår ofta ur mellanrum mellan det materiella och det imaginära. Det finns ett glapp mellan rummet en befinner sig i och rummet som ljudet i hörluren påstår. Ljudrummet kan utmana, komplettera eller förstärka det fysiska rummet.

Din inre röst – teoretiska ingångar

E: Din inre röst är gjort för barn i åldern 10-12. Trots det skrev vi fram materialet utifrån filosofiska frågeställningar som vi själva var intresserade av.

• En av ingångarna är existentiell, den handlar om vad det innebär att vara avatar, att överlåta sitt initiativ,
• en är fenomenologisk och handlar om instruktioner och riktningar och
• en är närmast psykoanalytisk och handlar om rösten både vår egen röst, andras röster men också de inre, tysta rösterna.

Lite senare tänkte vi prata om hur vi gått till väga för att skapa verket på en mer praktisk nivå.

Avataren som tillstånd

G: Avatar är ett begrepp som är relevant för egentligen alla typer av aktiverande ljudverk. Det kommer från en hinduisk kontext och beskriver då de kroppar eller gestalter som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden. Men begreppet används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar, i spel eller på nätet. Avatarer är kroppar som tas i besittning av yttre krafter. Därmed aktiverar avatarfiguren frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som främmande, som en avatar? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avataren användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?

Avataren blir ett sätt att undersöka det glapp som finns mellan medvetande och kropp. Det är lätt att uppfatta sitt eget medvetande som en sorts främling, fångad i en påse med kött och organ. Det är ju egentligen den klassiska cartesiska uppdelningen av kropp och själ, en uppdelning som har dödförklarats många gånger men som fortfarande hemsöker vår förståelse för den mänskliga tillvaron. Ett annat sätt, som undviker den dualismen, är att tänka på avataren som en cyborg-kropp. Avataren är då en kropp sammansatt av röst, teknologi och kropp, en figur som sträcker sig längre än den fysiska kroppen utan att lämna den.

E: Den grundläggande situationen för den hörlursavatar som vi skapar är att den inte vet vad den kommer göra i nästa ögonblick. Den är närvarande i nuet och frånvarande från egna initiativ. Både det förgågna och framtiden tonar bort medan den inväntar på nästa instruktion. Det händer att deltagare liknar avatarvaron med ett yoga-pass eller en meditation, och visst finns det likheter i hur vi styr kroppen in i en behaglig koncentration. Frågan om hur det är så skönt att bli guidad ska vi nu ta oss in i med hjälp av fenomenologi.

Instruktioner, riktningar, linjer

G: Fenomenologi är en filosofi som utvecklades under nittonhundratalet i Tyskland och Frankrike. Den handlar om hur människan varseblir världen. Världen framträder genom våra sinnen som fenomen. Vi har läst den brittiske teoretikern Sara Ahmed som i sitt tänkande korsar just centraleuropeisk 1900-tals fenomenologi med postkolonialt tänkande och queerteori. I Din inre röst använde vi oss bland annat av hennes sätt att använda linjen i boken Queer Phenomenology för att beskriva hur vi får och ger riktningar. Att instruera en kropp, som vi gör och som yogainstruktören gör och som läraren i skolan gör, är att ange den riktning en kropp ska ha. Rösten ger förslag på vad deltagaren ska uppmärksamma, se, göra och tänka på. Varje förslag utesluter andra riktningar; allt inte ses, görs eller tänks. Så att ge riktning är att göra vissa saker viktiga och ignorera andra.

