Kom till Teaterns dag i Malmö 29 mars! Det händer en massa grejer på teaterscener och hos fria grupper.
Vi bidrar med ett öppet speltest av Human Agency på Teaterhögskolan, Studio A, Bergsgatan 31.
Kom dit och var med kl 15-16 eller 19-20!
Category: Process Page 3 of 4
We are in Malmö, working with Human Agency. Headphones on.
20-23 maj besökte vi Internationella Brechtsällskapets symposium i Porto Alegre. Med på resan var utöver Ebba och Gabriel från Nyxxx även John Hanse och Ester Claesson. Symposiet gav oss möjlighet att se på vår praktik med Brechts blick.
Vi drogs till symposiet på grund av temat på årets möte: The creative spectator: collision and dialogue. Idén om en kreativ eller deltagande publik i möte med varandra och verket är tilltalande. Konstellationen som åkte var relativt ny, det vi gjort tillsammans tidigare var just att utforska några scener ur Brechts Åtgärden (Die Maßnahme). Det var det verket och det arbetet som vi ville gå på djupet med i Porto Alegre. Veckan innan symposiet ägnades åt en del läsning och förberedelser. Vi läste tillsammans ur:
- Walter Benjamin, Essäer om Brecht
- Bertolt Brecht, Om teater, texter i urval av Leif Zern
- Rickard Schönström, “Det rituella samförståndet” ur Olikhetens region och andra essäer
Åtgärden tillhör ett av Brecht lärostycken – en speciell form för teater som ville aktivera sin publik utöver det sedvanliga salongsbesöket. Det visade sig att många forskare på plats delade vårt intresse för dessa verk. Här följer en rapport om vad som hände och vad vi gjorde.
Symposiet
Symposiet inföll under de fyra sista dagarna vi var i Brasilien. Varje dag hölls mängder av korta föreläsningar och keynotes. Det fanns sex olika grupper att välja på, men endast några av dem hölls på engelska. Vår möjlighet att delta begränsades av språket men vi tog kontakt med folk utanför föreläsningssalarna, och hade många fina möten. Det visade sig att flera av de främsta brechtforskarna intresserar sig för just lärostyckena. Intresset grundar sig i att lärostyckena liknar samtida scenkonstformer som blandar in publiken, olika medier och teknik i skeendet.
Både professor Hans-Thies Lehmann (Postdramatic Theatre) och professor Nickolaus Müller-Schöll (anvarig för dramaturgutbildningen på Goetheuniversitet, Frankfurt am Main) talade under sina key notes om de mer ospelade styckena och fragmenten som Brecht lämnat efter sig. Hit räknas Die Maßnahme, Fatzerfragmenten och andra lärostycken som Der Flug der Lindbergs, Die Ausnahme und die Regel och Der Jasager/ Der Neinsager. De menade att lärostyckena visade en annan sida av Brecht,mer intresserad av teaterns ceremoniella och rituella sidor än vad som framkommer av hans mer kända pjäser. Det här var för oss en ny läsning av Brecht.
Denna ”andra Brecht”, som Müller-Schöll uttryckte det, skrev stycken med ceremoniell form och med ett uttänkt upprepande och poetiskt språk. “Den andra Brecht” tänkte sig en framtida teater som är övnings- och kunskapsinriktad. “Den andra Brecht” gjorde teater som kan jämföras med bön, träning och religiösa ceremoier. Teater som en aktivitet där man exempelvis kan lära sig en slags “kommunistisk” hållning till livet. Denna hållning skulle handla om att avstå berömmelse och ego, för att dela livet tillsammans med ett kollektiv. Lehmann menade att lärostyckena problematiserar individens roll i kollektivet, utan att ge några svar. Han menade att lärostyckena tar upp överskridande av gränser, misslyckanden och idén om perfektion, på ett sätt som de mer välkända Brechtpjäserna inte gör. Lehmann menade att en utmanande uppgift för teatern är att ta sig an varför människor har så svårt att leva tillsammans, och det gör Åtgärden menade Lehmann.
Under symposiet blev det tydligt att Brecht haft stort inflytande på teatern i Latinamerika. Symposiet samlade regissörer, grupper och forskare från många sydamerikanska länder, bland annat den peruanske regissören Miguel Rubio Zapata och den mexikansk-amerikanska performancegruppen La Pocha Nostra. Även tyska grupper som She She pop och Friendly Fire kom för att visa verk och delta i programmet.
