Avatars, play and performance

Tag: Drömdykarna

Om publiken i handling på Teaterrummet

Ebba Petrén och Gabriel Widing har skrivit en ny text om publikmedverkan:

För den som önskar bjuda in publiken i scenrummet uppstår nya möjligheter och problem. Vilka strategier ska användas för att göra vana och ovana teaterbesökare trygga att ta steget in i en gemensam iscensättning. Skådespelare tränar i flera år för att känna sig bekväma i teaterrummet, men publiken har inte fått den hjälpen och kommer utan förberedelser. De söker stimulans men är ofta obekväma med att sätta sin egen tillvaro på spel. Teaterrummet har aldrig varit en plats där publik och skådespelare kan mötas på lika villkor.

Läs vidare här: “Publik i handling” publicerad på Göteborgs stadsteaters forum Teaterrummet.

Några konstnärliga utgångspunkter för Drömdykarna

Kroppen som verktyg

I avatartillståndet uppstår ett glapp mellan kropp och medvetande. Publiken tittar inte på andra som upplever detta glapp, de befinner sig själva i det. Deltagaren som spelar avatar handlar, men kan betrakta sitt handlande med distans, eftersom den inte själv bestämmer över sina handlingar. Kroppen blir till en farkost att uppleva verket genom.

Sinnesresa

Den kroppsliga erfarenheten av att vara med andra i en annan värld och lämna sina vanliga roller bakom sig är mycket viktigare för verket än något traditionellt narrativ. Det handlar helt enkelt om att genom sina sinnen få tillgång till och tänka annorlunda på erfarenheter som annars inte får rum. Det kan innefatta allt från att få tid att verkligen reflektera över hur ett vardagligt föremål eller samtal känns, till att möta en sammanställning av sinnesintryck som är väldigt ovanlig i vardagen.

En annan värld

För att förstärka avbrottet från vardagen arbetar verket med en teatral värld – en plats som inte ser ut eller fungerar som verkligheten, där det aldrig går att veta säkert hur olika objekt eller platser fungerar förrän instruktionerna kommer. I verket finns alltså en estetisk ram som utgörs av föremål och miljöer som för oss är drömlika och magiska. Detta skapar en värld som är satt på undantag från vardagen, men som samtidigt utgör en del av besökarnas verkliga liv.

Vilan i att slippa valfrihet

Verket konstruerar en erfarenhet av att vara mitt i livets handlingar och samtidigt kunna tänka på det utifrån, utan att behöva fatta en massa beslut. Vi får hela tiden höra att de val vi gör påverkar vår situation, men det finns också en aspekt av att leva tillsammans med andra som består av att upprepa redan inövade ritualer och regler, inte minst för barn och ungdomar, och inte minst i en traditionell teatermiljö där en del av tjusningen är att sitta tyst och lyssna. Detta verk undandrar sig vardagens auktoritära situationer genom att skapa en värld där lydnaden är ett spel och gör de slentrianmässiga lydnadsritualerna synliga.

Vardagens regler som spelkonstruktion

Att synliggöra vardagens maktspråk kan i bästa fall skapa ett språk för vad det är att gemensamt ingå i olika regelsystem. Istället för att hela tiden ställas inför val som ger
den enskilda personen stort ansvar men liten makt att faktiskt påverka, så gör detta verk vad det kan för att ge sina besökare en stund av vila och ansvarsfrihet. Samtidigt kan denna erfarenhet i bästa fall omvandlas till en förmåga att se hur stora delar av vardagens regelsystem som är föränderliga och som så att säga går att “hacka”.

Utanför/innanför

Motsatsen till att vara i ett sammanhang tillsammans med andra är att stå utanför och betrakta. Att betrakta en annan värld utifrån är någonting som en vanlig teaterpublik ofta gör, och det kan så klart finnas en njutning i att slippa befinna sig i händelsernas centrum. Men känslan av att stå utanför hänger också ihop med önskan om att komma in, en fantasi om hur det skulle vara att agera från insidan. Vi vill ge vår publik chansen att undersöka vad som är möjligt om de faktiskt får kliva in och titta ut på verkligheten inifrån teaterns förhöjda värld.

Olika fragment av berättelsens periferi

Ett sätt att skapa intressanta läckor från den teatrala världen ut i besökarnas vardag är att i varje deltagares upplever fragment av en större berättelse. Genom samtal mellan deltagarna framträder fragmenten som delar av en av en helhet. Det är viktigt för oss att varje deltagare känner att deras egen erfarenhet fungerar även utan ett övergripande perspektiv, men sådana grepp kan vara intressanta för att skapa samtal som fortsätter efter att föreställningen är slut.

