Author: admin Page 7 of 10

Följande text kommer från programmet till vårt verk Human Agency, 2014. Den skrevs av Ebba Petrén & Gabriel Widing.

Hur ska vi förstå livet i sin samtida tekno-sociala form? Hur kan vi tala om våra kroppar i relation till maskinerna? De maskiner som föder oss, skyddar oss, skadar oss, låter oss närma varandra och avskärma oss från varandra? Hur kan vi tänka “digital” kultur i relation till social och rumslig kultur? I början av 90-talet blev Donna Haraway en av nätverksteknikens apostlar, hon skrev fram sina upplevelser i klara och bländande bilder.

De nya maskinerna är så rena och ljusa. Deras ingenjörer är soldyrkare som förmedlar en ny vetenskaplig revolution förbunden med det postindustriella samhällets nattliga dröm. De sjukdomar som framkallas av dessa maskiner är ’inget annat’ än minimala kodförändringar i immunsystemet, ’inget annat’ än upplevelsen av stress. ’Orientaliska’ kvinnors flinka fingrar, små anglosaxiska flickors förtjusning i dockskåp under den viktorianska eran liksom kvinnors påtvingade uppmärksamhet på det lilla får helt nya dimensioner i denna värld. Det skulle kunna finnas en cyborg-Alice som tar hänsyn till dessa nya dimensioner. Ironiskt nog blir kanske den konstruerade sammanhållningen hos de onormala cyborgkvinnorna som gör chip i Asien och virveldansar i Santa Rita-fängelset vägledande för oppositionella strategier.
Min cyborgmyt handlar alltså om överskridna gränser, verkningsfulla sammansmältningar och farliga möjligheter vilka progressiva människor kan utforska som en del av det politiska arbete som måste göras.

– Donna Haraway, Apor cyborger och kvinnor, s. 191-192 (redigerat)

Ruset och rysningarna, de nerviga möjligheterna med maskinkroppars framväxt blir knappast klarare beskrivna än så här. Men varför är Haraways ingenjörer soldyrkare? Varför vänder de sig mot den förblindande himlakropp som ur intet kastar värme och ljus genom tomheten? Bara en liten liten del av den energin, den kraften, räcker för att ge liv åt alla jordens kroppar, biologiska såväl som mekaniska. Vi kan inte tänka det digitala frikopplat från sin materiella, energetiska dimension.

Bakom teknologin finns alltid energi – ett överskott av levande energi. Trots några studier om de ‘materialistiska energier’ som konstituerar ‘medieekologier’, är medieteori idag till en övervägande del en vetenskap för digitala maskiner i enskildhet, som i en värld för sig själva. Som en konsekvens av det har det digitala blivit en hegemonisk meta-modell inriktad på att organisera och arrangera kunskapen som helhet; ‘language of new media’ har artikulerats och mjukvara har fått sina software studies. Ändå är en energetisk förståelse av medie-ekonomin frånvarande från denna teoretiska trend, med ett fokus på mediernas utsida, de tenderar till att beskrivas endast genom interna språk och endogena kategorier. Det är inte bara fråga om den klassiska McLuhanska situationen: ‘Vi formar verktygen och därefter formar verktygen oss’. Efter årtionden av digital kolonisering har verktygen nu börjat tvinga fram sina egna interna språk för att beskriva sig själva. Uppbyggandet av en energetisk tolkning av media innebär att tillhandahålla en beskrivning av de externa energier som genomfar maskinen och i synnerhet ett förnyat begrepp för överflöd: varje system bör definieras genom det överskott av energi som styr det. Här bör överflöd förstås som den generella formen för all typ av energi relaterad till teknologi i sitt mest flytande och turbulenta tillstånd: elektricitet, data, information, kommunikation, kunskap, bild, pengar, arbete, begär.

– Matteo Pasquinelli, Animal Spirits – A Bestiary of the Commons, s. 54

I ett sådant överflöd, i en sådan ekologi, sker oundvikligen ett förslösande, offer och förluster – denna excess blir en form för hur vi förlustar oss, förlorar oss i symbioser med tekniken. I denna tillvaro söker vi ändå orientera oss, hitta riktningar för rörelse.
Ett sådant perspektiv på soldyrkandet kan också vara intressant att lyfta fram, som tar fasta på solen som orienteringspunkt. Det tar utgångspunkt i den plats varifrån solen stiger varje dag: horisonten i öst.

En skulle kunna säga att envar har ett öst, det är vid horisonten, en synlig linje som markerar dagens början. Det finns multipla horisonter beroende av ens utsiktspunkt. Det kan vara det som är öster om dig, men även den östra sidan av stan du bor i, eller den östra sidan av landet. Men någons ‘öst’ blir till ‘Öst’ som en sida av globen.

– Sara Ahmed, Queer Phenomenology, s. 113

För att välkomna den nya dagen, solen vid horisonten, behöver en vända sig mot öster, mot orienten. Så blir en “orienterad” i världen. Att vara orienterad är alltså att befinna sig i väst.

Vi vrider våra ansiktet mot öster och kan aldrig se den plats vi själva står på, det “väst” som blivit “Väst”.