Workshops
Vi genomförde vår workshop vid två tillfällen under symposiet. Det första var en session off-program, eftersom många av de som vi ville involvera var upptagna med andra seminarier samtidigt som vi var schemalagda. Det var framförallt de tyska och tysk-amerikanska Brecht-forskarna som dök upp. Den andra workshopen genomförde vi med en blandad grupp av såväl tyska Brecht-kännare som brasilianska regissörer, skådespelare och teaterstudenter.
Den fyra timmar långa workshopen började med att vi presenterade vår bakgrund och våra intressen i Brechts teorier. Därefter gjorde vi en enkel lek för att förklara avatarbregreppet. Sedan började huvuddelen av workshopen med att fyra frivilla tog på sig hörlurar och spelade upp några scener ur lärostycket, genom att följa röstinstruktioner i hörlurarna, i en enkel scenografi som vi byggt upp. Resten av gruppen observerade skeendet men kunde även följa med i handlingen via medhörning i högtalare. Innan de började fick de olika instruktioner.
- De med hörlurar: You should listen to the voice and follow the instructions. You don’t have to take any initatives of your own but if you want to laugh or adjust your body in any way that’s ok. There will be instructions to talk.
- De som tittade på: This is not intended to look at, so don’t judge it as a performance, but rather take some time to reflect and don’t disturb the ones who are in it.
De fick också veta att de inte skulle få ta del av ett färdigt verk utan ett pågående utforksande som vi ville visa och diskutera med dem. Efter att de fyra frivilla spelat klart så satte vi oss tillsammans och diskuterade. I första hand fick de som deltagit i spelet dela sina upplevelser. Sedan bjöd vi in alla deltagare att diskutera materialet och avatarformen i relation till skådespeleri, till Brechts teorier och till teaterhistorien. Ungefär så här kan diskussionen sammanfattas i tre punkter:
- Skådespelaren ska, hos Brecht, vara öppen med att hen citerar handlingar, i motsats till att agera på ett till synes spontant vis. Brecht beskriver metoder för att tala om rollen i tredje person. Det här påminner om hur vi ser på avataren som tar emot instruktioner. Vi kan säga att avataren citerar eller repeterar förutbestämda genom att utföra rörelserna. Skillnaden är att skådespelare väljer sina handlingar själv och vet slutmålet för spelet. I arbetet med Åtgärden har vi, till skillnad från vårt tidigare arbete lagt till en berättarröst så att deltagarna vet vart hän berättelsen barkar. De vet vad det är för handlingar de citerar.
- Brechts ideal är en åskådare som “inte lämnar in sitt tänkande tillsammans med hatten i teaterns garderob”. Genom att sätta hörlurar på publiken och be dem följa instruktioner så hindrar vi dem från att göra egna val utifrån egna intentioner. Betyder det att de förlorar sitt (kritiska) tänkande, eller öppnar det upp för ett annat sorts tänkande?
- Beskrivningen av lärostyckena som en framtida teaterform tillägnad amatörer, att spelas för att få en erfarenhet snarare än konsumeras, är spännande. Vad är det för erfarenhet vi skapar i våran version av Åtgärden? Vad “lär vi ut” för någonting? Åskådaren går med på att följa instruktionen. Stycket har ceremoniella drag och diskuterar en slags ideologisk röst, som går att se i relation till rösten som avatarerna följer. En röst utan kropp eller fysisk utgångspunkt. Kanske kan vår form ge plats för frågor kring ideologi i stycket.
Utöver dessa tre punkter så hade vi tankar och frågor rörande avatarvaro. Vi tog upp att publiken som avatarer blir åskådare till sina egna handlingar, från insdan av sina egna kroppar. Handlingarna är valda, inte alltid för att bli tolkade eller ens sedda av alla deltagare eller av utomstående åskådare, utan för att bli upplevda av den som utför dem. Det ger deltagaren distans till de “egna” handlingar, till den egna kroppen, och till berättelsen som kroppen visar upp. Deltagaren blir alienerad från den egna kroppens rörelser. Rösten föreslår inte känslor eller stämningar, endast fysiska rörelser som deltagaren själv kan förstå som sociala i relation till de andra deltagarna. Handlingarna eller rörelserna är inte riktade mot en publik, som under en teaterföreställning, utan mot de andra deltagarna och mot varseblivningen av sig själv.
