Tagged: teater

Samtalet är ett slags lajv

Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater 2010
Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater under Paradisofestivalen på Unga Tur i Kärrtorp 2010.

I den här posten publicerar vi en transkription av ett samtal som ägde rum för sju år sedan. Samtalet handlade om teater och lajv, områden som de tre talarna på olika sätt hade erfarenhet av. De intervjuades av mig, Ebba Petrén som var ute efter hur jag kunde göra en mash-up av de två formerna. Därför arrangerade jag en festival på Unga Tur med tema deltagande och teater. En av panelisterna, Anna-Karin, frågade sig för några veckor sedan på Facebook hur det skulle vara att höra samtalet idag. Jag blev manad att tänka lite på vad som hänt sedan 2010. Det blev också ett tillfälle att publicera transkriptionen som legat odelad på min dator sedan dess.

Jag minns att vi sa att samtalet borde skett för tio år sedan. Lajvrörelsen och den professionella teatern hade länge spanat in varandra, lånat varandras metoder och estetik men det saknades en dialog. Sedan dess har lajv- och spelkulturen lyfts in i det kulturella rummet. Deltagarkultur finns som formalternativ bredvid teater och cirkus i Kulturrådets ansökningsformulär. Att lajva är inte längre benämning på en obskyr nördaktivitet utan ett sätt att beskriva ett lekfullt prövande av identitet. Rollspelande skildras i serier och på radio. Även om lajv satts upp på bland annat Dramaten, och kurser i lajv har hållits på Mejan, så är det inte främst teatern som tagit deltagarkulturens metoder till sig utan bredare och mer inkluderande medier. Lajv har också professionaliserats så att det finns arrangörer som kan leva på vad de gör. I samtalet 2010 var det en framtidsvision.

Inom scenkonsten så tycker jag mig kunna känna hur gränserna flyttats för vad som är möjligt att föreslå en publik. Generellt ges mer plats åt ”innifrånpespektivet” – både kritiker, publik och utövare kan säkrare sätta ord på vad det är att agera i ett verk, än vad de kunde 2010. Även om vi i Nyxxx fortfarande presenteras som “en grupp som gör deltagande” så kan vi oftare prata om andra nyanser av våra verk än de faktum att ”man fick vara med”. Att låta publiken agera är inte nödvändigtvis att i demokratisk anda låta besökare påverka handlingen. Det handlar snarare om att publikens deltagande är ett val bland andra, och det kan se ut på många sett. Är det visuellt, taktilt, handlingsbaserat, auditivt deltagande? Det finns inte ett default-läge – sätt dig i salongens mörker – utan vi måste överväga massa olika sätt att vara tillsammans på i scenrummet på samma sätt som vi överväger narrativ, ljus, scenkläder och så vidare.

Läs gärna transkriptionen nedan och berätta vad ni tänker har hänt sedan 2010! När jag skrev ut det tyckte jag tydligen att det var en bra idé att göra det i form av ett teatermanus. Jag har glömt varför. Det var ändå sju år sedan.

“SAMTALET ÄR ETT SLAGS LAJV”

ROLLISTA

EBBA, samtalsledare, festivalgeneral. Spelas av Ebba Petrén.

SUZ, teaterregissör, professor. Spelas av Suzanne Osten.

A-K, teaterpedagog, lajvarrangör. Spelas av Anna-Karin Linder.

JOC, radioprogramledare, lajvare. Spelas av Johanna Koljonen.

