Human Agency har ingen scenografi. Det finns ett möblerat rum, ja, men sakerna befinner sig inte i bakgrunden som rekvisita och dekor. De framträder mellan besökarna. Så har jag tänkt mig det. Mangofrukterna som fyller det ofullständigt dukade bordet i Human Agency har väckt särskilt många reaktioner. Nu i samband med Stockholmspremiären fick jag lust att publicera några processiga tankar om den gyllene stenfrukten / Ebba
Avatarscenariot Human Agnency är en rad olika situationer där ett gäng kroppar möter en omvärld. Ett verktyg vi använde för att utveckla föreställningen var att se till hur kropp och objekt möts i världen, i olika kombinationer. Två kroppar som förbinds av ett objekt. Objekt vars betydelse eller värde förändras av hur kroppen tar i det. Objekt som får kroppen att kännas annorlunda, och så vidare. Det som händer i föreställningen “händer” i sådana kopplingar och möten snarare än i enskilda subjekts betraktande av enskilda objekt. Det händer när handen och mangon möts. Det är inte jag eller mangon i sig som är intressant. Verkets centrala objekt hörluren lyder under samma logik. Kroppen får kontakt med ljudinstruktionerna genom att ta på sig hörluren. Det “avatartiska” liv som sker när jag och hörluren jobbar samman är centralt för att förstå verket, ej hörluren i sig som dött ting. Ej heller jag som stilla kropp. Ej heller ljudet i sig. När vi kopplar ihop oss uppstår verket. Det är därför möjligt att närma sig Human Agency ur mangons perspektiv. Kommer vi närmare mangon så kommer vi att närma oss det som verket vill tala om.
Första mötet
Jag plockar upp den och håller den i min hand. Den är lagom stor och rundad som en kupad hand. Den formar min kupade hand efter sig. Mangon och handflatan smälter ihop. Att hålla i mangon påminner om att hålla om en bit kropp, en bit mänskligt kött. Densiteten i mango är lik den i en kropp. Mangon har ett skal, en hud, som omger och skyddar det saftiga köttet. På insidan, innanför köttet finns en rejäl stomme. En kärna som både till färg och hårdhet liknar ben. Skalet som berör min hud när jag håller i mangon har skiftande färger: brun, grön, röd och gul. Varje mangos skal har sina egna märken som tyder på att den genomlevt händelser. Den skulle kunna vara dinosauriehud. Med mangon blir min hand uråldrig. Den är en liten behållare av liv.
Om solen
Mangon har rest långt. Den har en historia. Den har kommit till Sverige, till rika nord, till min hand. Mangons berättelse innehåller resor från platser långt från svenskt klimat. Den vittnar om ett tidigare liv i naturen där den en gång växte från ett träd. Där mötte den solens strålar varje dag. Den är en behållare av solljus. Den härstammar från soligare breddgrader. Den för tankarna till värme och paradisiska fruktsamma öar. Mangon väcker framförallt en längtan om att det ska finnas ett saftigt paradis, långt borta från kalla nord. Att komma i kontakt med mangon, är att komma närmare paradiset. På geografiska platser där mango odlas så tappar den nog delar av sina ”exotiska” kvalitéer, men inte alla. Dess lysande gyllengula kött, rejäla tyngd och mjuka form är spår av det som alltid är främmande. Solen är långt borta oavsett geografisk närhet till mangoodling.
Att bli förpackad
Klisterlappen på mangons skal stör å andra sidan bilden av den paradisiska frukten. Den påminner om hur mangon, den sköna, mjuka, kroppsliga frukten, inte är en simpel råvara utan en sammansatt vara med ett visst värde. Prislappen som är klistrad på fruktens skal talar också om hur den fått sitt värde. Genom kontakt med människor tvingas frukten genomgå en varufieringsprocess där den får egenskaper som ”mogen” ”ekologisk” ”extrapris” ”extra söt” klistrade på sig. När jag tar upp mangon så är det aldrig bara jag och mangon. Mellan oss finns mangons värde. Värdet är en historia av hur andra människor behandlat mangon. Hur de köpslått, besprutat, förpackat och fraktat den. Det är den koloniala, kapitalistiska historien som mangon bär på. Klisterlapparna försöker dölja den genom att tillskriva mangon härliga egenskaper. Mangon är ”fresh”, ”solmogen” och “sweet”. Men orden skyltar samtidigt med att processen ägt rum.
En frukts framtid
När jag mangon i handen så ställs jag inte bara inför dess hela historia, jag blir även del av den. Jag tar hand om mangon. Jag håller om den. Jag måste se den för vad den är och inte är. Jag ser dess väg från frö, till lastbil, flygplan, båt, till mataffärens frukt och grönt-lager, till min hand. Där ligger frukten och det är jag som kommer att föra den in i framtiden. Ultimat kan jag avsluta dess process som objekt genom att skära upp och äta den. Vill jag upphäva mangons existens här och nu och låta den uppgå i mig. Vill jag fullfölja det mangoöde som följts av tusentals frukter, från frö till fruktsallad? Eller har jag andra möjligheter? Kan jag bryta banan?