Vi tog också upp att skapandet av dessa instruktioner gick till så att vi översattefysiska handlingar utförda av skådespelare till fysiska handlingar möjliga att utföras av publiken. Resultatet är alltså inte en “kreativ” process för publiken som gör dem till skådespelare. Uttolkandet av texten har redan skett, publiken citerar inte bara texten, utan även skådespelarens handlingar.
Avatarformen lägger nya frågor till alla de som redan finns sedan gammalt runt lärostyckena:
- Hur relaterar deltagaren till rörelserna den ska utföra?
- Finns det tid att tänka över handlingarna?
- Finns det tid att tänka över sin roll och sin relation till de andra deltagarna i stycket?
- Är “avatarvaro” en demokratisk eller anti-demokratisk tillvaro?
- Är det här ett värdefullt stycke att spela idag? Kan det förändra världen?
Deltagarna var överväldigade av hur väl de kunde uppfatta sin roll i stycket. Replikerna de säger upplevdes som starka och meningsbärande. Det förstärktes av att scenerna spelades så långsamt. Vi blev också uppmuntrade att fortsätta arbeta med lärostyckena. Diskussionerna var välvilliga, drivna av nyfikenhet och hade hög kritisk skärpa. Det var riktigt roligt att hamna i centrum av det här forskningsfältet för några dagar!
När vi samtalat en stund fortsatte workshopen med att de deltagare som ännu inte provat på spelade bitar ur lärostycket. Efter ytterligare diskussion så spelade två frivilliga ett annat av våra avatarverk “Avatar vs Human”, som inte har någon direkt anknytning till Brecht.
Alla dessa frågor vi ställde och diskussioner som vi hade med deltagarna gavs en rolig fond när vi fick veta att Brecht efter premiären av Die Maßnahme ställt frågor till de som sjungit stycket huruvida erfarenheten lärt dem något om politik.
Tack till Konstnärsnämnden och Sparbanksstiftelsen Skåne för ekonomiskt stöd till resan.
Kroppen som verktyg
I avatartillståndet uppstår ett glapp mellan kropp och medvetande. Publiken tittar inte på andra som upplever detta glapp, de befinner sig själva i det. Deltagaren som spelar avatar handlar, men kan betrakta sitt handlande med distans, eftersom den inte själv bestämmer över sina handlingar. Kroppen blir till en farkost att uppleva verket genom.
Sinnesresa
Den kroppsliga erfarenheten av att vara med andra i en annan värld och lämna sina vanliga roller bakom sig är mycket viktigare för verket än något traditionellt narrativ. Det handlar helt enkelt om att genom sina sinnen få tillgång till och tänka annorlunda på erfarenheter som annars inte får rum. Det kan innefatta allt från att få tid att verkligen reflektera över hur ett vardagligt föremål eller samtal känns, till att möta en sammanställning av sinnesintryck som är väldigt ovanlig i vardagen.
En annan värld
För att förstärka avbrottet från vardagen arbetar verket med en teatral värld – en plats som inte ser ut eller fungerar som verkligheten, där det aldrig går att veta säkert hur olika objekt eller platser fungerar förrän instruktionerna kommer. I verket finns alltså en estetisk ram som utgörs av föremål och miljöer som för oss är drömlika och magiska. Detta skapar en värld som är satt på undantag från vardagen, men som samtidigt utgör en del av besökarnas verkliga liv.
Vilan i att slippa valfrihet
Verket konstruerar en erfarenhet av att vara mitt i livets handlingar och samtidigt kunna tänka på det utifrån, utan att behöva fatta en massa beslut. Vi får hela tiden höra att de val vi gör påverkar vår situation, men det finns också en aspekt av att leva tillsammans med andra som består av att upprepa redan inövade ritualer och regler, inte minst för barn och ungdomar, och inte minst i en traditionell teatermiljö där en del av tjusningen är att sitta tyst och lyssna. Detta verk undandrar sig vardagens auktoritära situationer genom att skapa en värld där lydnaden är ett spel och gör de slentrianmässiga lydnadsritualerna synliga.
