NYXXX

Avatars, play and performance

Tag: Din inre röst

Föreläsning: Publiken som gemenskap

Ebba Petrén och Gabriel Widing skriver och regisserar, ofta inom ramen för scenkonstkollektivet Nyxxx. I den här föreläsningen pratar de om sitt arbete med interaktiva och deltagande föreställningar för barn och unga. Nyxxx arbete med unga utgår ofta från det faktum att publiken ofta känner varandra, att det finns band, förtroenden och spänningar i den grupp som ska uppleva verket. Föreläsningen skrevs för kursen Communitas på Stockholms konstnärliga högskola och skulle ha framförts på Bibu 2020.

Publiken som gemenskap

Idag ska vi om prata hur scenkonstverk kan utforska, omforma och omförhandla publikens relationer till varandra. Vi kommer visa exempel ur egna föreställningar och föra några olika mer teoretiska resonemang. Vi har aktivt valt att inte “coronaanpassa” vår föreläsning. Vi sätter helt enkelt tilltro till att det kommer komma en ny tid (som inte är en återgång) då vi åter kan dela rum med varandra och vår publik. En eventuell konsekvens av corona är att delandet av rum kommer ifrågasättas, eller i alla fall bli en fråga, på ett annat sätt än tidigare och vår föreläsning kan förhoppningsvis ge några verktyg för att tänka kring delandet av rummet även i denna framtid.

Vi två har inte arbetat med community art-metoder tillsammans men vi utgår ofta från publiken som gemenskap snarare än som en massa av individer.  När man spelar för skolpublik så känner ju ofta barnen eller ungdomarna varandra redan när de kliver in i verket. Det finns vänskapsband, förtroenden och spänningar mellan dem. Det finns saker som gör dem till ett vi. Vi försöker göra någonting med deras relationer under tiden verket pågår. 

Vi har varit intresserade av att gestalta fungerande gemenskaper – platser där vi kan dela rummet med varandra på någorlunda lika villkor. Det kan handla om att publiken och aktörerna – alla som är i rummet – ska ha lika villkor där. Det kan handla om att sträva mot att de olika publikdeltagarna sinsemellan ska få lika villkor att handla. Det kan också röra sig om att de handlingar och känslouttryck som publiken gör i stunden ska existera på samma villkor som de uttryck som verket föreslår. 

Victor Turner – The Ritual Process

Gabriel: På det sättet kan scenkonsten fungera lite som Turner beskriver Communitas i The Ritual Process. Situationen i verket har potential att skapa ett sorts gränstillstånd, ett socialt undantagstillstånd där segmentering och hierarkier tillfälligt upplöses. I communitas upplöses normer, men nya normer bildas också. Det finns hela tiden ett spel eller ett växlande mellan anti-struktur och struktur. Oavsett om normer byggs upp eller bryts ner så gör de det genom formandet av ett sorts “vi”. En tillfällig gemenskap som scenkonstens delade rum har möjlighet att upprätta. 

Den tillfälliga gemenskapen läcker på olika sätt ut över det varaktiga livet. Det “liminala rummet” som både är “på riktigt” och “på låtsas” är ett intressant konstnärligt space, som potentiellt förändrar publikens uppfattning av verkligheten. Att delta i en tillfällig gemenskap, som publik, ger kanske inte social transformation, men kan ge ett kroppsminne av vad en viss gemenskap eller ett visst handlande kan göra. Minnet av anti-strukturella, liminala upplevelser speglas i verkligheten på olika vis, eller sår frön till framtida förändring. De blir något kan man längta tillbaka till, förundras över, bli arg på, replikera eller diskutera med andra.

Vi pratar idag om publiken under föreställningen men tillfälliga gemenskaper uppstår ju också mellan de som jobbar i en produktion, under research-workshops eller andra situationer som arbetet med scenkonstverket skapar. Dessa tillfällen kan vara minst lika transformativa som att ta del av en färdig föreställning. 

Ebba: Jag kommer närma mig frågan om hur scenkonst upprättar gemenskaper, och hur publikens relationer kan omformas. En startpunkt för att tänka på olika sätt att upprätta gemenskap, kan vara att tänka på olika sätt att upprätta “jag” i relation till andra. Det finns vad jag vet inte så mycket skrivet om publikpositioner och hur publiken så att säga arbetar eller verkar i deltagande scenkonstverk. Idag tänkte jag istället utgå från lite ny teori om skådespeleri.

Kent Sjöström – Rökarens blick

Teaterforskaren Kent Sjöströms kom nyligen med en bok om brechtianskt skådespeleri, Rökarens blick. I en av bokens essäer diskuteras två poler som bildar ramen för olika förhållningssätt till det egna jaget i skådespelarens arbete under 1900-talet. Med andra ord hur skådespelaren förhåller sig till sig själv under ett rollarbete. Jag tänkte använda Sjöströms poler för att tänka en karta för hur gemenskap kan upprättas i scenkonst. Sjöström pratar om kamouflage som den ena polen.

Kamouflage suddar ut den kroppsliga konturen, den individuella särprägeln, det som sklijer en enskild kropp från naturen eller andra kroppar runtom den egna.

Det är på grund av att jaget kan förändra sig till omgivningen och smälta ihop med andra jag som det får kraft att handla. Personlighetsupplösningen innebär inte att man försvinner eller förlorar all kraft, men kamouflage syftar ju lite motsägelsefullt till att bevara ens liv och möjliggöra handling. Den fysiska förmågan till förvandling står i centrum för skådespelarens arbete. Hen är flexibel och blir därmed en överlevare.  Den brittiske teaterförnyaren Edward Gordon Craigs fantasi om übermarionette, superdockor kan vara ett ideal. Craig menade något i stil med att dockor bättre kan gestalta handling än skådespelare, eftersom dockan är så precis och eftersom skådespelare “tyvärr” alltid blottar en insida, som inte har med handlingen att göra. Om man ändå är skådespelare så blir idealet att likt en marionett, arbeta fysiskt och med det som syns, kanske använda mask eller liknande. Marionett-idealet är också tydligt i dans.