Publik 1 (röst)

Publik 2 (röst)

Publik 3 (röst)

Publik 4 (röst)

Continue reading

Teatr Weimar bjuder till samtal om konstnärlig metod

Teatr Weimar och Malmö Dockteater hälsar:

Det finns allt färre offentliga forum för ett fördjupande samtal om teater och scenkonst. Utrymmet på kultursidorna har krympt de senaste åren, och i teaterns recensioner ryms djupgående analyser kring konstnärliga val och metodfrågor allt mindre. Därför startar Teatr Weimar och Malmö Dockteater en serie samtal om teaterns metoder och berättande med konstnärer som är intresserade av en undersökande scenkonst. Samtalen kommer att utgå från en nyfikenhet inför konkreta frågeställningar i den konstnärliga praktiken (ofta med anknytning till specifika föreställningar), men samtidigt vara öppna för en intresserad publik. Tanken är att samtalen kan vara ett sätt att öppna upp för ett gemensamt tänkande kring vad ny scenkonst är och kan vara.

I en krönika i Expressen från tidigare år efterlyser teaterkritikern Maria Edström en estetikens återkomst till teatern. Hon menar att inga teatrar idag skriver några estetiska manifest och att konsten därigenom reduceras till välbekanta speglingar av det vi redan vet. I boken Teaterrapport: Malmö (2008) publicerade Teatr Weimar ett manifest för sin konstnärliga verksamhet i tio punkter. Det var ett att försöka ringa in teaterns förhållande till dramatiskt skrivande, till skådespeleri och att definiera synen på teatern utifrån ett kritiskt perspektiv. På samma sätt utgår PotatoPotato från ett manifest i sin verksamhet och på Nyxxxs hemsida så finns det, om inte ett manifest, så en sida med fördjupande  texter som söker definiera konstnärliga överväganden kring den egna verksamheten. Med utgångspunkt i Maria Edströms artikel och Teatr Weimars, Nyxxxs och PotatosPotatos texter kring sin egen verksamhet för vi ett fördjupat samtal om teaterns metoder och berättande.

Gäster: Freja Hallberg och Ebba Petrén. Samtalsledare: Jörgen Dahlqvist

IAC/THM, Bergsgatan 29-31, Malmö den 5/9 kl 19.30

Nattens gudinna, nytt Nyxxx-verk på Uppsala Stadsteater

nattens-gudinna-emblem

Öppna dina händer. Släpp taget och följ med.

Händerna är den kroppsdel som först sträcks ut mot det okända, som gör världen begriplig och påtaglig. De står för handlande och mjuk beröring, de ingriper i världen och griper tag om en annan hand. Händer förbinder. Genom publikens gemensamma rörelser vecklas en historia ut som handlar om koder och makt, om att bemästra det dolda. Allt i en dunkel och skugglik värld.

Föreställningen som riktar sig till unga från 13 år, presenteras av scenkonstkollektivet Nyxxx. Kollektivet består av sex konstnärer verksamma inom scen, text, spel, ljud och bild. De har tidigare gjort olika deltagande barn- och ungdomsproduktioner, såsom Drömdykarna på Unga Dramaten och Din inre röst på ung scen/öst.

Premiär på Uppsala stadsteater torsdag 26 januari 2017. Lite mer info och resten av repertoaren hittar du här och i Uppsala Nya Tidning.

Några konstnärliga utgångspunkter för Drömdykarna

Kroppen som verktyg

I avatartillståndet uppstår ett glapp mellan kropp och medvetande. Publiken tittar inte på andra som upplever detta glapp, de befinner sig själva i det. Deltagaren som spelar avatar handlar, men kan betrakta sitt handlande med distans, eftersom den inte själv bestämmer över sina handlingar. Kroppen blir till en farkost att uppleva verket genom.

Sinnesresa

Den kroppsliga erfarenheten av att vara med andra i en annan värld och lämna sina vanliga roller bakom sig är mycket viktigare för verket än något traditionellt narrativ. Det handlar helt enkelt om att genom sina sinnen få tillgång till och tänka annorlunda på erfarenheter som annars inte får rum. Det kan innefatta allt från att få tid att verkligen reflektera över hur ett vardagligt föremål eller samtal känns, till att möta en sammanställning av sinnesintryck som är väldigt ovanlig i vardagen.

En annan värld

För att förstärka avbrottet från vardagen arbetar verket med en teatral värld – en plats som inte ser ut eller fungerar som verkligheten, där det aldrig går att veta säkert hur olika objekt eller platser fungerar förrän instruktionerna kommer. I verket finns alltså en estetisk ram som utgörs av föremål och miljöer som för oss är drömlika och magiska. Detta skapar en värld som är satt på undantag från vardagen, men som samtidigt utgör en del av besökarnas verkliga liv.

Vilan i att slippa valfrihet

Verket konstruerar en erfarenhet av att vara mitt i livets handlingar och samtidigt kunna tänka på det utifrån, utan att behöva fatta en massa beslut. Vi får hela tiden höra att de val vi gör påverkar vår situation, men det finns också en aspekt av att leva tillsammans med andra som består av att upprepa redan inövade ritualer och regler, inte minst för barn och ungdomar, och inte minst i en traditionell teatermiljö där en del av tjusningen är att sitta tyst och lyssna. Detta verk undandrar sig vardagens auktoritära situationer genom att skapa en värld där lydnaden är ett spel och gör de slentrianmässiga lydnadsritualerna synliga.

Vardagens regler som spelkonstruktion

Att synliggöra vardagens maktspråk kan i bästa fall skapa ett språk för vad det är att gemensamt ingå i olika regelsystem. Istället för att hela tiden ställas inför val som ger
den enskilda personen stort ansvar men liten makt att faktiskt påverka, så gör detta verk vad det kan för att ge sina besökare en stund av vila och ansvarsfrihet. Samtidigt kan denna erfarenhet i bästa fall omvandlas till en förmåga att se hur stora delar av vardagens regelsystem som är föränderliga och som så att säga går att “hacka”.

Utanför/innanför

Motsatsen till att vara i ett sammanhang tillsammans med andra är att stå utanför och betrakta. Att betrakta en annan värld utifrån är någonting som en vanlig teaterpublik ofta gör, och det kan så klart finnas en njutning i att slippa befinna sig i händelsernas centrum. Men känslan av att stå utanför hänger också ihop med önskan om att komma in, en fantasi om hur det skulle vara att agera från insidan. Vi vill ge vår publik chansen att undersöka vad som är möjligt om de faktiskt får kliva in och titta ut på verkligheten inifrån teaterns förhöjda värld.

Olika fragment av berättelsens periferi

Ett sätt att skapa intressanta läckor från den teatrala världen ut i besökarnas vardag är att i varje deltagares upplever fragment av en större berättelse. Genom samtal mellan deltagarna framträder fragmenten som delar av en av en helhet. Det är viktigt för oss att varje deltagare känner att deras egen erfarenhet fungerar även utan ett övergripande perspektiv, men sådana grepp kan vara intressanta för att skapa samtal som fortsätter efter att föreställningen är slut.

Avatarworkshop på Scenkonstbiennalen

Teaterbiennalen har blivit Scenkonstbiennalen, vilket vi uppskattar eftersom det ger större rum för experimentella  performativa praktiker och förhoppningsvis spännande möten mellan teater och dans. Vi gör en workshop på lördagen den 25:e maj.

Avatarvaro

Experiment med ett nytt scenkonstformat där publiken står i centrum

Med hjälp av ljudinstruktioner går deltagarna in i olika situationer. Som avatarer utför de koreografier, dramatiska dialoger och rör sig enskilt i hypnosliknande tillstånd. De talar, tänker, känner och rör sig – allt efter instruktion.

Under workshopen får du uppleva formatet och lära dig mer om möjligheterna med avatarvaro. Som avatar blir du både betraktare och aktör och förhandlar ständigt med vad som är verkligt och vad som är fiktion, varifrån initiativet till handling kommer.

Vi kommer använda oss av material från tidigare föreställningar och pågående arbete.

Max 12 deltagare per tillfälle.

Workshopledare: Ebba Petrén, regissör, Kerstin Weimers, ljusdesigner, Albin Werle, konstnär, Gabriel Widing, spelutvecklare