Några frågor och några svar om Drömdykarna

Drömcentralen från ovan.

Drömcentralen från ovan.

Vi fick några frågor av en person som jobbade med det pedagogiska material som lärare kan använda med de elever som ser Drömdykarna. Svaren skrevs i all hast mitt i premiärveckan, men det känns ändå fint att dela med sig av lite tankar från stundens hetta.

Hur fick ni iden till denna deltagande föreställning?

Ebba: Vi hade under några åt  jobbat konstnärligt med avatarer, alltså kroppar som blir styrda av en yttre kraft. Att vara avatar kändes som att drömma så det var nära till hands. När en följer instruktioner kan en inte planera framtiden och hinner inte tänka på det förgångna, så det skapas en flyktig närvaro.

Albin: Den konst jag gör själv handlar om drömmar, om mina drömmar och hur jag kan påverka dem. Det var roligt att ta in temat till Nyxxx och skapa forskarfiguren Eva Dockhaus utifrån det som intresserar mig konstnärligt.

Gabriel: Det är viktigt att skapa rum för publiken på scen, att hitta sätt att uppleva och forma en berättelse gemensamt. Hörlurarna och rösten som bjuder in drömdykarna till olika äventyr är ett sätt för oss att hitta ramar för att sådana situationer ska kunna fungera.

Tova: När vi fick veta att vi skulle ha tillgång till skådespelare ville vi använda hörlursteknik till att göra någonting som var mer berättande än vad vi gjort tidigare. En konsekvens av det blev att föreställningen rör sig mellan deltagande och mer traditionella spelscener. Det är lite som olika drömmar, fram och tillbaka från vakenheten.

Hur har ni gått tillväga när ni arbetat fram föreställningen?

Gabriel: Vi jobbade tillsammans i Nyxxx med idéutveckling och manus under en sommarmånad förra året. Vi försöker att testa våra idéer så fort som möjligt, innan vi lägger tid på att formulera dem i manus. Särskilt de situationer där publiken medverkar, i det här fallet alla de drömmar som drömdykarna går in i. De frågor som vi ställer oss skiljer sig en hel del från ett traditionellt teaterarbete. Det som är spännande att se på en upphöjd och distanserad scen är inte nödvändigtvis något man vill stå mitt i och bli en del av. Det blir viktigt att tänka på vad som är spännande att göra, snarare än vad som är spännande att se. Vi utgår från oss själva och vad vi skulle tycka var kul.

Ebba: Under hela repetitionsprocessen så provar vi även materialet på testpublik. Den här gången speltestade främst personer i åldrarna 10-12 år, eftersom föreställningen riktar sig till den målgruppen. Vi ville höra vad testpubliken tyckte var intressant och inte bygga föreställningen på våra antaganden om dem. Ofta sammaföll våra intressen med deras.

Vad är skillnaden mellan att drömma (om natten) och att fantisera?

Albin: Det är en glidande skala mellan dröm och vakenhet. Vissa delar av hjärnan kan sova även när vi är vakna.

Ebba: Fantasin är aktiv i både sömnen och i vardagen. När du pratar med någon så fantiserar du samtidigt om den här personen. När du är på en plats så fantiserar du samtidigt om platsen och så vidare. När du drömmer så finns inte platsen eller personen där på riktigt. Då är det bara fantasin som arbetar.

Gabriel: Fantasin kan användas både för att fly verkligheten och att möta den. Att göra en föreställning om drömmar är ett sätt att närma sig frågor om föreställningsförmåga, identitet och begär. Drömsömnen är ju en säker plats för att leva ut sina fantasier och farhågor. Men i vakenhet finns det en rädsla för att vara ensam med sina fantasier. Och fantasierna kan bli våldsamma om en person försöker att påtvinga omgivningen sin bild av situationen – oavsett om det handlar om lek, socialt samspel eller nära relationer. Gemensamma fantasier är viktiga för att ge kraft och liv åt ett möte. På någon nivå handlar Drömdykarna om hur vi förhandlar de fantasier som gör starka möten möjliga.

En maskin som kan förändra drömmar… Vilka användningssområden utanför teatern ser ni där..?