Den andra polen Sjöström pratar om är enskilt hjältemod. I ett sådant rollarbetet tas personliga risker, det egna jaget sätts på spel och offerviljan är central. Skådespelaren förändrar sin kroppsvikt avsevärt inför ett rollarbete. Eller så skapas en persona där rollen och skådespelaren smälter ihop och blir en starkare personlighet tillsammans. Gemensamt för den här polen är att den enskilda hjälten drar en gräns mellan sig och omgivningen. Den skapar ett skal mellan sin kropp och andra kroppar. Att vara någon betyder i den här polen att markera gränser mot en annan eller mot det rum som omger en. Jaget driver sin vilja framåt och uttrycker känslor.  Det är på grund av vem jag är och vad jag känner som jag får kraften att handla. Skådespelarens egen fasthet gör den motståndskraftig.

Brecht-workshop med Nyxxx, 2013.

Enligt Sjöström är Brecht en förespråkare för att hantera jaget såsom i den första polen. Han är också en dramatiker vars pjäser diskuterar förslag på hur man kan agera politiskt och kollektivt. I flera av Brechts pjäser behöver rollerna kamouflera sin identitet för att kunna handla (tex kamraterna Åtgärden och Shui Ta/Shen Te i Den goda människan i Sezuan). Kamouflering är en strategi för de maktlösa och för de många medan hjältestrategin är få förunnad, menar Sjöström.

Nu tar vi de här två polerna och flyttar dem från skådespelare till publik. Detta eftersom det är publikens handlande och publikens jag, inte skådespelarnas, som är bärande i våra verk. Vi sätter publikens jag på spel, på olika sätt. Ofta har vi varit närmare kamouflage-polen. Mer sällan har vi valt hjältepolen, men det har hänt. 

Runt kamouflage-polen:

  • publiken bär mask, 
  • publiken rör sig i mörker, 
  • publiken tar på sig hörlurar och följer en röst, 
  • publiken blir en kör… 

Din inre röst (Nyxxx, 2014-2017) Foto: Markus Gårder.

Exempel på kamouflage: 

Gabriel: Ett kamouflage som vi har använt flitigt är att ge publiken hörlurar. I Din inre röst, som turnerat mellan klassrum på mellanstadiet, börjar föreställningen med att alla tar på sig lurar. I lurarna finns dels en ljudkomposition och dels en röst som viskar och talar fram olika instruktioner. Den konstnärliga upplevelsen byggs upp av relationen till den inre rösten. Publiken upplever ofta att de hamnar i en slags meditativ bubbla. De kan vara i och agera tillsammans med sina klasskamrater på sätt som inte är möjliga i en vanlig undervisningssituation. De framträder inför varandra som delar av en konstnärlig upplevelse snarare än som individuella subjekt. I en scen ska de dock ställa sig mittemot en klasskamrat och möta dennes blick – då faller ofta kamouflaget. Finns det en konflikt där så riskerar den att träda fram. Även lärarna får hörlurar och kamoufleras därmed – de förlorar tillfälligt sin auktoritet som lärare och inbjuds att uppleva verket inifrån.

Händerna i Nattens gudinna (Nyxxx 2017)

Ett annat exempel på kamouflage är hur vi jobbade med publikinteraktion i Nattens gudinna. Den skrevs för högstadiepublik i blackbox. Vårt konstnärliga intresse kretsade runt händer – hur vår relation till världen medieras genom händerna. Hur händer förbinder subjektet med den yttre världen. Händer har ju skillnader men också många likheter. De är tillräckligt opersonliga för att vi ska kunna använda dem för att “ta i hand” osv. Händerna är en sorts instrument och de kunde därför också fungera som en sorts mask. Alla scener i föreställningen använde publikens händer som sin spelplan. Publiken behövde inte framträda som sociala subjekt inför varandra (vilket kan vara väldigt känsligt i högstadiet). De behövde bara överlämna sina händer till verket för att det skulle fungera. Ett mål med Nattens gudinna var att förbinda och koppla ihop publikens kroppar med varandra på nya och oväntade sätt.

I fotot till höger bildar händer och tummar en “ryggrad” till ett imaginärt djur. Denna varelse hamnar i centrum medan publiken är i periferin. Ändå skulle varelsen inte kunna uppstå utan deras engagemang. 

Runt enskilda hjältar-polen:

  • Publikmedlemmarna framträder
  • tävlar mot varandra
  • en i publiken får göra en utstickande handling och får stöd av de andra,
  • publiken bygger upp en persona, 
  • publiken genomgår någon slags terapiliknande session…

Exempel på hjältemod:

Fallet Exet (Nyxxx / Teater Väsernorrland 2019) Foto: Lia Jacobi

Ebba: I Fallet Exet, som också spelade för högstadiet, försökte vi göra publiken till mer av protagonister i en story. Skolklassen som kommer som publik skrivs in i berättelsen som en skolklass. I berättelsens alternativa verklighet får de en ny klasskamrat som heter Exet. När Exet försvinner blir det publikens uppgift att söka efter henne. Ett mål med denna föreställningen var att publiken skulle få medel att framträda inför varandra, visa mod, att misslyckas, att göra nya försök.

Vi åstadkom detta genom scener där grupper om fem sex elever konfronterade skådespelare i små rum. När eleverna kommer in i situationen får de upp sex handlingsmöjligheter på en padda. I varje situation gäller det att hitta rätt sekvens av handlingar för att lösa pusslet och “vinna scenen”. Paddan styr vem som får försöka först och fördelar sedan försöken i tur och ordning. Det är nästan omöjligt att lösa scenen på första försöket. Gruppen behöver bygga upp en kollektiv kunskap eller ett kollektivt minne för att klara uppgiften. Samtidigt är det en enskild person som måste utföra “hjältedådet”: avslöja mammans lögner, bryta arm med polisen, övertala rektorn eller ge Exet en powerbank. Föreställningen skapar på det här sättet små sammansvetsade äventyrar-gemenskaper. 