Vardagens regler som spelkonstruktion
Att synliggöra vardagens maktspråk kan i bästa fall skapa ett språk för vad det är att gemensamt ingå i olika regelsystem. Istället för att hela tiden ställas inför val som ger
den enskilda personen stort ansvar men liten makt att faktiskt påverka, så gör detta verk vad det kan för att ge sina besökare en stund av vila och ansvarsfrihet. Samtidigt kan denna erfarenhet i bästa fall omvandlas till en förmåga att se hur stora delar av vardagens regelsystem som är föränderliga och som så att säga går att “hacka”.
Utanför/innanför
Motsatsen till att vara i ett sammanhang tillsammans med andra är att stå utanför och betrakta. Att betrakta en annan värld utifrån är någonting som en vanlig teaterpublik ofta gör, och det kan så klart finnas en njutning i att slippa befinna sig i händelsernas centrum. Men känslan av att stå utanför hänger också ihop med önskan om att komma in, en fantasi om hur det skulle vara att agera från insidan. Vi vill ge vår publik chansen att undersöka vad som är möjligt om de faktiskt får kliva in och titta ut på verkligheten inifrån teaterns förhöjda värld.
Olika fragment av berättelsens periferi
Ett sätt att skapa intressanta läckor från den teatrala världen ut i besökarnas vardag är att i varje deltagares upplever fragment av en större berättelse. Genom samtal mellan deltagarna framträder fragmenten som delar av en av en helhet. Det är viktigt för oss att varje deltagare känner att deras egen erfarenhet fungerar även utan ett övergripande perspektiv, men sådana grepp kan vara intressanta för att skapa samtal som fortsätter efter att föreställningen är slut.
Drömcentralen från ovan.
Vi fick några frågor av en person som jobbade med det pedagogiska material som lärare kan använda med de elever som ser Drömdykarna. Svaren skrevs i all hast mitt i premiärveckan, men det känns ändå fint att dela med sig av lite tankar från stundens hetta.
Hur fick ni iden till denna deltagande föreställning?
Ebba: Vi hade under några åt jobbat konstnärligt med avatarer, alltså kroppar som blir styrda av en yttre kraft. Att vara avatar kändes som att drömma så det var nära till hands. När en följer instruktioner kan en inte planera framtiden och hinner inte tänka på det förgångna, så det skapas en flyktig närvaro.
Albin: Den konst jag gör själv handlar om drömmar, om mina drömmar och hur jag kan påverka dem. Det var roligt att ta in temat till Nyxxx och skapa forskarfiguren Eva Dockhaus utifrån det som intresserar mig konstnärligt.
Gabriel: Det är viktigt att skapa rum för publiken på scen, att hitta sätt att uppleva och forma en berättelse gemensamt. Hörlurarna och rösten som bjuder in drömdykarna till olika äventyr är ett sätt för oss att hitta ramar för att sådana situationer ska kunna fungera.
Tova: När vi fick veta att vi skulle ha tillgång till skådespelare ville vi använda hörlursteknik till att göra någonting som var mer berättande än vad vi gjort tidigare. En konsekvens av det blev att föreställningen rör sig mellan deltagande och mer traditionella spelscener. Det är lite som olika drömmar, fram och tillbaka från vakenheten.
Hur har ni gått tillväga när ni arbetat fram föreställningen?
Gabriel: Vi jobbade tillsammans i Nyxxx med idéutveckling och manus under en sommarmånad förra året. Vi försöker att testa våra idéer så fort som möjligt, innan vi lägger tid på att formulera dem i manus. Särskilt de situationer där publiken medverkar, i det här fallet alla de drömmar som drömdykarna går in i. De frågor som vi ställer oss skiljer sig en hel del från ett traditionellt teaterarbete. Det som är spännande att se på en upphöjd och distanserad scen är inte nödvändigtvis något man vill stå mitt i och bli en del av. Det blir viktigt att tänka på vad som är spännande att göra, snarare än vad som är spännande att se. Vi utgår från oss själva och vad vi skulle tycka var kul.