På ett sätt involverar orientalismen en tranformation av det ‘fjärran’ (farness) från en rumslig markör för avstånd till en egenskap hos folk och platser. ‘De’ förkroppsligar det som är långt borta. Så tar det fjärran form av en riktad önskan, eller följer till och med en önskans linje. Det ‘fjärran’ glider ofta in i det exotiska. Det exotiska är inte bara där vi inte är, utan även framtidsorienterat, som en plats vi längtar till men ändå kan bebo.

– Sara Ahmed, Queer Phenomenology, s. 113

För att fånga upp vad som sagt hittills: solen kommer med en längtan efter en onåbar framtid. Den flödar över av energi som aldrig kan infångas. Den nya dagen kommer med solen. Men vems framtid är “framtiden”? Kan vi vrida om blicken, kan vi ta blicken från det bländande ljuset som visar vägen till framtiden? För vem går den teknosociala utvecklingen framåt?

Vem kommer överflödet till del? Hur kan vi förstå ekonomin som någonting vidare, som inte begränsar sig till pengar, kapital och krediter, värden som representerar en föreställd förhoppning om framtidens produktiva möjligheter? Kan vi ta makten över utvecklingen, tekniken, produktionsmedlen, eller måste samhällets värderingssystem och produktionsordning brytas ner, innan någonting annat kan uppstå?

Sådana positiva sabotage är inte en form av luddism – det är omöjligt att förstöra maskinen, eftersom vi själva har blivit maskinen. Bostadsmarknaden och de spekulativa gentrifieringstrenderna är en form av börshandel: ensfär av information och förväntningar, begär och monetära värden som ständigt fluktuerar och tävlar. Det bästa exemplet för produktivt sabotage är hur aktievärden på börsen faller under förväntade externa omständigheter eller på grund av marknadsspekulation, för att påminna oss om att stora delar av en varas bytesvärde är ren konsensus-hallucination. Medierna rapporterar en nedgång på börsen som en förlust av värde, men värdet är inte riktigt förstört, det är bara inte allokerat till just den specifika sfären längre. Det börsens happy-go-lucky-cynism och finanskrisen erbjuder är specifikt det produktiva sabotaget som strategi. Om det inte längre finns en utsida så finns det bara rum för interna sabotage.

– Matteo Pasquinelli, Animal Spirits, s. 151

När något alla trott på och agerat utefter inte längre gäller, så uppstår kris i systemet. Det är spännande att tänka på hur den processen skulle materialisers i en enskild kropp. När hallucinationen bryts, vad finns bakom, vad ser och förnimmer kroppen istället? Sabotaget måste skapa en typ av desorientering i kroppen, en oklarhet över vart en nu ska satsa pengar, resurser, energi och framtidstro. Om vi uppehåller oss vid ögonblicken då värden gungar, hur gör vi då för att få den att stanna? Vill vi det? Hur tar vi hand om förändring, sabotage och sammanbrott? Hur gör vi för att inte återgå till världen och värdena som fanns innan uppbrottet?

Ögonblick av desorientering är vitala. De är kroppsliga erfarenheter som kastar upp världen eller kastar kroppen från dess grund. Desorientering som en kroppslig känsla kan vara förvirrande, och det kan splittra ens tillit till marken eller ens förtroende för att den grund vi uppehåller oss på kan ge stöd åt de handlingar som gör att livsvärlden känns beboeligt. En sådan känsla av förstörelse, eller att splittras, kan fortleva och bli en kris. Eller så försvinner känslan när marken återvänder eller medan vi återvänder till marken. Kroppen kanske omorienteras om handen som sträcks ut finner något stabilt att hålla fast vid. Eller så sträcker sig handen ut utan att finna något och greppar istället om luftens obestämbarhet. Kroppen som tappar sitt stöd förloras, blir ogord, kastas bort.

– Sara Ahmed, Queer Phenomenology, s. 157

I skuggan av de rena maskinerna skymtar något annat: hårdvaran, chipen; den kristall, silikon och kisel som minutiöst organiserats för att producera varje dators viktigaste organ. 90-talets teknikoptimism och idéer om fri kultur och fri information genom de nya mediernas kapacitet verkar ha en mörkare baksida. När vi utvecklar begär knutna kring digital kultur är det lätt att glömma bort den materiella grunden – kroppen och sinnenas sammansmältning med tekniken och medierna. Gränssnittet är utformningen av de kopplingar som förbinder tekniken med kroppen. En tankefigur för att närma sig denna symbios är parasiten.