Paddan fungerar ändå på vissa sätt kamouflerande. Den skapar både ett skydd mellan publik och skådespelare, men också som ett gränssnitt. Den här sortens objekt kallas ibland för alibi-for-interaction, objektet blir ett alibi för att träda in i spelet eller leken eller vad det nu må vara. En boll är ett typiskt sådant objekt.

The Hospitality är ett rollspelsinspirerad föreställning om förlust och kollektivt handlande.I The Hospitality spelar publiken passagerare på en bekväm rymdfärja som lämnat jorden för alltid efter en klimatkatastrof. Innan avressa får publiken bestämma vilken personlig ägodel de vill ta med sig. 

Väl på skeppet får de veta att deras ägodelar kan replikeras, alltså kopieras, så att alla på skeppet kan få varsin kopia av föremålet. Men alla original som stoppas in i maskinen försvinner. Om någon exempelvis tagit med sig en hundvalp, så skulle hundvalpen kunna stoppas in i replikatorn och ut skulle massa exakta kopior av hunden komma. En till varje passagerare. En ritual avgör vilka saker som ska replikeras eller inte. Så här gick ritualen till:

Passagerarna står i en cirkel. En passagerare berättar vilket föremål den tagit med sig (genom att läsa vad som står på sin lapp) och ifall den vill replikera föremålet eller inte. Om den vill replikera gör den en speciell rörelse. Alla som går med på att replikera upprepar rörelsen. Den som inte vill replikera föremålet står däremot stilla. Här kommer kruxet: Om någon av passagerarna inte gör rörelsen så förstörs föremålet för alltid. Om någon i cirkeln, väljer att stå stilla och inte upprepa rörelsen så dör hundvalpen inuti replikatormaskinen. 

I denna lilla passage finns flera chanser för publikmedlemmarna att framträda enskilt inför varandra, som del av den tillfälliga gemenskap som den fiktiva rymdresan producerar. De får först tänka ut vilken ägodel de ska ha med sig. De får sedan berätta för alla andra vad de valt att ta med sig och få bekräftelse från de andra i cirkeln. Är det jag har med mig åtråvärt för de andra? Hade jag valt något personligt eller smart? Publikmedlemmarna får enskild makt att förstöra en annans ägodel, och de riskerar att få sin ägodel förstörd. 

Gabriel: Som ni märker så är deltagande i scenkonsten ofta präglat av kombinationer av kamouflage och hjältemod. För att gemenskaper ska kunna uppstå behöver publiken både trygghet och utmaningar. Ett sätt att tänka på utformandet av verk som skapar community eller gemenskap eller communitas är hur dessa två poler av kan samspela. 

Tolv talande dockor: Känslorna (Nyxxx, 2018)

Det här var en föreställning  som verkligen var någonstans mitt emellan. Tolv dockor med väldigt starka viljor och högljudda känslor besökte klassrummet. Publiken fick ta hand om, eller inte ta hand om dockorna. Ibland fick en enskild elev trösta en av dockorna, ibland fick de hålla upp dockorna och göra deras rörelser medan de talade. Ibland blev de en kör tillsammans med dockorna. 

Som vi sa i inledningen så utgår vi ofta från skolpubliken som gemenskap snarare än som en massa av individer. Något som förenar alla skolklasser är att de inte valt varandra men att det uppstår olika förtroenden, spänningar, roller mellan personerna i en klass. Det uppstår också normer kring vem som framträder (får bekräftelse, blir tydlig, påverkar andra, hängs ut, sticker ut) och vem/vilka som kamouflerar sig (skrattar med, glider undan, bildar gäng). En aspekt av Nyxxx verk är att mixtra med normerna för gemenskap i en klass. 

Den konstnärliga upplevelsen uppstår till viss del genom små förskjutningar inom publikens relationer till varandra eller publikens möjligheter att handla eller framträda i världen. Här närmar vi oss också en form av etik för deltagandet. Som konstnärer måste vi hela tiden fråga oss hur vi kan vara inkluderande och hur vi distribuerar makt, handlingsrum och eventuell utsatthet i det rum som verket skapar. Vi måste fatta konstnärliga beslut utifrån både estetiska och etiska grunder så att så många som möjligt kan delta. Detta blir ännu vikitgare i en skolpublik än i ett verk för vuxna. När en blir inbjuden till en skola blir det viktigare att alla kan vara med. Barnen och ungdomarna väljer inte att närma sig konsten. Konsten kommer till dem som ett brev på posten och skolplikten håller dem på plats. Och om publiken inte kan eller vill delta i ett deltagarbaserat verk så blir det inget verk. Etiken uppstår alltså delvis ur självbevarelsedrift.

Ebba: Ranciere beskriver denna relation mellan estetik, etik och politik i essän “Delandet av det sinnliga” (Texter om politik och estetik, s. 200. Site Editions 2006):

Det finns därmed vid politikens själva grund en ”estetik” […] det system av former som a priori bestämmer vad som är tillgängligt för förnimmelsen. Det är en uppdelning av tider och rum, av det synliga och det osynliga, av ordet och lätet, som på samma gång definierar politikens plats och vad som står på spel i politiken, uppfattad som erfarenhetsform. Politiken handlar om det man ser och om vad man kan säga om det, om vem som har kompetensen att se och begåvningen att tala, om rätten till rummet och tidens möjligheter.

När vi gör scenkonst som laborerar med publiken som gemenskap så ägnar vi oss därmed alltid åt en sorts politisk experimentverkstad. Vi undersöker hur vi, som människor, kan dela värld, dela rum, tid och närvaro med varandra. 

De verk vi har gjort utövar en ganska hård styrning av publiken. Innehåll och regler är utformade på förhand. Publikens inflytande är hårt begränsat. Det är främst våra estetiska ambitioner som styr deltagandet, inte publikens önskemål. Ofta är publiken till en början nervösa föra att träda in i gemenskapen. Vår design, exempelvis de alibin för interaktion vi tillhandahåller, finns för att underlätta deltagandet. I slutet är många förvånande över att det inte var så farligt. 

I en föreläsning som Claire Bishop gör 2011 med rubriken “Participation and spectalce: where are we now” så jämförs politiskt deltagande med konstnärligt deltagande. Det finns en klassisk modell över demokratiskt deltagande som heter “The ladder of participation”. Det högsta trappsteget är Citizen Control, medborgarkontroll. Bishop menar att samtida konstnärliga strategier för deltagande har andra mål än så:

The artist relies upon the participants’ creative exploitation of the situation that he/she offers, just as participants require the artist’s cue and direction. This relationship is a continual play of mutual tension, recognition, and dependency – more akin to the collectively negotiated dynamic of stand-up comedy, or to BDSM sex, than to a ladder of progressively more virtuous political forms.

Gabriel: Vad hon diskuterar i föreläsningen är hur participation-begreppet förändrats sedan Guy Debord och situationisterna på 60-talet varnade för “skådespelssamhället” – att passiva medborgare inte deltar vare sig i samhället, revolutionen eller demokratin. Idag är interaktivitet och deltagande integrerat i det samtida skådespelsamhället, med den varufierade internetkulturen som lysande exempel. Hotet mot demokratin idag är kanske just utslätningen – mellan arbete och fritid, deltagande och spektakel, mellan kommersiella intressen och konstnärliga. Den deltagande konsten kan nu fungera som ett sätt att deala med de här upplösta kategorierna, på en kroppslig nivå. Detta är kanske inget vi direkt gjort i våra verk för barn- och unga, men däremot i våra verk för vuxna.

Bishop framhåller vikten av att upprätthålla en spänning mellan etik och estetik. Konstärer ska inte göra politikens jobb, eller göra det som politiken misslyckats med att åstadkomma.  Istället kan konstnärens jobb vara att påvisa missförhållanden, att experimentera med politiska lösningar, att lyfta svårigheter med politisk förändring eller att stödja transformativa progressiva rörelser på andra sätt, men inte att själv vara rörelsen, eller vara politiken.  

Att fundera över vad man som konstnär allierar sig med för politiska projekt, för folkrörelser, för strömningar etc är alltså inte samma sak som att tro att man kan göra politisk förändring genom sin konst. Vår deltagande estetik i Nyxxx har möjlighet att zooma in och ut på hur gemenskaper blir till. Den kan synliggöra hur regler och ramar skapar interaktion och kreativitet. Den kan uppmärksamma oss på hur vi skapar mening utifrån vad andra omkring oss gör, eller vad vi själv gör. Den kan få oss att uppmärksamma vad vi själva bryr oss om, i en gemenskap, vad vi brottas med, vad vi njuter av. Bishop uttrycker det som att deltagande konst bör undersöka de polariteter som diskursen bygger på, så som individ/kollektiv, upphovsperson/åskådare, aktiv/passiv, verklighet/konst, utan att släta ut begreppen. Vi jobbar ofta med att mediet som man innesluts i är synligt. Det är tydligt att det är scenkonst som man är del av. Publiken är med och samtidigt betraktare av vad vi är med om. 

By using people as a medium, participatory art has always had a double ontological status: it is both an event in the world, and at one remove from it. As such, it has the capacity to communicate on two levels—to participants and to spectators—the paradoxes that are repressed in everyday discourse, and to elicit perverse, disturbing, and pleasurable experiences that enlarge our capacity to imagine the world and our relations anew. But to reach the second level requires a mediating third term—an object, image, story, film, even a spectacle—that permits this experience to have a purchase on the public imaginary.

Ebba: Här pekar Bishop på det mediespecifika med deltagande, den dubbla ontologiska statusen. De två nivåerna av kommunikation som kommer fram i citatet kan också finnas i en och samma person, i olika ögonblick. Man pendlar mellan olika sätt att uppfatta sig själv i rummet på ett sätt som jag tycker är möjligt just i deltagande scenkonst och som jag inte upplevt i något annat rum. Den medierande tredje parten, det som möjliggör detta dubbla varande, kan vara ett par hörlurar, ett spel på en padda, ett fiktivt rymdskepp eller ett tempel tillägnat handen. Kanske uppnås ingen inverkan på den “allmänna föreställningsförmågan”, utan endast på de som deltar – men det kan vara gott nog.

Din inre röst på Sörmlandsturné

dir-composition29 augusti 2016 får Din inre röst nypremiär. Vi genomför en turné producerad av Scenkonst Sörmland som kommer att passera mellanstadieskolor i Eskilstuna, Gnesta, Torshälla, Hälleforsnäs, Nyköping, Katrineholm, Jönåker, Strängnäs, Mariefred, Vagnhärad.

Din inre röst är ett avatarverk som är specialskrivet för klasser och klassrum. Verket undersöker rummet, närvaron och gemenskapen i en klass. Din inre röst skapades ursprungligen för ung scen / öst.

Föreläsning: Avatarer, instruktioner, röster

radio-tech-dirI oktober gav Ebba och Gabriel en föreläsning för ljudstudenter på Linköpings universitet. De fick spela Din inre röst, sedan berättade vi om den konstnärliga process som ledde fram till verket.

E: De senaste åren har vi gjort scenkonstverk där publiken guidas av en röst i hörlurar. Det är ett sätt att ta publikens uppmärksamhet och aktivera deras kroppar som blivit vanligare även på större scenkonstinstitutioner med i övrigt traditionell repertoar. Rimini Protokoll (Remote X) Lundahl&Seitl (Symphony of a missing room mfl.), Forsworks (Doppelgänger) och Janna Holmstedt (Limit Cruisers) är bara några exempel från Europa på grupper som använt röstguidning. Vi utmärker oss kanske i myllret genom att sätta relationerna mellan deltagarna på spel. Våra röster instruerar ofta till situationer där deltagarna relaterar till varandra genom blickar, tal, synkroniserade rörelser.

G: Den medietekniska förutsättningen för flera av de här verken är synkroniserade ljudspår, analoga radiosändningar och binaurala inspelningar som skapar en olika typer av ljudande rumsliga suggestioner. Vårt fokus i den här föreläsningen är dock det konstnärliga arbetet, snarare än det tekniska. Den estetiska förutsättningen är att dessa verk uppstår genom deltagarens positioner i rummet, genom den egna kroppen. Instruktionerna skapar riktning: ens egen kropp sätts i relation till sig själv, andras kroppar och rösten i luren. Spänningen i verken uppstår ofta ur mellanrum mellan det materiella och det imaginära. Det finns ett glapp mellan rummet en befinner sig i och rummet som ljudet i hörluren påstår. Ljudrummet kan utmana, komplettera eller förstärka det fysiska rummet.

Din inre röst – teoretiska ingångar

E: Din inre röst är gjort för barn i åldern 10-12. Trots det skrev vi fram materialet utifrån filosofiska frågeställningar som vi själva var intresserade av.

  • En av ingångarna är existentiell, den handlar om vad det innebär att vara avatar, att överlåta sitt initiativ,
  • en är fenomenologisk och handlar om instruktioner och riktningar och
  • en är närmast psykoanalytisk och handlar om rösten både vår egen röst, andras röster men också de inre, tysta rösterna.

Lite senare tänkte vi prata om hur vi gått till väga för att skapa verket på en mer praktisk nivå.

Avataren som tillstånd

G: Avatar är ett begrepp som är relevant för egentligen alla typer av aktiverande ljudverk. Det kommer från en hinduisk kontext och beskriver då de kroppar eller gestalter som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden. Men begreppet används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar, i spel eller på nätet. Avatarer är kroppar som tas i besittning av yttre krafter. Därmed aktiverar avatarfiguren frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som främmande, som en avatar? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avataren användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?

Avataren blir ett sätt att undersöka det glapp som finns mellan medvetande och kropp. Det är lätt att uppfatta sitt eget medvetande som en sorts främling, fångad i en påse med kött och organ. Det är ju egentligen den klassiska cartesiska uppdelningen av kropp och själ, en uppdelning som har dödförklarats många gånger men som fortfarande hemsöker vår förståelse för den mänskliga tillvaron. Ett annat sätt, som undviker den dualismen, är att tänka på avataren som en cyborg-kropp. Avataren är då en kropp sammansatt av röst, teknologi och kropp, en figur som sträcker sig längre än den fysiska kroppen utan att lämna den.

E: Den grundläggande situationen för den hörlursavatar som vi skapar är att den inte vet vad den kommer göra i nästa ögonblick. Den är närvarande i nuet och frånvarande från egna initiativ. Både det förgågna och framtiden tonar bort medan den inväntar på nästa instruktion. Det händer att deltagare liknar avatarvaron med ett yoga-pass eller en meditation, och visst finns det likheter i hur vi styr kroppen in i en behaglig koncentration. Frågan om hur det är så skönt att bli guidad ska vi nu ta oss in i med hjälp av fenomenologi.

Instruktioner, riktningar, linjer

G: Fenomenologi är en filosofi som utvecklades under nittonhundratalet i Tyskland och Frankrike. Den handlar om hur människan varseblir världen. Världen framträder genom våra sinnen som fenomen. Vi har läst den brittiske teoretikern Sara Ahmed som i sitt tänkande korsar just centraleuropeisk 1900-tals fenomenologi med postkolonialt tänkande och queerteori. I Din inre röst använde vi oss bland annat av hennes sätt att använda linjen i boken Queer Phenomenology för att beskriva hur vi får och ger riktningar. Att instruera en kropp, som vi gör och som yogainstruktören gör och som läraren i skolan gör, är att ange den riktning en kropp ska ha. Rösten ger förslag på vad deltagaren ska uppmärksamma, se, göra och tänka på. Varje förslag utesluter andra riktningar; allt inte ses, görs eller tänks. Så att ge riktning är att göra vissa saker viktiga och ignorera andra.

E: Ahmed använder linjen för att beskriva hur handlingsmönster kulturellt förs över och bibehålls. Varje gång du riktar dig mot någon eller något, så följer du en linje som redan är dragen. För att kunna rikta dig mot något måste detta något redan finnas. Det måste vara möjligt se vägen fram till målet. Världen är fylld av linjer som orienterar våra beteende och begär. Tänk på sexual orientation.  Dessa linjer leder någonstans, detta någonstans är redan färdigt. Hon inför en bredare förståelse av straight, inte bara straight som i heterosexuell utan även i hur hon förstår rum och handling. Det är svårare att röra sig längs en skevande “queer” linje än längs en “straight”. Den som avviker viker från linjen får det svårare att orientera sig i världen eftersom den inte har färdiga spår att följa. Låt oss tänka på den behagliga instruerande rösten igen. Med Ahmed förstår jag att rösten är behaglig eftersom den gör mig orienterad, jag får en riktning, en väg någonstans, jag har en plats.

Ahmed skriver att när vi hoppas, så är det en investering i att de “linjer” vi följer kommer att ta oss någonstans som är bra att vara på.

När vi gjorde Din inre röst tänkte vi på hur aktiviteter i skolan bygger på en förhoppning om framtiden. Sällan är skolarbetet till för nuet och gruppen som är där. Oftare finns aktiviteterna i skolan till för att ge betyg och i förlängningen jobb. Vi ville använda skolans rum för att rikta oss mot kroppen och rummets möjligheter här och nu, istället för framtiden. Materialet undersöker till en början vilka handlingar som är möjliga och “linjära” i klassrummet. Man repeterar klassrumsrörelser, men efter hand bryts mönstren. De möbler och de skolmaterial, som finns i klassrummet för att stödja skolarbete, används till andra aktiviteter. Bordet som vanligtvis stödjer skolarbete används för att vila på och lägga fötterna på. Papper kastas över rummet, På tavlan skrivs fragment utan sammanhang. Man blundar, lyssnar inåt, ser sina kompisar involverade i ovanliga rörelser.

Rösten och tystnaden

G: För att tänka på och arbeta med rösten har det underlättat att läsa Mladen Dolars A voice and nothing more och se Slavoj Žižeks The Pervert’s Guide to Cinema. Båda tillhör den så kallade Ljublana-skolan, som i skuggan av järnridån under 80-talet utvecklade ett gäng teorier om rösten utifrån psykolanalytiska antaganden. Dolar beskriver vår tillvaro som ett röstuniversum som består av andra människors röster, sångröster, röster i media, radio och tv, och vår egen röst, som på ett obehagligt sätt låter annorlunda innifrån skallen än hur den låter utifrån. Alla dessa röster viskar och skriker, gråter och tröstar, hotar och ber, förför och beordrar, åberopar och bönar, förklarar, hypnotiserar, bekänner, terroriserar. Rösten är främmande inför oss själva, den brister, den avslöjar oss, vi kan tappa den. Men tystnad är inte något alternativ och inte heller någon tröst. Bristen på röster och ljud är lika outhärdlig. En isoleringscell som lämnar oss ensamma med våra egna tankar är något av det värsta som går att förestläla sig. Tystanden är förbunden med döden och rösten är trots allt det första livstecknet.

I tystnaden är vi inte befriade från röster eftersom våra egna, inre, röster då träder fram, som kan vara än mer påträngande än de yttre. Dessutom går den inre rösten inte att få tyst på särskillt lätt. Som psykoanalytiker tänker sig Dolar och Žižek att denna inre röst är en sorts manifestation av vårt samhälles och våra föräldrars mer eller mindre föråldrade och nervösa värderingar. Vi blir sociala varelser just genom rösten, den befinner sig alltså i korslinjen mellan yttre, gemensam social värld och inre känslomässigt liv.

Se från 13.30 till ca 17.30

Rösten kommer alltså enligt Žižek ur ett slags tomrum. Den är en “främmande”, nästan inkräktande närvaro i kroppen. Din inre röst spelar med detta internaliserade främlingsskap.

E: Att lyssna på sin inre röst har blivit en uttjatad paroll i vår samtid. Om världen ter sig för kaosartad och svåröverskådlig så är det som om det enda som återstår är att lyssna inåt.  Men om vårt inre är en manifestation av samhällets skeva värderingar uppblandat med undanträngda mer eller mindre monstruösa begär är det som om hela resonemanget vänder ut och in på sig själv.

Nu har vi pratat om avataren, om linjen och om rösten, några teoretiska ingångar till Din inre röst. Det finns fler relevanta begrepp ur psykologi och filosofi. Vi kommer inte gå in på Freuds “det kusliga” som handlar om hur när det vardagliga blir främmande. Inte heller Merleau-Pontys “glipa” mellan att se sig själv utifrån och uppleva sig själv innifrån, kommer vi undersöka idag. Vi skulle också kunna säga något om vilka utmaningar och möjligheter som vi har när vi jobbar med deltagande konstformer, men jag tror att vi först ska bryta upp det teoretiska och ägna en stund åt praktiska tillvägagångssätt.

Din inre röst – konstnärliga ingångar

G: Vi kommer nu byta perspektiv och gå in på hur vi jobbar. Vi kommer prata om instuktioner, dramaturgi och komposition.

Instruktioner

E: När vi kring 2010 började experimentera praktiskt konstnärligt med att göra publiken till avatarer så slöt vi oss efter ett tag till några skrivregler. En av dem var att det rösten ber en att göra ska svara mot det en vill göra i en viss situation, det som är “rätt” att göra.

Exempel: Står man mitt emot någon så vill man titta på den, ligger det en penna på bordet vill man ta upp den, håller någon upp en papperskorg då man har ett ihopknögglat papper i handen så vill man kasta pappret i korgen.

En annan regel var att instruera till fysiska rörelser, inte till specifika känslor eller inre bilder. Så hellre “titta på din hand” än “din hand är varm”.  Dessa två regler undviker konflikt med deltagarens tankar, känslor och impulser. Det gör att vi inte tafsar på det rum där tankar, känslor kan uppstå. Det inger också en känsla av att rösten vet var man är och vad man vill.

G: Vår ambition var också att skriva så pass detaljerade instruktioner att deltagaren aldrig upplever en valsituation. När man står inför ett val aktiveras lätt massa tankar kring identitet. Vem vill jag vara inför de andra, vilket val passar mig? Avatarvaron är ett försök att minimera denna typ av funderingar. En ska uppleva hur det är att göra saker utan att göra det “som sig själv”. När handlingen flyter på utan att man stoppas av valsituationer, så är det nästan som att man glömmer att man styrs av rösten. När rösten glöms bort blir den njutbar, när den är njutbar glöms den.

E: Rösten i Din inre röst har också en viss ton som stödjer ovanstående. När jag läser som Rösten tänker jag att jag vet precis vad som är bäst för den som lyssnar. Ibland tänker jag också att jag undrar vad som skulle hända om den som lyssnar gjorde det jag förseslår. Jag ger förslag snarare än order.

För att få lyssnaren att haja till kan vi  bryta mot alla dessa regler. Vi kan låta rösten harkla sig, staka sig, vi kan låta den fråga “har du glömt mig?”. Vi kan lägga in brus och låtsas att signalen håller på att försvinna och så vidare.

Dramaturgi

E: Vi har pratat en del om rum, men ett verk som sker över tid behöver också förhålla sig till tiden. Dramaturgi är teaterns ord för komposition. Det handlar om struktur, hur förväntan byggs upp och infrias, vad som kommer först och vad som kommer sen.

