20-23 maj besökte vi Internationella Brechtsällskapets symposium i Porto Alegre. Med på resan var utöver Ebba och Gabriel från Nyxxx även John Hanse och Ester Claesson. Symposiet gav oss möjlighet att se på vår praktik med Brechts blick.

Vi drogs till symposiet på grund av temat på årets möte: The creative spectator: collision and dialogue. Idén om en kreativ eller deltagande publik i möte med varandra och verket är tilltalande. Konstellationen som åkte var relativt ny, det vi gjort tillsammans tidigare var just att utforska några scener ur Brechts Åtgärden (Die Maßnahme). Det var det verket och det arbetet som vi ville gå på djupet med i Porto Alegre. Veckan innan symposiet ägnades åt en del läsning och förberedelser. Vi läste tillsammans ur:

  • Walter Benjamin, Essäer om Brecht
  • Bertolt Brecht, Om teater, texter i urval av Leif Zern
  • Rickard Schönström, “Det rituella samförståndet” ur Olikhetens region och andra essäer

Åtgärden tillhör ett av Brecht lärostycken – en speciell form för teater som ville aktivera sin publik utöver det sedvanliga salongsbesöket. Det visade sig att många forskare på plats delade vårt intresse för dessa verk. Här följer en rapport om vad som hände och vad vi gjorde.

porto-blogg

Symposiet

Symposiet inföll under de fyra sista dagarna vi var i Brasilien. Varje dag hölls mängder av korta föreläsningar och keynotes. Det fanns sex olika grupper att välja på, men endast några av dem hölls på engelska. Vår möjlighet att delta begränsades av språket men vi tog kontakt med folk utanför föreläsningssalarna, och hade många fina möten. Det visade sig att flera av de främsta brechtforskarna intresserar sig för just lärostyckena. Intresset grundar sig i att lärostyckena liknar samtida scenkonstformer som blandar in publiken, olika medier och teknik i skeendet.

Både professor Hans-Thies Lehmann (Postdramatic Theatre) och professor Nickolaus Müller-Schöll (anvarig för dramaturgutbildningen på Goetheuniversitet, Frankfurt am Main) talade under sina key notes om de mer ospelade styckena och fragmenten som Brecht lämnat efter sig. Hit räknas Die Maßnahme, Fatzerfragmenten och andra lärostycken som Der Flug der Lindbergs, Die Ausnahme und die Regel och Der Jasager/ Der Neinsager. De menade att lärostyckena visade en annan sida av Brecht,mer intresserad av teaterns ceremoniella och rituella sidor än vad som framkommer av hans mer kända pjäser. Det här var för oss en ny läsning av Brecht.

Denna ”andra Brecht”, som Müller-Schöll uttryckte det, skrev stycken med ceremoniell form och med ett uttänkt upprepande och poetiskt språk. “Den andra Brecht” tänkte sig en framtida teater som är övnings- och kunskapsinriktad. “Den andra Brecht” gjorde teater som kan jämföras med bön, träning och religiösa ceremoier. Teater som en aktivitet där man exempelvis kan lära sig en  slags “kommunistisk” hållning till livet. Denna hållning skulle handla om att avstå berömmelse och ego, för att dela livet tillsammans med ett kollektiv. Lehmann menade att lärostyckena problematiserar individens roll i kollektivet, utan att ge några svar. Han menade att lärostyckena tar upp överskridande av gränser, misslyckanden och idén om perfektion, på ett sätt som de mer välkända Brechtpjäserna inte gör. Lehmann menade att en utmanande uppgift för teatern är att ta sig an varför människor har så svårt att leva tillsammans, och det gör Åtgärden menade Lehmann.

Under symposiet blev det tydligt att Brecht haft stort inflytande på teatern i Latinamerika. Symposiet samlade regissörer, grupper och forskare från många sydamerikanska länder, bland annat den peruanske regissören Miguel Rubio Zapata och den mexikansk-amerikanska performancegruppen La Pocha Nostra. Även tyska grupper som She She pop och Friendly Fire kom för att visa verk och delta i programmet.

Workshops

Vi genomförde vår workshop vid två tillfällen under symposiet. Det första var en session off-program, eftersom många av de som vi ville involvera var upptagna med andra seminarier samtidigt som vi var schemalagda. Det var framförallt de tyska och tysk-amerikanska Brecht-forskarna som dök upp. Den andra workshopen genomförde vi med en blandad grupp av såväl tyska Brecht-kännare som brasilianska regissörer, skådespelare och teaterstudenter.

Den fyra timmar långa workshopen började med att vi presenterade vår bakgrund och våra intressen i Brechts teorier. Därefter gjorde vi en enkel lek för att förklara avatarbregreppet. Sedan började huvuddelen av workshopen med att fyra frivilla tog på sig hörlurar och spelade upp några scener ur lärostycket, genom att följa röstinstruktioner i hörlurarna, i en enkel scenografi som vi byggt upp. Resten av gruppen observerade skeendet men kunde även följa med i handlingen via medhörning i högtalare. Innan de började fick de olika instruktioner.

  • De med hörlurar: You should listen to the voice and follow the instructions. You don’t have to take any initatives of your own but if you want to laugh or adjust your body in any way that’s ok. There will be instructions to talk.
  • De som tittade på: This is not intended to look at, so don’t judge it as a performance, but rather take some time to reflect and don’t disturb the ones who are in it.

De fick också veta att de inte skulle få ta del av ett färdigt verk utan ett pågående utforksande som vi ville visa och diskutera med dem. Efter att de fyra frivilla spelat klart så satte vi oss tillsammans och diskuterade. I första hand fick de som deltagit i spelet dela sina upplevelser. Sedan bjöd vi in alla deltagare att diskutera materialet och avatarformen i relation till skådespeleri, till Brechts teorier och till teaterhistorien. Ungefär så här kan diskussionen sammanfattas i tre punkter:

  1. Skådespelaren ska, hos Brecht, vara öppen med att hen citerar handlingar, i motsats till att agera på ett till synes spontant vis. Brecht beskriver metoder för att tala om rollen i tredje person. Det här påminner om hur vi ser på avataren som tar emot instruktioner. Vi kan säga att avataren citerar eller repeterar förutbestämda genom att utföra rörelserna. Skillnaden är att skådespelare väljer sina handlingar själv och vet slutmålet för spelet. I arbetet med Åtgärden har vi, till skillnad från vårt tidigare arbete lagt till en berättarröst så att deltagarna vet vart hän berättelsen barkar. De vet vad det är för handlingar de citerar.
  2. Brechts ideal är en åskådare som “inte lämnar in sitt tänkande tillsammans med hatten i teaterns garderob”. Genom att sätta hörlurar på publiken och be dem följa instruktioner så hindrar vi dem från att göra egna val utifrån egna intentioner. Betyder det att de förlorar sitt (kritiska) tänkande, eller öppnar det upp för ett annat sorts tänkande?
  3. Beskrivningen av lärostyckena som en framtida teaterform tillägnad amatörer, att spelas för att få en erfarenhet snarare än konsumeras, är spännande. Vad är det för erfarenhet vi skapar i våran version av Åtgärden? Vad “lär vi ut” för någonting? Åskådaren går med på att följa instruktionen. Stycket har ceremoniella drag och diskuterar en slags ideologisk röst, som går att se i relation till rösten som avatarerna följer. En röst utan kropp eller fysisk utgångspunkt. Kanske kan vår form ge plats för frågor kring ideologi i stycket.

Utöver dessa tre punkter så hade vi tankar och frågor rörande avatarvaro. Vi tog upp att publiken som avatarer blir åskådare till sina egna handlingar, från insdan av sina egna kroppar. Handlingarna är valda, inte alltid för att bli tolkade eller ens sedda av alla deltagare eller av utomstående åskådare, utan för att bli upplevda av den som utför dem. Det ger deltagaren distans till de “egna” handlingar, till den egna kroppen, och till berättelsen som kroppen visar upp. Deltagaren blir alienerad från den egna kroppens rörelser. Rösten föreslår inte känslor eller stämningar, endast fysiska rörelser som deltagaren själv kan förstå som sociala i relation till de andra deltagarna. Handlingarna eller rörelserna är inte riktade mot en publik, som under en teaterföreställning, utan mot de andra deltagarna och mot varseblivningen av sig själv.

Vi tog också upp att skapandet av dessa instruktioner gick till så att vi översattefysiska handlingar utförda av skådespelare till fysiska handlingar möjliga att utföras av publiken. Resultatet är alltså inte en “kreativ” process för publiken som gör dem till skådespelare. Uttolkandet av texten har redan skett, publiken citerar inte bara texten, utan även skådespelarens handlingar.

Avatarformen lägger nya frågor till alla de som redan finns sedan gammalt runt lärostyckena:

  • Hur relaterar deltagaren till rörelserna den ska utföra?
  • Finns det tid att tänka över handlingarna?
  • Finns det tid att tänka över sin roll och sin relation till de andra deltagarna i stycket?
  • Är “avatarvaro” en demokratisk eller anti-demokratisk tillvaro?
  • Är det här ett värdefullt stycke att spela idag? Kan det förändra världen?

Deltagarna var överväldigade av hur väl de kunde uppfatta sin roll i stycket. Replikerna de säger upplevdes som starka och meningsbärande. Det förstärktes av att scenerna spelades så långsamt. Vi blev också uppmuntrade att fortsätta arbeta med lärostyckena. Diskussionerna var välvilliga, drivna av nyfikenhet och hade hög kritisk skärpa. Det var riktigt roligt att hamna i centrum av det här forskningsfältet för några dagar!

När vi samtalat en stund fortsatte workshopen med att de deltagare som ännu inte provat på spelade bitar ur lärostycket. Efter ytterligare diskussion så spelade två frivilliga ett annat av våra avatarverk “Avatar vs Human”, som inte har någon direkt anknytning till Brecht.

Alla dessa frågor vi ställde och diskussioner som vi hade med deltagarna gavs en rolig fond när vi fick veta att Brecht efter premiären av Die Maßnahme ställt frågor till de som sjungit stycket huruvida erfarenheten lärt dem något om politik.

Tack till Konstnärsnämnden och Sparbanksstiftelsen Skåne för ekonomiskt stöd till resan.