Mangon kan inte sägas vara ett livsmedel vars främsta uppgift är att mätta munnar. Till det har vi potatis, vete, havre, äpplen. Mangons uppgift är social. Den används för att skapa fest. Den finns för att ge sken av överflöd och en viss sorts lyx. Känslan av mango är känslan av att ett guldkorn från världens alla hörn kommit till mig. Det gör mig till världens centrum. Åh mango säger vi när någon köpt en mango. Vi säger inte inte åh äpplen. Fruktsalladen med mango står mitt på bordet på festen, äppelskålen står vid sidan av. Människor som samlas för att äta mango firar det goda livet. Människor som samlas för att plocka mango gör det för pengars skull. Mangon används under sitt liv som samlingspunkt för olika sorters gemenskaper. Den skapar olika sorters band mellan olika människor under sin tid som objekt. Förvandlingen och uppståndelsen av olika sorters gemenskap var grunden för föreställningens dramaturgi. En mänsklig kulturell gemenskap gestaltas i verkets två första situationer. I starten blir avatarerna skulpturer som människorna kan betrakta från olika håll. Därefter kommer middagsscenen. Den mänskliga i att låta gemenskapen ske kring ett bord. Människokulturens sociala konventionen symboliserad av ett höjande av glasen till skål. Avatarernas annorlunda gemenskap visas i de tre följande situationerna. Avatarerna kan gå mot tydliga orienteringspunkter, mot lysande rör. De flyttar objekt. De samlas under ett objekt. För människorna är det oklart varför avatarerna samlas under lampan. Det går att tänka sig hur skålandet och sittandet vid bordet ter lika oklart för en alien som nyss ankommit vår värld.
Jag har mangon i min hand och hörlurar för mina öron. Om jag inte ska avsluta mangons livsprocess genom att äta upp den så återstår att fortsätta utnyttja mangons gemenskapande kapacitet. Avatarerna sätter mangon mellan människor på nya sätt. Mangon kan läggas mellan min kropp och en annans kropp, för att koppla ihop våra två kroppar. Den kan tryckas upp mellan två hudar och bli en teknik för intim kontakt. Den kan bli det laddade objektet i en healingbetonad situation. Mangons skal blir då än mer en representation av kroppens hud, av den andra kroppens hud. Genom mangon kan jag känna den andra kroppens andning och rörelse. Jag kan föreställa mig att mangon är den del av denna livgivande rörelse, själv beröras och röras av den rörelsen som går från den andra kroppen, genom mangon och in i mig. Mangon förlänger och kopplar ihop våra kroppar. Min blick kan riktas in i mangon, istället för mot den andra kroppen. Jag vänder mig mot mangon och bort från den främmande människans blick, vars kropp jag känner genom mangon. En blick som om den mötte min, kanske hade satt sig för vår intima kroppsliga delning av nuet genom delning av mangons yta.
Förvandling
Mangons placering i rummet avgör kropparnas organisering på fler sätt än så. Initialt ligger frukterna i prydliga högar på det långa bordet med den vita duken. Den är avkiljd från platsleksaker, plastmuggar, papptallrikar och förpackningar av mango- och kokosjuice. Juiceförpackningarna bredvid frukterna förstärker känslan av att mangon är naturlig medan juicen är producerad, fast de i själva verket båda procuderats. Bilden ger ett sken av det ena fast vi också vet det andra: att de delar stor del av sin bakgrund: de innehåller råvara men båda är varor. Blicken förhandlas och skaver här och nu: är mangon organisk eller producerad? När frukten ligger där på bordet är det tydligt att den i situationen är konsumtionsvara redo för mig att avnjuta på ett visst sätt: sätta tänderna i den och äta den. Samtidigt saknas på bordet knivar för att dela den. Så vad gör den där? Det som sker är att den förflyttas via kontakt med en hand ner på golvet. Kanske sker det via en annan kropps hud i sekvensen jag beskriver ovan. I platsbytet från bord till golv förändras mangons värde och användningsområde. Den innehar inte längre förväntningen att ätas utan har dels nedflyttats från listan av ätbara ting, dels upphöjts från vardagsföremål till skulptur/konstobjekt och senare även rituellt offerobjekt. Den får flera nya betydelser. Den bildar tillsammans med de andra objekten från bordet små miniatyrvärldar på golvet. En mango i en plastmugg, en liten dinosaur av plast balanserandes på två mango, en rad med mango bredvid en rad med papptallrikar. Runt om kring dessa kompositioner samlas kropparna, betraktandes vad de byggt upp, och i närkontakt med varandra.
Det arbete vi stulit från de som fört mangon hit använder vi för att stå nära, stå samlade. Stå kring mangon och se dess historia, nu och framtid i olika skiftningar. Det är kanske fråga om en symbolisk pay back time till arbetet och solen – representerad av lampan ovanför. Till elektriciteten som får solen/lampan att lysa. Det är förslösande, nybygge, att bygga och leka tillsammans. Att njuta av mangon utan att glömma hur mangon kom hit. Går det? I mangon finns en fråga om hur gemenskaper uppstår, i och utanför kapitalismens spelregler. I ett kroppsligt konstverk blir det givetvis i kroppen som denna politik måste realiseras och förhandlas. Vad konstverket förmår är kanske att förstärka känslan för den egna kroppens rörelser, kopplingar, känslor, förändringspotential, nyfikenhet. Att njuta, utan att glömma hur vi själva kom hit. Att fly och samtidigt stanna kvar. Kanske kommer Nyxxx nästa verk börja i ett undersökande av den sortens taktiker. Mer om det senare. Först ser vi fram emot föreställningarna av Human Agency i ikväll och imorgon.
Under våren 2016 kommer Unga radioteatern att sända följetongen Radio Nyxxx i fem delar. Radio Nyxxx handlar om barn som hör mystiska röster i sina hem, och om en spökrädd reporter som vill fånga rösterna.