Parquinelli erbjuder en briljant analys av gränssnittet genom att använda Michel Serres parasit-figur för att beskriva hur digital teknologi exploaterar livet och dess libidinala drifter genom att simulera fiktiva världar, bygga kollektiva miljöer och tillhandahålla kommunikationskanaler. Dessa operationer formerar begärssymbioser mellan tekniska och biologiska områden, de fångar in libidinala krafter i gränssnittet för att suga ut mervärdet genom uthyrning av teknologisk infrastruktur. Som ett resultat av det sker det energetiska såväl som ekonomiska utbytet mellan biologiska och teknologiska lager genom hårdara snarare än genom kod. Pasquinelli placerar därmed parasiten som en motbild till “den digitala sfärens självständighet” och angriper “digitalismens” (eller kodfetishismens) utbredning. Idén om att verkligheten kan omkodas och inordnas i den digitala världen, förekommer både i akademiska och populärkulturella representationer av gränssnittet. Till denna digitala idealism hör en lika idealistisk politik, som föreställer sig att ”Internetbaserad kommunikation kan stå fri från alla former av exploatering och naturligt kommer att utvecklas mot ett samhälle uppbyggt av jämlika noder”. Digitalism blir därmed en perfekt bild för gränssnittsfilmer som sätter programmering i fokus och/eller förespråkar informationsfrihet samt mjukvara med öppen källkod (t ex War Games (Badham, 1983), Hackers (Softly, 1995), Johnny Mnemonic, Anti-Trust (Howitt, 2001), Tron: The Legacy (Kosinski, 2010)) I motsats till detta utforskar Pasquinellis verk parasitens patologier och vägrar den idealistiska bilden av ett ’rent’ och ’demokratiskt’ gränssnitt till förmån för dess ’smutsiga’ och ’demoniska’ våld.

– Stephen Zepke, “Interface Aesthetics; Science-Fiction Film in the Age of Biopolitics”

Det rena och demokratiska, det raka, vita och neutralt allmänmänskliga måste ifrågasättas; både som modeller för att förstå tekniken och som estetiska ideal. Om vi får syn på det symbiotiska genom gränssnittet så är det just genom mellanrummen, kontaktytorna, kopplingarna som vi kan begripa dessa livsformer som vi lever genom. Och det är mellanrum som skapar osäkerhet och stress, kontaktytor börjar skava och kopplingar som blir infekterade.

Kan vi ställa på Pasquinellis köttiga gränssnitt mot Ahmeds fenomenologiska begrepp? Fenomenologin, läran om hur vi varseblir världen, fäster sig vid ögonblicken då världen slutar att fungera. Utgångspunkten för att någon slutar fungera är ju att det vanligtvis fungerar. Ahmed vänder på perspektiven och injicerar språkliga virus. “När orientering ‘fungerar’ är vi sysselsatta.” menar hon. När det slutar fungera, när verktygen inte passar kroppen som använder dem, eller när en kropp använder verktyg som inte stödjer dess kapacitet så är vi inte längre “sysselsatta”. Ahmed beskriver den klassiska fenomenologins utgångspunkt som ett “jag kan” som kan bli ett “jag kan inte”, kanske just när gränssnitten inte fungerar idealt. Genom Ahmed kan vi tänka oss ett förvridet förhållande, där “jag kan inte” föregår “jag kan”. Där utgångspunkten för hur vi uppfattar världen är att vi inte har tillgång till den. Där utgångspunkten för vårt liv är att objekten inte stödjer oss, utan att vi famlar. Där den fungerande världen är undantaget, som i så fall beror på att någon eller något trampat upp vägen för oss.

Den straighta kroppen är inte bara i en ’neutral’ position: eller om den är den neutrala positionen, så är dess rakhet (alignment) endast en effekt av repetitionen av tidigare gester, vilka ger kroppen konturer och ’intryck’ av dess skinn. På ett sätt pekar yttrandet ’Jag kan’ mot framtiden i den mån det ärver det förflutnas kapacitet, ackumulationen av sådant som kroppen redan gjort, såväl som vad som står ’bakom’ kroppen, förutsättningarna för dess anländande, genom en riktning som ger kroppen sin linje.
/…/
’Vi står inte kvar fysiskt upprätta genom skelettets mekanism, eller änns genom nervernas reglering av muskernas anspänning, utan för att vi är medryckta i världen. Om denna involvering försvagas allvarligt kollapsar kroppen och återgår till att vara ett objekt’ (Merleau-Ponty) Den ’upprätta’ kroppen är involverad i världen och handlar i världen och ’kan handla’ i den mån den redan är involverad. Försvagandet av inblandningen i världen är vad som får kroppen att falla ihop och bli till ett objekt vid sidan av andra objekt. I enkla termer innebär desoirentering att bli till objekt.

– Sara Ahmed, Queer Phenomenology

Tekniken är aldrig ren och öppen för oss men våra kroppar står med eller mindre öppna för tekniska parasiter. Kvar står frågan hur vi ska navigera dessa parasiterade teknosociala kroppar genom världen, hur vi kan involvera oss i varandra, våra verktyg och inte ge efter för det ständigt närvarande hotet om kollaps eller den snäva, raka linjens våld.

Vi vet ännu inte vilken form en sådan värld kan ta, eller vilka blandningar som kan bli möjliga, när vi inte längre reprocuerar linjerna vi följer.

– Sara Ahmed, Queer Phenomenology, s. 156

Vi sätter visst hopp till en konst som förmår skapa en sensibilitet för hur linjer, objekt och kroppar framträder på nya sätt. Vi vänder oss till framtiden, vi tar ut riktningar, vi leker med parasiterna, vi närmar oss varandra.