Ebba: Drömmar och tankar kan kännas som en intim och personlig sak som man inte vill dela med andra hur som helst. I föreställningen leder Eva Dockhaus ett experiment där publiken går in i en persons drömmar. Hon träder över gränsen för det personliga och gör testpersonen Milos drömmar till en delad angelägenhet.

Den här maskinen skulle ju intressera såväl marknadsförare, politiker och konstnärer. Kanske är poängen att den typen av “maskiner” finns överallt, hos alla som vill påverka våra livsval. Om jag hade Drömmaskinen skulle jag förverkliga gemensamma drömmar som är komplicerade att realisera i verkligheten.  I en drömvärld saknas ju krav på ekonomisk hållbarhet eftersom allt är fantasi och icke-materiellt. Det kan ju vara svårt att föreställa sig något annat än det jag lever mitt i,  så kanske kan maskinen överraska med sådant vi inte vet att vi drömmer om.

Tova: Jag tänker att maskinen som undersöker och besöker drömmar på vissa sätt är en metafor för konstens sfär. Inte för att konsten på något sätt saknar krav på ekonomisk hållbarhet, men det finns i alla fall i konsten ett kontinuerligt försök att förhandla med de kulturella fantasierna. Och om frågan då är ifall teatern är användbar utanför teatern så är svaret självfallet ja. När jag går på gatan och förkroppsligar enbart den historia och den identitet som människor tillskriver mig är mitt handlingsrum på vissa sätt mycket trångt. I drömmen och i konsten kan jag besöka platser som omfattar mer än vad gatan rymmer.  Och när gränserna för min egen identitet börjar flyta kan jag i bästa fall få förutsättningar att förstå och möta andra på nya sätt.

Vad vill ni att barnen ska ta med sig efter att sett Drömdykarna?

Gabriel: Jag hoppas att de får nya idéer om vad teater kan vara – att det är något som de kan göra och ta del av från insidan. Då tänker jag både på att vara delaktiga i handlingen och att vara i scenografin, känna på rekvisitan. Kanske börjar de tänka på sina egna drömmar och fantasier, vart de kommer ifrån.

I en vanlig föreställning har alla sett samma men upplevt olika – i det här fallet har alla gjort olika och upplevt olika. Alla deltagare i Drömdykarna får en individuell upplevelse och jag tror att skillnaderna får dem att samtala och jämföra sina upplevelser på ett annat sätt.

Ebba: I slutet av föreställningen bestämmer sig vännerna Eli och Milo för att fortsätta utforska drömvärldens äventyr. De väljer bort vakenheten och stannar i sin gemensamma fantasi. Jag hoppas valet väcker frågor som: Vad är eskapism?  Vad kommer de missa genom att drömma 24 timmar om dygnet?  När blir fantasierna produktiva och när blir de ett hinder?

Tova: Jag vill att de ska ta med sig en skön känsla i kroppen av att deras görande spelar roll. Och kanske, för vissa, kan föreställningen också ge en lustfylld förvåning? Som “Oj, jag blev något annat än jag brukade vara” eller “jag ser på min klasskompis på ett nytt sätt”. Hoppas!

Costume sketches

Here are some sketches for out characters in Drömdykarna.

Deltagare. Skiss av Albin Werle

Deltagare. Skiss av Albin Werle

 

Dr. Eva Dockhaus. Skiss av Ebba Petrén

Dr. Eva Dockhaus. Skiss av Ebba Petrén

Milo. Skiss av Albin Werle

Milo. Skiss av Albin Werle

Eli. Skiss av Albin Werle

Eli. Skiss av Albin Werle

 

Dreamworld materialized

This morning we visited the workshops in Gäddviken where the rooms to Drömdykarna are built and painted. Is was super exiting to see the 3,5 meter high wooden walls in the making! When ready there will be five differently shaped rooms for the participants to explore.

IMG_0255

scenografi

Unknown

 

 

Initiating the work with Drömdykarna (Oneironauts)

We’ve just started to work with our new project for kids 10-12 and beyond. It will be staged at Elverket / Unga Dramaten. Most of what we are doing is completely new.

What we bring from the last big piece Avatarvaro is basically that the audience will get instructions and sensory stimulation from headphones. This time we are using radio transmissions that is targeted to each audience member individually.

20121118-184053.jpg

Below is the antenna that separates and transmits the signals.

20121118-184124.jpg

Starting the process involves plenty of practicalities, here bringing pedestals to the studio from the dark and hidden storage rooms of the royal theatre.

20121118-184152.jpg

Here is where we’ll run the show, premiere March 15:

20121118-184241.jpg

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén