Onsdag 15/1 2020 höll jag (Tova) ett föredrag på STDH om postepisk dramaturgi bland annat utifrån Nyxxx performativa praktiker. Här är mina föreläsningsanteckningar.
I korta ordalag tänker jag på det postepiska som någonting som äger rum efter och därför i dialog med och opposition mot den berättande teater som har dominerat 1900-talets institutionella scenkonst.
Jag strukturerade min föreläsning utifrån en serie dramaturgiska fält som jag tycker mig se i bland annat Nyxxx arbete, och försökte utveckla lite kring på vilket sätt vart och ett av dessa fält kan förstås som postepiska.
Kroppen och fenomenet snarare än berättelsen och karaktärerna
Nyxxx har ofta arbetat med den egna kroppen som platsen där den konstnärliga upplevelsen utspelar sig. Även i de fall där det funnits karaktärer och narrativ i våra verk har de ofta varit sekundära till hur publiken rört sig genom egna handlingar. Det är också i detta avseende som fenomenologiska undersökningar kan förstås som postepiska.
Som exempel på hur vi arbetat med detta kan jag ta klassrumsföreställningen Din inre röst, ett hörlursverk som spelats för flera tusen barn och unga i klassrum runt om i Östergötland, Västergötland och Sörmland 2014-2017. Din inre röst tog inspiration bland annat av teoretikern Sara Ahmeds bok Queer Phenomenology, som i fenomenologins fotspår intresserar sig för hur olika rumsliga spår – exempelvis vår väg från skoldörren, uppför trappen och in i klassrummet – kan förstås i relation till sociala maktförhållanden. Med Din inre röst gjorde Nyxxx en sorts mjuk maktkritisk undersökning av klassrummet. Först fick publiken instruktioner att göra sådant som man brukar göra i ett klassrum. Räcka upp handen. Rita eller skriva på ett papper. Gå fram till tavlan. Skriva på tavlan. Sedan blev instruktionerna allt mer vildvuxna, som ett långsamt upprättande av andra, alternativa förslag för hur klassrummet kunde användas.
Ebba Petrén och Gabriel Widing också skrivit en längre text om Din inre röst, fenomenologi, avatarer och dramaturgi.
Magi, tarot, seanser
Nyxxx och många andra som håller på med interaktivt material inom konsten har intresserats och inspirerats av magi och ockultism. För Nyxxx har det varit mycket tidig 1900-talsspriritualism. Det har gällt både sånt som att tematiskt plocka upp idéer om Electronic Voice Phenomena, alltså anderöster i etern, och att helt konkret skapa seansinspirerade ritualer i scenrummet som lånar från faktiska magiska praktiker.
Magiska praktiker kan förstås som postepiska därför att de har göra med att tolka och skapa världen snarare än att berätta om den. Uttolkaren av en magisk praktik är också själv centrum för berättandet, så berättelsen är så att säga aldrig färdig innan själva ritualen äger rum.
Ett exempel på hur vi använt en magisk praktik i Nyxxx är tarotleken i Taktiska meditationer. Taktiska meditationer är ett verk från 2016-2017 som innehöll en rad små övningar som riktade deltagarnas fokus mot sig själva på olika sätt, bland annat genom en tarotläsning. Tarotleken är ritat av Albin Werle, och vi använde den i en tolkningslek där publikmedlemmar bjöds in att genom tre olika kort beskriva en situation, ett problem och en strategi för att förhålla sig till problemet. Samtalet över korten var nära och intimt: ingen tittade på. Det kunde handla om vad som helst i livet, men vi brukade uppmana deltagarna att välja något som kändes lagom komplext, någonting som inte skulle rubba deras jämvikt.
Behandling, träning och sessioner
Olika former av behandling eller terapi inom den etablerade vården eller inom new age-rörelsen, samt andlig träning och meditation så som i yoga har också intresserat många konstnärer som sysslar med interaktiv scenkonst, däribland Nyxxx.
Dessa praktiker bär spår både av den fenomenologiska undersökningens fokus på den egna kroppen som scen, och av den magiska uttolkningens ständigt omstartade berättande. Det postepiska här kan också ha att göra med hur relationen mellan terapeut och klient eller instruktör och mottagare ser ut. Det finns ett rolltagande i den vårdande eller instruerande situationen, men det bygger inte på samma pyskologiska principer som ett utvecklingsdrama, där relationer förändras och regler överskrids. Här iscensätts istället en social situation där rollerna förväntas förbli desamma i förhållande till varandra, även om själva upplevelsen av vårdsituationen kan väcka olika känslor.
Jag vill först nämna ett exempel som inte kommer från Nyxxx, ett verk jag gjorde tillsammans med regissören Lisa Färnström 2014, Politisk terapi. I Politisk terapi anställde vi tre riktiga psykologer för att ha återkommande terapiliknande enskilda samtal med publiken utifrån ett egenpåhittat diagnosticeringsverktyg för politisk depression. Föreställningen hanterade många frågor om etik, eftersom den skapade riktiga samtal om relationen mellan känslor, politik och livssituationer.
Ett exempel som kommer från Nyxxx är meditationen technical release, som också kommer från verket Taktiska meditationer. Den undersöker relationen mellan kropp och teknik genom att imitera yogaövningar, med instruktioner som:
“Sitt i lätt meditationsställning. Placera händerna omkring knäna. Rulla ryggen i en stor cirkel genom att pressa fram magen och bröstkorgen och sedan runda ryggen bakåt. Håll huvudet stilla. Blunda. Tänk nu på alla event du tackat ja till men aldrig gått på. Den där konserten. Den senaste fester. Byt håll. En föreställning. Den där stora demonstrationen.”
Teknik och fjärrstyrning
Nyxxx har återkommande använt sig av teknik för att fjärrstyra sin publik. Bland annat genom:
- hörlurar och radiosändare
- högtalare i rummet
- objekt av olika slag med högtalare inuti, till exempel dockor
- ipads med programmerade scener och valalternativ som korresponderar till sceniska händelser
Andra konstnärer har jobbat med bland annat videowalks eller VR-teknik på liknande sätt.
Vad är då det postepiska med att använda teknik och fjärrstyrning för att forma interaktion? Dels kan det ha att göra med hur rollfördelningen mellan styrande teknik och styrd människa kan fördela uppmärksamheten bort från helheten, till fragmentet. När man följer befinner man sig i ett på en gång tolkande och bortvänt nu, ett nu som fokuserar på att vara receptiv för impulser som kommer från en specifik källa. Här tror jag att man också kan göra kopplingar till vår samtida relation till teknik. Mobiltelefonen och internet är fragmentens teknik. Det är flödet, fönstret, den lilla scenen som blinkar till i ett oöverblickbart myller som till sin natur är postepiskt.
Det har varit ett återkommande skämt i Nyxxx att ingen av de interaktionsformer som vi presenterar för publiken varar i längre än tio minuter. Det är inte alls sant, men någonting med ”snutten” är ändå återkommande i flera av våra verk, till exempel Avatarvaro (2011-2012) Drömdykarna (2013), Taktiska meditationer (2016-2017) och Nattens gudinna (2017) där publiken flyttar runt mellan små, korta situationer, där vissa också styrts genom teknik.
Lek och spel
Lek och spel är ett stort område som kan härledas både till dataspel och till så att säga förepisk lek: någon sorts arkaisk lek, eller en barnlek som kommer innan det går att förstå en berättelse. Exempel på detta finns bland annat i Nattens gudinna som skapade många olika lekar kring handen och vad den kan göra. Leken kan också cirkla kring ett rumsligt objekt, till exempel en docka eller en spelplan.
För Nyxxx har leken eller spelet (till skillnad från den tekniska fjärrstyrningen) ofta handlat om att ut i det gemensamma snarare än att gå in i den egna bubblan. Kanske har det att göra med att flera av oss har bakgrund i spelkultur som levande rollspel, bordsrollspel och onlinespel, som ju är i grund och botten sociala aktiviteter.
Jag tänker att man kan se dessa drag också när vi har arbetat med mer tydligt berättande och fiktiva element. Föreställningar som Drömdykarna (2013) eller Exet (2019) har karaktärer och plot, men det är väldigt ”tunna” karaktärer vars syfte främst är att de ska kunna överblickas enkelt och därför vara lätta att använda som spelpjäser för publiken.
Aktivism och communitykultur
Till sist några ord om aktivism och communitykultur. Aktivism tänker jag på som en vilja att påverka andras åsikter och interaktion på ett varaktigt sätt, snarare än att bara dela med sig av en berättelse. Och communityteater är per se aktivistisk oavsett om den i sin slutprodukt innehåller episk teater. Eftersom communityt tar vid där berättandet inte är – både före och efter – överskrider communityteater normen om separation mellan konstnär och publik, liksom normen om separation mellan fiktion och verklighet.
Vad gäller Nyxxx kan jag se aktivistiska intentioner i att vilja upphäva rådande hierarkier i till exempel klassrum. Vi har ofta tänkt på det som att våra interaktionsformer utjämnar och bryter maktskillnader. Nyxxx försöker också ofta skapa en känsla av samhörighet och trygghet i publikgruppen, till exempel genom lekar, genom det avslappnande tilltalet i instruktionen eller genom rum och ljud som är atmosfäriska och behagligt taktila. Jag tänker därtill att en av våra återkommande arbetsformer – att testa material med personer ur den tilltänkta målgruppen och ha dialoger med dem om vad materialet producerar – kan ses som en konsekvens inte bara av spelkulturens itererande processer, utan också som en konsekvens av en tanke om att publiken vet mer och annat än konstnärerna, och att om konstnärerna ska kunna verka i någon mån aktivistiskt i en kontext måste de också själva vara beredda att låta sig påverkas konstnärligt av sin publik.
Till fältet för aktivism i scenkonst hör kanske också frågor om etik och interaktion: alltså, vad de kontrakt som upprättas i mötet mellan publik och konstnär innebär rent etiskt. 2017 gjorde jag en längre föreläsning om det som bland annat nämner Nyxxx.