Ebba: Under hela repetitionsprocessen så provar vi även materialet på testpublik. Den här gången speltestade främst personer i åldrarna 10-12 år, eftersom föreställningen riktar sig till den målgruppen. Vi ville höra vad testpubliken tyckte var intressant och inte bygga föreställningen på våra antaganden om dem. Ofta sammaföll våra intressen med deras.
Vad är skillnaden mellan att drömma (om natten) och att fantisera?
Albin: Det är en glidande skala mellan dröm och vakenhet. Vissa delar av hjärnan kan sova även när vi är vakna.
Ebba: Fantasin är aktiv i både sömnen och i vardagen. När du pratar med någon så fantiserar du samtidigt om den här personen. När du är på en plats så fantiserar du samtidigt om platsen och så vidare. När du drömmer så finns inte platsen eller personen där på riktigt. Då är det bara fantasin som arbetar.
Gabriel: Fantasin kan användas både för att fly verkligheten och att möta den. Att göra en föreställning om drömmar är ett sätt att närma sig frågor om föreställningsförmåga, identitet och begär. Drömsömnen är ju en säker plats för att leva ut sina fantasier och farhågor. Men i vakenhet finns det en rädsla för att vara ensam med sina fantasier. Och fantasierna kan bli våldsamma om en person försöker att påtvinga omgivningen sin bild av situationen – oavsett om det handlar om lek, socialt samspel eller nära relationer. Gemensamma fantasier är viktiga för att ge kraft och liv åt ett möte. På någon nivå handlar Drömdykarna om hur vi förhandlar de fantasier som gör starka möten möjliga.
En maskin som kan förändra drömmar… Vilka användningssområden utanför teatern ser ni där..?
Ebba: Drömmar och tankar kan kännas som en intim och personlig sak som man inte vill dela med andra hur som helst. I föreställningen leder Eva Dockhaus ett experiment där publiken går in i en persons drömmar. Hon träder över gränsen för det personliga och gör testpersonen Milos drömmar till en delad angelägenhet.
Den här maskinen skulle ju intressera såväl marknadsförare, politiker och konstnärer. Kanske är poängen att den typen av “maskiner” finns överallt, hos alla som vill påverka våra livsval. Om jag hade Drömmaskinen skulle jag förverkliga gemensamma drömmar som är komplicerade att realisera i verkligheten. I en drömvärld saknas ju krav på ekonomisk hållbarhet eftersom allt är fantasi och icke-materiellt. Det kan ju vara svårt att föreställa sig något annat än det jag lever mitt i, så kanske kan maskinen överraska med sådant vi inte vet att vi drömmer om.
Tova: Jag tänker att maskinen som undersöker och besöker drömmar på vissa sätt är en metafor för konstens sfär. Inte för att konsten på något sätt saknar krav på ekonomisk hållbarhet, men det finns i alla fall i konsten ett kontinuerligt försök att förhandla med de kulturella fantasierna. Och om frågan då är ifall teatern är användbar utanför teatern så är svaret självfallet ja. När jag går på gatan och förkroppsligar enbart den historia och den identitet som människor tillskriver mig är mitt handlingsrum på vissa sätt mycket trångt. I drömmen och i konsten kan jag besöka platser som omfattar mer än vad gatan rymmer. Och när gränserna för min egen identitet börjar flyta kan jag i bästa fall få förutsättningar att förstå och möta andra på nya sätt.
Vad vill ni att barnen ska ta med sig efter att sett Drömdykarna?
Gabriel: Jag hoppas att de får nya idéer om vad teater kan vara – att det är något som de kan göra och ta del av från insidan. Då tänker jag både på att vara delaktiga i handlingen och att vara i scenografin, känna på rekvisitan. Kanske börjar de tänka på sina egna drömmar och fantasier, vart de kommer ifrån.
I en vanlig föreställning har alla sett samma men upplevt olika – i det här fallet har alla gjort olika och upplevt olika. Alla deltagare i Drömdykarna får en individuell upplevelse och jag tror att skillnaderna får dem att samtala och jämföra sina upplevelser på ett annat sätt.
Ebba: I slutet av föreställningen bestämmer sig vännerna Eli och Milo för att fortsätta utforska drömvärldens äventyr. De väljer bort vakenheten och stannar i sin gemensamma fantasi. Jag hoppas valet väcker frågor som: Vad är eskapism? Vad kommer de missa genom att drömma 24 timmar om dygnet? När blir fantasierna produktiva och när blir de ett hinder?
Tova: Jag vill att de ska ta med sig en skön känsla i kroppen av att deras görande spelar roll. Och kanske, för vissa, kan föreställningen också ge en lustfylld förvåning? Som “Oj, jag blev något annat än jag brukade vara” eller “jag ser på min klasskompis på ett nytt sätt”. Hoppas!
Here are some sketches for out characters in Drömdykarna.
Deltagare. Skiss av Albin Werle
Dr. Eva Dockhaus. Skiss av Ebba Petrén
Milo. Skiss av Albin Werle
Eli. Skiss av Albin Werle
This morning we visited the workshops in Gäddviken where the rooms to Drömdykarna are built and painted. Is was super exiting to see the 3,5 meter high wooden walls in the making! When ready there will be five differently shaped rooms for the participants to explore.
We’ve just started to work with our new project for kids 10-12 and beyond. It will be staged at Elverket / Unga Dramaten. Most of what we are doing is completely new.
What we bring from the last big piece Avatarvaro is basically that the audience will get instructions and sensory stimulation from headphones. This time we are using radio transmissions that is targeted to each audience member individually.
Below is the antenna that separates and transmits the signals.
Starting the process involves plenty of practicalities, here bringing pedestals to the studio from the dark and hidden storage rooms of the royal theatre.
Here is where we’ll run the show, premiere March 15:
This site will host the performance art crew NYXXX. We produce art where the audience goes centre-stage and experience the work from within. We formed as a group in the backwash of Avatarvaro, which was played at Turteatern (Stockholm) and Inkonst (Malmö). Right now we are working on a new piece for Elverket / Unga Dramaten, which goes under the title Drömdykarna (Oneironauts).
We are also thinking about some kind of visual profile, but that will probably come later…
Summer is slowly fading away and I haven’t written here since May, which is a shame because plenty of interesting things has been going on.
This week me and Ebba Petrén has had the fantastic opportunity to go to Performing Arts Forum. We have a generous grant from The Swedish Arts Grant Committee to be able to do research on the avatar formats. The last week we’ve been thinking about what we have done so far and explored new ideas on what is possible to do within the avatar frame – humans being directed by a voice, turning them into something else, hybrids between man and machine.
First of all I want to say that this place is amazing. I was here last year to attend the Agora Seminars and I have had the intention to come back ever since. Just have a look of the village S:t Erme as it emerge from my bedroom window tonight:
Here are a couple of the ideas that we’ve been working with, I’ll probably get back with more later …
Switching positions
The idea is to explore what happens when you change into an avatar and the intention to do so. In the most simple iteration one person (human) has a conversation with anouther one who wear headphones and reciev instructions (avatar). When the avatar stretch its hand up (following an instruction, of course) the human can chose to take its position. The avatar can never chose to be a human, but the human can chose to turn herself into an avatar.
We did a recording where the avatar is asking questions and then making interruptions. Encouraging the human to talk, but not really responding in a proper way.
We also tried out a “Round Robin” structure with 4 avatar tracks and a group of audience members, who could chose to take the headphones during certain circumstances. The curiosity on behalf of the audience was high and everyone wanted to become avatars at some point.
We have a lot more ideas on how avatar-human interaction could work out that we didn’t have the possibility to try out in practise yet. It could be an avatar hosting seance, initiating a game or introducing conversational topics in a social situation.
Here is the studio we’ve been working in with the simple set up for the 4-avatar switching test.
Phone call piece
Here is a new idea of a piece where the audience give their phone numbers to us when they enter the performance. We have a dramaturgy, a railroaded set of actions that the audience members execute/perform by getting phone call instructions, wishes, begs from the operators, a kind of call center. This would not really be avatarisation, there would freedom to say no to negotiate or say no to an instruction. The operators/game masters are seated in a call center, a room near by, above them or in the same room but behind a window.
“Excuse me, could you help us by…”
“There is a camera, can you make the documentation of this piece?”
“Can you take responsibility for …”
This way we could produce an aesthetizised social dynamic in the room.
Over and out / Gabriel Widing