E: Ahmed använder linjen för att beskriva hur handlingsmönster kulturellt förs över och bibehålls. Varje gång du riktar dig mot någon eller något, så följer du en linje som redan är dragen. För att kunna rikta dig mot något måste detta något redan finnas. Det måste vara möjligt se vägen fram till målet. Världen är fylld av linjer som orienterar våra beteende och begär. Tänk på sexual orientation.  Dessa linjer leder någonstans, detta någonstans är redan färdigt. Hon inför en bredare förståelse av straight, inte bara straight som i heterosexuell utan även i hur hon förstår rum och handling. Det är svårare att röra sig längs en skevande “queer” linje än längs en “straight”. Den som avviker viker från linjen får det svårare att orientera sig i världen eftersom den inte har färdiga spår att följa. Låt oss tänka på den behagliga instruerande rösten igen. Med Ahmed förstår jag att rösten är behaglig eftersom den gör mig orienterad, jag får en riktning, en väg någonstans, jag har en plats.

Ahmed skriver att när vi hoppas, så är det en investering i att de “linjer” vi följer kommer att ta oss någonstans som är bra att vara på.

När vi gjorde Din inre röst tänkte vi på hur aktiviteter i skolan bygger på en förhoppning om framtiden. Sällan är skolarbetet till för nuet och gruppen som är där. Oftare finns aktiviteterna i skolan till för att ge betyg och i förlängningen jobb. Vi ville använda skolans rum för att rikta oss mot kroppen och rummets möjligheter här och nu, istället för framtiden. Materialet undersöker till en början vilka handlingar som är möjliga och “linjära” i klassrummet. Man repeterar klassrumsrörelser, men efter hand bryts mönstren. De möbler och de skolmaterial, som finns i klassrummet för att stödja skolarbete, används till andra aktiviteter. Bordet som vanligtvis stödjer skolarbete används för att vila på och lägga fötterna på. Papper kastas över rummet, På tavlan skrivs fragment utan sammanhang. Man blundar, lyssnar inåt, ser sina kompisar involverade i ovanliga rörelser.

Rösten och tystnaden

G: För att tänka på och arbeta med rösten har det underlättat att läsa Mladen Dolars A voice and nothing more och se Slavoj Žižeks The Pervert’s Guide to Cinema. Båda tillhör den så kallade Ljublana-skolan, som i skuggan av järnridån under 80-talet utvecklade ett gäng teorier om rösten utifrån psykolanalytiska antaganden. Dolar beskriver vår tillvaro som ett röstuniversum som består av andra människors röster, sångröster, röster i media, radio och tv, och vår egen röst, som på ett obehagligt sätt låter annorlunda innifrån skallen än hur den låter utifrån. Alla dessa röster viskar och skriker, gråter och tröstar, hotar och ber, förför och beordrar, åberopar och bönar, förklarar, hypnotiserar, bekänner, terroriserar. Rösten är främmande inför oss själva, den brister, den avslöjar oss, vi kan tappa den. Men tystnad är inte något alternativ och inte heller någon tröst. Bristen på röster och ljud är lika outhärdlig. En isoleringscell som lämnar oss ensamma med våra egna tankar är något av det värsta som går att förestläla sig. Tystanden är förbunden med döden och rösten är trots allt det första livstecknet.

I tystnaden är vi inte befriade från röster eftersom våra egna, inre, röster då träder fram, som kan vara än mer påträngande än de yttre. Dessutom går den inre rösten inte att få tyst på särskillt lätt. Som psykoanalytiker tänker sig Dolar och Žižek att denna inre röst är en sorts manifestation av vårt samhälles och våra föräldrars mer eller mindre föråldrade och nervösa värderingar. Vi blir sociala varelser just genom rösten, den befinner sig alltså i korslinjen mellan yttre, gemensam social värld och inre känslomässigt liv.

Se från 13.30 till ca 17.30

Rösten kommer alltså enligt Žižek ur ett slags tomrum. Den är en “främmande”, nästan inkräktande närvaro i kroppen. Din inre röst spelar med detta internaliserade främlingsskap.

E: Att lyssna på sin inre röst har blivit en uttjatad paroll i vår samtid. Om världen ter sig för kaosartad och svåröverskådlig så är det som om det enda som återstår är att lyssna inåt.  Men om vårt inre är en manifestation av samhällets skeva värderingar uppblandat med undanträngda mer eller mindre monstruösa begär är det som om hela resonemanget vänder ut och in på sig själv.

Nu har vi pratat om avataren, om linjen och om rösten, några teoretiska ingångar till Din inre röst. Det finns fler relevanta begrepp ur psykologi och filosofi. Vi kommer inte gå in på Freuds “det kusliga” som handlar om hur när det vardagliga blir främmande. Inte heller Merleau-Pontys “glipa” mellan att se sig själv utifrån och uppleva sig själv innifrån, kommer vi undersöka idag. Vi skulle också kunna säga något om vilka utmaningar och möjligheter som vi har när vi jobbar med deltagande konstformer, men jag tror att vi först ska bryta upp det teoretiska och ägna en stund åt praktiska tillvägagångssätt.

Din inre röst – konstnärliga ingångar

G: Vi kommer nu byta perspektiv och gå in på hur vi jobbar. Vi kommer prata om instuktioner, dramaturgi och komposition.

Instruktioner

E: När vi kring 2010 började experimentera praktiskt konstnärligt med att göra publiken till avatarer så slöt vi oss efter ett tag till några skrivregler. En av dem var att det rösten ber en att göra ska svara mot det en vill göra i en viss situation, det som är “rätt” att göra.

Exempel: Står man mitt emot någon så vill man titta på den, ligger det en penna på bordet vill man ta upp den, håller någon upp en papperskorg då man har ett ihopknögglat papper i handen så vill man kasta pappret i korgen.

En annan regel var att instruera till fysiska rörelser, inte till specifika känslor eller inre bilder. Så hellre “titta på din hand” än “din hand är varm”.  Dessa två regler undviker konflikt med deltagarens tankar, känslor och impulser. Det gör att vi inte tafsar på det rum där tankar, känslor kan uppstå. Det inger också en känsla av att rösten vet var man är och vad man vill.

G: Vår ambition var också att skriva så pass detaljerade instruktioner att deltagaren aldrig upplever en valsituation. När man står inför ett val aktiveras lätt massa tankar kring identitet. Vem vill jag vara inför de andra, vilket val passar mig? Avatarvaron är ett försök att minimera denna typ av funderingar. En ska uppleva hur det är att göra saker utan att göra det “som sig själv”. När handlingen flyter på utan att man stoppas av valsituationer, så är det nästan som att man glömmer att man styrs av rösten. När rösten glöms bort blir den njutbar, när den är njutbar glöms den.

E: Rösten i Din inre röst har också en viss ton som stödjer ovanstående. När jag läser som Rösten tänker jag att jag vet precis vad som är bäst för den som lyssnar. Ibland tänker jag också att jag undrar vad som skulle hända om den som lyssnar gjorde det jag förseslår. Jag ger förslag snarare än order.

För att få lyssnaren att haja till kan vi  bryta mot alla dessa regler. Vi kan låta rösten harkla sig, staka sig, vi kan låta den fråga “har du glömt mig?”. Vi kan lägga in brus och låtsas att signalen håller på att försvinna och så vidare.

Dramaturgi

E: Vi har pratat en del om rum, men ett verk som sker över tid behöver också förhålla sig till tiden. Dramaturgi är teaterns ord för komposition. Det handlar om struktur, hur förväntan byggs upp och infrias, vad som kommer först och vad som kommer sen.

G: För att skapa våra ljudverk börjar vi oftast arbeta utan dramaturgi. Vi börjar leta mikrohändelser, små ögonblick som är intressanta nog i sig, inifrån kroppen. Det kan vara jättesmå saker såsom att blunda, vrida huvudet åt höger och så öppna ögonen igen. Små fragment sätts sedan ihop till scener. Vi vill att varje scen ska fungera i sig, inte bara i relation till andra scener. Scenerna testar vi först själva och ibland med testpublik. Så småningom börjar vi hitta ett sätt att strukturera mikrohändelserna. Vi sätter ihop sekvenser som vi testar med publik ur den tilltänkta målgruppen. I Din inre röst drivs händelseutvecklingen av Rösten och vad den vill göra med kroppen som den tagit sig in i.

E: Men det räcker inte att bara utgå från rösten, vi behöver också ha med oss publiken.

Jag frågar mig ofta vad publiken behöver ha med sig i ett visst skede för att kunna ta till sig instruktionerna. Varje mikrohändelse förbereder inför det som komma skall. För att hitta ordningen brukar jag pendla mellan att gå in i de olika perspektiven: dels i publikpositionen som inte vet vad som ska hända härnäst, dels i tredjepersons-perspektivet och överblicka helheten, dels i röstens perspektiv. De olika perspektiven fungerar olika bra i olika delar av processen.

E: Så här tänkte vi oss röstens handlingar i Din inre röst

• Rösten tar sig in
• Rösten undersöker kroppen
• Rösten avbildar en kropp
• Rösten avbildar rummet
• Rösten får kropparna att röra sig i rummet
• Rösten upptäcker att andra mönster är möjliga
• Rösten testar olika mönster
• Rösten upptäcker att kroppen har en röst
• Rösten testar kroppens röster mot andra.
• Rösten lämnar kroppen

Det är inte nödvändigtvis så att lyssnaren måste förstå logiken, eller uppfatta den på ett medvetet plan. Så det gör alltså inget om ni inte uppfattade verket på det här sättet. De olika perspektiven är redskap som underlättar det konstnärliga arbetet, inte vad vi vill förmedla ut.

Översättningar, ljud, värld

G: Vi är ju på en ljudkurs idag, så det känns lägligt att säga något om ljudet i föreställningen. Kompositionerna är skapade av Elize Arvefjord som vi har jobbat i nära samabete med.

Vi har arbetat med att foga samman ljud som låter lika men kommer från olika håll, för att kunna färdas mellan olika imaginära världar. Många av inspelningar är gjorda i klassrum med binaurala mikrofoner, som en stoppar in i öronen, vilket gör att huvudet och öronen skapar en realistisk simulation av tredimensionellt, rumsligt ljud. Den här tekniken använder vi för att det ska vara svårt att urskilja om ljuden kommer inifrån hörlurarna eller ute i rummet. Inspelningarna av rösten gjordes dock i studio och i ljudmaterialet använder vi även en del arkivljud.

E: Som vi pratat finns en ambition att aktivera och ibland rucka på de gränser som finns mellan verkligt-overkligt, inre röst-yttre röst, tvådimensionellt-tredimensionellt, avskiljt-ihophörande. I texten går handens linjer över i bordslinjer, linjer på ett papper, osynliga linjer i rummet. I ljudet har Elize låtit suset av andning bli vind som blir radiobrus som blir ett flygplan över himlen. Rytmen av en klocka blir steg i rummet som blir slag i bordskivor, som blir ett elektroniskt beat.

För att klippa använder vi Ableton Live, ett program som är gjort för djs men som också används av ljuddesigners. Det passar oss eftersom det är lätt att göra flera spår och det är lätt att utskilja olika klipp eftersom de får olika färg. Varje kanal får minst ett röstspår och ett ljudeffektspår. Varje scen har ett separat projekt.

Vi testspelar alfaversioner och betaversioner av alla scener. Vi skriver om dem och gör nya inspelningar flera gånger om. Från början hade vi tänkt att vi kunde använda röstinspelningar från alla versioner och bara byta ut buggar.  Under processen upptäckte vi att tonen på rösten ändrats för mycket mellan olika inspelningar så vi spelade istället in allting på nytt.

Eftersom arbetet med ett sånt här verk tar upp emot ett års tid så har det följt oss länge och vi har hunnit fundera över både processen och resultatet både en och två gånger, men vi hoppas att det vi sagt inspirerat er på något vis.