ADVOKATEN, VAKTEN Lisbeth Johansson – LENI Dasha Nikiforova –DOMSTOLSREPRESENTANTEN David Lindström – K Viktoria Folkesson – HASTERER, BLOCK Mikael Dahl. Foto: Amelia Bordahl
Inför premiären av Processen nu 17 mars skrev vi följande:
Kafka är en författare som knappast romantiserar upprorets potential, varken i allmänhet eller i Processen. Vår iscensättning av Processen har tagit fasta på upprorets problem, och gestaltar två olika förhållningssätt till domstolen – symbiosen och motståndet. Processens skildring av individen som del av och i spjärn mot något sorts mänskligt system har lett oss till att föra samman två olika konstnärliga format – ett traditionellt sceniskt berättande och ett deltagande hörlursverk.
Det traditionella scenberättandet följer Ks försök att begripa processen och göra sig hörd av domstolen. Att i någon bemärkelse ha kontroll över sin process kanske är möjligt för den som gör sig till vän med domstolen, uppgår i den. Att hävda sin oskuld – som K åtminstone inledningsvis försöker göra – är en helt annan sak. Att K vägrar samarbeta gör henne omöjlig till den grad att inte längre spelar någon roll om det finns en skuld.
Den deltagande publiken får samtidigt ta del av domstolens perspektiv. De inspelade instruktioner som utgör hörlursverket erbjuder en tillhörighet som K saknar. Och att tillhöra domstolens kollektiv handlar inte enbart om lydnad. Det handlar också om att kunna slappna av, vila i sin roll och tolka de instruktioner som kommer till en, göra dem meningsfulla och genom dem skapa ett sammanhang.
Dessa parallella förståelser av Processen förändrar också vår blick på teaterformatet. Både skådespelare och deltagande publik följer ett manus som låter dem berätta om Processen. Men för den deltagande publiken är instruktion och handling åtskilda. De lyssnar först och agerar sedan. Skådespelarna får anpassa sig. Samtidigt tycks skådespelarna, som ju har fått sina instruktioner under repetitionerna, ha en helt annan frihet i uttrycket. Att deltagande publik och skådespelare möts på scenen på detta sätt ställer frågor om frihet och ansvar i förhållande till det egna agerandet. Vad är det att vara skådespelare? Vad är det att följa instruktioner? Vad är det att vara eller ha en kropp i rörelse? Vad är det att med sin handling bidra till något som en inte överskådar?
Varken inifrån- eller utifrån-perspektivet ger fullständiga svar på vad domstolen är och hur lagen fungerar. Processen pågår alltid någon annanstans, den drar sig undan vår blick, är aldrig avgjord.
Välkommen att fortsätta utforskandet, i salongen eller på scenen.
Tova Gerge, Ebba Petrén, Ragna Wei, Gabriel Widing
Leave a Reply