G: För att skapa våra ljudverk börjar vi oftast arbeta utan dramaturgi. Vi börjar leta mikrohändelser, små ögonblick som är intressanta nog i sig, inifrån kroppen. Det kan vara jättesmå saker såsom att blunda, vrida huvudet åt höger och så öppna ögonen igen. Små fragment sätts sedan ihop till scener. Vi vill att varje scen ska fungera i sig, inte bara i relation till andra scener. Scenerna testar vi först själva och ibland med testpublik. Så småningom börjar vi hitta ett sätt att strukturera mikrohändelserna. Vi sätter ihop sekvenser som vi testar med publik ur den tilltänkta målgruppen. I Din inre röst drivs händelseutvecklingen av Rösten och vad den vill göra med kroppen som den tagit sig in i.

E: Men det räcker inte att bara utgå från rösten, vi behöver också ha med oss publiken.

Jag frågar mig ofta vad publiken behöver ha med sig i ett visst skede för att kunna ta till sig instruktionerna. Varje mikrohändelse förbereder inför det som komma skall. För att hitta ordningen brukar jag pendla mellan att gå in i de olika perspektiven: dels i publikpositionen som inte vet vad som ska hända härnäst, dels i tredjepersons-perspektivet och överblicka helheten, dels i röstens perspektiv. De olika perspektiven fungerar olika bra i olika delar av processen.

E: Så här tänkte vi oss röstens handlingar i Din inre röst

  • Rösten tar sig in
  • Rösten undersöker kroppen
  • Rösten avbildar en kropp
  • Rösten avbildar rummet
  • Rösten får kropparna att röra sig i rummet
  • Rösten upptäcker att andra mönster är möjliga
  • Rösten testar olika mönster
  • Rösten upptäcker att kroppen har en röst
  • Rösten testar kroppens röster mot andra.
  • Rösten lämnar kroppen

Det är inte nödvändigtvis så att lyssnaren måste förstå logiken, eller uppfatta den på ett medvetet plan. Så det gör alltså inget om ni inte uppfattade verket på det här sättet. De olika perspektiven är redskap som underlättar det konstnärliga arbetet, inte vad vi vill förmedla ut.

Översättningar, ljud, värld

G: Vi är ju på en ljudkurs idag, så det känns lägligt att säga något om ljudet i föreställningen. Kompositionerna är skapade av Elize Arvefjord som vi har jobbat i nära samabete med.

Vi har arbetat med att foga samman ljud som låter lika men kommer från olika håll, för att kunna färdas mellan olika imaginära världar. Många av inspelningar är gjorda i klassrum med binaurala mikrofoner, som en stoppar in i öronen, vilket gör att huvudet och öronen skapar en realistisk simulation av tredimensionellt, rumsligt ljud. Den här tekniken använder vi för att det ska vara svårt att urskilja om ljuden kommer inifrån hörlurarna eller ute i rummet. Inspelningarna av rösten gjordes dock i studio och i ljudmaterialet använder vi även en del arkivljud.

E: Som vi pratat finns en ambition att aktivera och ibland rucka på de gränser som finns mellan verkligt-overkligt, inre röst-yttre röst, tvådimensionellt-tredimensionellt, avskiljt-ihophörande. I texten går handens linjer över i bordslinjer, linjer på ett papper, osynliga linjer i rummet. I ljudet har Elize låtit suset av andning bli vind som blir radiobrus som blir ett flygplan över himlen. Rytmen av en klocka blir steg i rummet som blir slag i bordskivor, som blir ett elektroniskt beat.

För att klippa använder vi Ableton Live, ett program som är gjort för djs men som också används av ljuddesigners. Det passar oss eftersom det är lätt att göra flera spår och det är lätt att utskilja olika klipp eftersom de får olika färg. Varje kanal får minst ett röstspår och ett ljudeffektspår. Varje scen har ett separat projekt.

Vi testspelar alfaversioner och betaversioner av alla scener. Vi skriver om dem och gör nya inspelningar flera gånger om. Från början hade vi tänkt att vi kunde använda röstinspelningar från alla versioner och bara byta ut buggar.  Under processen upptäckte vi att tonen på rösten ändrats för mycket mellan olika inspelningar så vi spelade istället in allting på nytt.

Eftersom arbetet med ett sånt här verk tar upp emot ett års tid så har det följt oss länge och vi har hunnit fundera över både processen och resultatet både en och två gånger, men vi hoppas att det vi sagt inspirerat er på något vis.

Din inre röst på turné för mellanstadiet

Den här hösten är Ebba och Gabriel ute på turné med klassrumsföreställningen Din inre röst, som vi skapat på ung scen / öst. Föreställningen hade premiär förra året och spelade då ungefär 80 gånger i högstadieklasser. I år har vi gjort en bearbetning och förfining av materialet för att den ska passa mellanstadieelever och ska spela ungefär lika många gånger till.

Spelledare. Foto: Markus Gårdner

Spelledare. Foto: Markus Gårdner

Föreställningen är en meditativ undersökning av hur det är att vara en kropp i ett klassrum. I hörlurar guidas eleverna genom en serie instruktioner och upplever föreställningen genom att lyssna, röra sig, rita, dansa, blunda och tala.

Foto: Markus Gårdner

Foto: Markus Gårdner

Det finns en möjlighet för allmänheten att se föreställningen den 9 oktober kl 19 i på ung scen / öst i Linköping. Facebook-event.

Läs mer om föreställningen.

2 paneler på Scenkonstbiennalen – om interaktiv teknik & om klassrumsteater

SCENKONSTBIENNALEN_logo_2Interaktiv teknik och publik

Arrangör: Bombina Bombast & Scenkonstbiennalen

Samtal om interaktiv teknik i scenrummen. Hur påverkas berättelserna av nya tekniska hjälpmedel? Vad innebär spelgenerationens och smartphonepublikens intåg i scenrummen? Vilka nya former har dykt upp och vilket kunskapande kring dem pågår i Sverige?

