Drömcentralen från ovan.
Vi fick några frågor av en person som jobbade med det pedagogiska material som lärare kan använda med de elever som ser Drömdykarna. Svaren skrevs i all hast mitt i premiärveckan, men det känns ändå fint att dela med sig av lite tankar från stundens hetta.
Hur fick ni iden till denna deltagande föreställning?
Ebba: Vi hade under några åt jobbat konstnärligt med avatarer, alltså kroppar som blir styrda av en yttre kraft. Att vara avatar kändes som att drömma så det var nära till hands. När en följer instruktioner kan en inte planera framtiden och hinner inte tänka på det förgångna, så det skapas en flyktig närvaro.
Albin: Den konst jag gör själv handlar om drömmar, om mina drömmar och hur jag kan påverka dem. Det var roligt att ta in temat till Nyxxx och skapa forskarfiguren Eva Dockhaus utifrån det som intresserar mig konstnärligt.
Gabriel: Det är viktigt att skapa rum för publiken på scen, att hitta sätt att uppleva och forma en berättelse gemensamt. Hörlurarna och rösten som bjuder in drömdykarna till olika äventyr är ett sätt för oss att hitta ramar för att sådana situationer ska kunna fungera.
Tova: När vi fick veta att vi skulle ha tillgång till skådespelare ville vi använda hörlursteknik till att göra någonting som var mer berättande än vad vi gjort tidigare. En konsekvens av det blev att föreställningen rör sig mellan deltagande och mer traditionella spelscener. Det är lite som olika drömmar, fram och tillbaka från vakenheten.
Hur har ni gått tillväga när ni arbetat fram föreställningen?
Gabriel: Vi jobbade tillsammans i Nyxxx med idéutveckling och manus under en sommarmånad förra året. Vi försöker att testa våra idéer så fort som möjligt, innan vi lägger tid på att formulera dem i manus. Särskilt de situationer där publiken medverkar, i det här fallet alla de drömmar som drömdykarna går in i. De frågor som vi ställer oss skiljer sig en hel del från ett traditionellt teaterarbete. Det som är spännande att se på en upphöjd och distanserad scen är inte nödvändigtvis något man vill stå mitt i och bli en del av. Det blir viktigt att tänka på vad som är spännande att göra, snarare än vad som är spännande att se. Vi utgår från oss själva och vad vi skulle tycka var kul.
Ebba: Under hela repetitionsprocessen så provar vi även materialet på testpublik. Den här gången speltestade främst personer i åldrarna 10-12 år, eftersom föreställningen riktar sig till den målgruppen. Vi ville höra vad testpubliken tyckte var intressant och inte bygga föreställningen på våra antaganden om dem. Ofta sammaföll våra intressen med deras.
Vad är skillnaden mellan att drömma (om natten) och att fantisera?
Albin: Det är en glidande skala mellan dröm och vakenhet. Vissa delar av hjärnan kan sova även när vi är vakna.
Ebba: Fantasin är aktiv i både sömnen och i vardagen. När du pratar med någon så fantiserar du samtidigt om den här personen. När du är på en plats så fantiserar du samtidigt om platsen och så vidare. När du drömmer så finns inte platsen eller personen där på riktigt. Då är det bara fantasin som arbetar.
Gabriel: Fantasin kan användas både för att fly verkligheten och att möta den. Att göra en föreställning om drömmar är ett sätt att närma sig frågor om föreställningsförmåga, identitet och begär. Drömsömnen är ju en säker plats för att leva ut sina fantasier och farhågor. Men i vakenhet finns det en rädsla för att vara ensam med sina fantasier. Och fantasierna kan bli våldsamma om en person försöker att påtvinga omgivningen sin bild av situationen – oavsett om det handlar om lek, socialt samspel eller nära relationer. Gemensamma fantasier är viktiga för att ge kraft och liv åt ett möte. På någon nivå handlar Drömdykarna om hur vi förhandlar de fantasier som gör starka möten möjliga.
En maskin som kan förändra drömmar… Vilka användningssområden utanför teatern ser ni där..?
Ebba: Drömmar och tankar kan kännas som en intim och personlig sak som man inte vill dela med andra hur som helst. I föreställningen leder Eva Dockhaus ett experiment där publiken går in i en persons drömmar. Hon träder över gränsen för det personliga och gör testpersonen Milos drömmar till en delad angelägenhet.
Den här maskinen skulle ju intressera såväl marknadsförare, politiker och konstnärer. Kanske är poängen att den typen av “maskiner” finns överallt, hos alla som vill påverka våra livsval. Om jag hade Drömmaskinen skulle jag förverkliga gemensamma drömmar som är komplicerade att realisera i verkligheten. I en drömvärld saknas ju krav på ekonomisk hållbarhet eftersom allt är fantasi och icke-materiellt. Det kan ju vara svårt att föreställa sig något annat än det jag lever mitt i, så kanske kan maskinen överraska med sådant vi inte vet att vi drömmer om.
Tova: Jag tänker att maskinen som undersöker och besöker drömmar på vissa sätt är en metafor för konstens sfär. Inte för att konsten på något sätt saknar krav på ekonomisk hållbarhet, men det finns i alla fall i konsten ett kontinuerligt försök att förhandla med de kulturella fantasierna. Och om frågan då är ifall teatern är användbar utanför teatern så är svaret självfallet ja. När jag går på gatan och förkroppsligar enbart den historia och den identitet som människor tillskriver mig är mitt handlingsrum på vissa sätt mycket trångt. I drömmen och i konsten kan jag besöka platser som omfattar mer än vad gatan rymmer. Och när gränserna för min egen identitet börjar flyta kan jag i bästa fall få förutsättningar att förstå och möta andra på nya sätt.
Vad vill ni att barnen ska ta med sig efter att sett Drömdykarna?
Gabriel: Jag hoppas att de får nya idéer om vad teater kan vara – att det är något som de kan göra och ta del av från insidan. Då tänker jag både på att vara delaktiga i handlingen och att vara i scenografin, känna på rekvisitan. Kanske börjar de tänka på sina egna drömmar och fantasier, vart de kommer ifrån.
I en vanlig föreställning har alla sett samma men upplevt olika – i det här fallet har alla gjort olika och upplevt olika. Alla deltagare i Drömdykarna får en individuell upplevelse och jag tror att skillnaderna får dem att samtala och jämföra sina upplevelser på ett annat sätt.
Ebba: I slutet av föreställningen bestämmer sig vännerna Eli och Milo för att fortsätta utforska drömvärldens äventyr. De väljer bort vakenheten och stannar i sin gemensamma fantasi. Jag hoppas valet väcker frågor som: Vad är eskapism? Vad kommer de missa genom att drömma 24 timmar om dygnet? När blir fantasierna produktiva och när blir de ett hinder?
Tova: Jag vill att de ska ta med sig en skön känsla i kroppen av att deras görande spelar roll. Och kanske, för vissa, kan föreställningen också ge en lustfylld förvåning? Som “Oj, jag blev något annat än jag brukade vara” eller “jag ser på min klasskompis på ett nytt sätt”. Hoppas!