Seminariet presenterar kort ett antal scenkonstnärers arbeten med olika typer av interaktiv teknik. Därefter finns det tid för alla som är intresserade av att kartlägga fältet eller dela med sig av insikter att presentera sig och ställa frågor.

Medverkande

Emma Bexell, Stefan Stanisic (Bombina Bombast), Ebba Petrén, Gabriel Widing (Nyxxx), Jens Nielsen (Osynliga teatern), Christer Lundahl, Martina Seitl (Lundahl&Seitl) och Martin Ericsson.

Moderator

Ylva Gislén, föreståndare för Konstnärliga forskarskolan och fil. dr. i interaktionsdesign

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Ballroom, Triangeln 2
Tisdag 26 maj kl. 16:00-17:30

Klassrummet som site specific

Arrangör: Riksteatern

Vad kan vi göra med klassrummet och vad gör det med oss? Klassrummet är samtidsteaterns mest tillgängliga rum, där våra historier studsar mot flest och bredast erfarenheter. Det är också ett rum som bär på sina egna förväntningar och maktrelationer. Ett rum där publiken inte har valt att vara publik. Hur hanterar vi klassrummets specifika utmaningar och möjligheter? Hur bygger vi ett nytt scenrum med nya regler, bortom klassrummets hierarki tillsammans med publiken?

Medverkande

Mattias Brunn, “Vårt förakt för svaghet”, Ebba Petrén, Gabriel Widing, NYXXX, ”Din inre röst”, Lisa Färnström, Emma Örn, Troja, ”Den svenska demokratins historia”, Gustav Deinoff, konstnärlig ledare Unga Klara

Moderator

Erik Holmström, regissör

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Creative, Triangeln 2
Fredag 29 maj kl. 13:00-14.30

80 föreställningar senare

foto av Markus Gårdner

foto av Markus Gårdner

I höst har Nyxxx verk Din inre röst spelats på ung scen / öst i Östergötland.

– Ebba, du har nyss avslutat en lång klassrumsturné i Östergötland, hur känns det?

Det känns väldigt kul att vi har spelat över åttio föreställningar och att så många barn fått ta del av verket. Det har varit superkul och utmanande att spelleda. Det har varit kul att följa föreställningen hela vägen från idé till mötet med publiken. Det är en speciell känsla att uppleva sin egen föreställning gång på gång. Det kräver en viss ödmjukhet mot den gamla versionen av sig själv, den som gjorde föreställningen. Ofta tänkte jag att det här skulle kunna vara ännu bättre, men så måste en acceptera de val vi gjorde.

– Hur många och vilka har fått spela Din inre röst?

Det är ungefär 2000 personer som spelat, mestadels högstadieungdomar och deras lärare. Vi spelade också för några gymnasieklasser och några mellanstadieklasser.

– Hur har lärarna tagit emot verket?

Många lärare har uppskattat att vara med sin klass på andra villkor än vanligt. Jag tror att föreställningen aktiverat tankar om lärarrollen också, men det kan vara svårt att prata med lärarna efteråt eftersom många är omtumlade och lite off.

– Hur har verket tagits emot? Högstadiet brukar ju betraktas som en ”svår målgrupp”?

För många har föreställningen ju inneburit en första kontakt med hörlursformatet. Jag minns hur starkt det var för mig första gången jag gjorde mig till “avatar”. Många blir förvånade över att de gillade upplevelsen så mycket. Även om de fått formatet beskrivet med ord in förväg så är det ingenting mot själva performancen.  Många fascinerades av hur allting “stämde” när de följde rösten. Det tycker jag är intressant. Njutningen i att något stämmer för ens kropp. Detta något kan vara rummet, andra kroppar, blickar som möts.

Det är ju speciellt att komma in i en grupp, ta ordet och sätta igång ett kollektivt utmanande och intimt omskapanade av den gruppen. Ju tydligare jag blev med att introducera föreställningens regler och vad de kunde förvänta sig av den, desto bättre gick det att få klassernas förtroende.

Jag tror att jag var ganska förberedd på det här med svår målgrupp. En grej jag däremot var oförberedd på var frågorna efteråt. Nästan varje gång var det någon eller några som ifrågasatte meningsfullheten med föreställningen. De hade uppskattat upplevelsen, det var inte det. Det var med såghär: “Var det något vi skulle lära oss, eller var det bara en kul grej? ” vad en återkommande kommentar. Jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan. Det blir lätt en fråga om konstens nytta och vad konst kan göra och så. Jag tror att skolan ger en begränsat bild av vad konst kan vara, typ att det måste finnas ett sederlärande budskap. Det skulle va kul att ha mer tid att prata med om det med skolbarn.

– Finns det några delar av verket som fungerat särskilt bra eller delar som inte gått hem?

Nej, det har varit väldigt varierande från grupp till grupp och inom en grupp. Kan inte tänka på någon scen som mest välfungerande. Scenen där de ställer frågor till varandra har fått stor uppmärksamhet, den är den mest socialt utmanande scenen eftersom du använder röst och står så nära någon.

Generellt har grundsituationen varit lite svårförhandlad. Eftersom skolan är en plikt blir det svårt att tala om ett frivilligt deltagande. Dessutom är det ju svårt att tala om frivillighet i en gruppsituation där “ja:et” är norm, där ett nej måste vara ett aktivt nej. Och att övertyga dem om att de bara ska följa en röst, ja det är väl rimligt att det finns en viss skepcis.

Det har också varit en del rynkade pannor kring det här med att en röst tar sig in i kroppen. Är det ett övergrepp? Är det en lek? Är den en behaglig sak att vara både sig själv och någon annan samtidigt? Är rösten en vän?

Turnén är över för denna gång. Vi ser fram mot nypremiären i augusti 2015!

Trailer och affisch för Din inre röst

affisch-dininrerost-web

Snart har vi premiär för Din inre röst, den spelar i östgötska skolor 9 september – 12 december 2014. Peppen är stor!

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén