Avatars, play and performance

Tag: Slavoj Žižek

Föreläsning: Avatarer, instruktioner, röster

radio-tech-dirI oktober gav Ebba och Gabriel en föreläsning för ljudstudenter på Linköpings universitet. De fick spela Din inre röst, sedan berättade vi om den konstnärliga process som ledde fram till verket.

E: De senaste åren har vi gjort scenkonstverk där publiken guidas av en röst i hörlurar. Det är ett sätt att ta publikens uppmärksamhet och aktivera deras kroppar som blivit vanligare även på större scenkonstinstitutioner med i övrigt traditionell repertoar. Rimini Protokoll (Remote X) Lundahl&Seitl (Symphony of a missing room mfl.), Forsworks (Doppelgänger) och Janna Holmstedt (Limit Cruisers) är bara några exempel från Europa på grupper som använt röstguidning. Vi utmärker oss kanske i myllret genom att sätta relationerna mellan deltagarna på spel. Våra röster instruerar ofta till situationer där deltagarna relaterar till varandra genom blickar, tal, synkroniserade rörelser.

G: Den medietekniska förutsättningen för flera av de här verken är synkroniserade ljudspår, analoga radiosändningar och binaurala inspelningar som skapar en olika typer av ljudande rumsliga suggestioner. Vårt fokus i den här föreläsningen är dock det konstnärliga arbetet, snarare än det tekniska. Den estetiska förutsättningen är att dessa verk uppstår genom deltagarens positioner i rummet, genom den egna kroppen. Instruktionerna skapar riktning: ens egen kropp sätts i relation till sig själv, andras kroppar och rösten i luren. Spänningen i verken uppstår ofta ur mellanrum mellan det materiella och det imaginära. Det finns ett glapp mellan rummet en befinner sig i och rummet som ljudet i hörluren påstår. Ljudrummet kan utmana, komplettera eller förstärka det fysiska rummet.

Din inre röst – teoretiska ingångar

E: Din inre röst är gjort för barn i åldern 10-12. Trots det skrev vi fram materialet utifrån filosofiska frågeställningar som vi själva var intresserade av.

  • En av ingångarna är existentiell, den handlar om vad det innebär att vara avatar, att överlåta sitt initiativ,
  • en är fenomenologisk och handlar om instruktioner och riktningar och
  • en är närmast psykoanalytisk och handlar om rösten både vår egen röst, andras röster men också de inre, tysta rösterna.

Lite senare tänkte vi prata om hur vi gått till väga för att skapa verket på en mer praktisk nivå.

Avataren som tillstånd

G: Avatar är ett begrepp som är relevant för egentligen alla typer av aktiverande ljudverk. Det kommer från en hinduisk kontext och beskriver då de kroppar eller gestalter som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden. Men begreppet används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar, i spel eller på nätet. Avatarer är kroppar som tas i besittning av yttre krafter. Därmed aktiverar avatarfiguren frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som främmande, som en avatar? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avataren användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?

Avataren blir ett sätt att undersöka det glapp som finns mellan medvetande och kropp. Det är lätt att uppfatta sitt eget medvetande som en sorts främling, fångad i en påse med kött och organ. Det är ju egentligen den klassiska cartesiska uppdelningen av kropp och själ, en uppdelning som har dödförklarats många gånger men som fortfarande hemsöker vår förståelse för den mänskliga tillvaron. Ett annat sätt, som undviker den dualismen, är att tänka på avataren som en cyborg-kropp. Avataren är då en kropp sammansatt av röst, teknologi och kropp, en figur som sträcker sig längre än den fysiska kroppen utan att lämna den.

E: Den grundläggande situationen för den hörlursavatar som vi skapar är att den inte vet vad den kommer göra i nästa ögonblick. Den är närvarande i nuet och frånvarande från egna initiativ. Både det förgågna och framtiden tonar bort medan den inväntar på nästa instruktion. Det händer att deltagare liknar avatarvaron med ett yoga-pass eller en meditation, och visst finns det likheter i hur vi styr kroppen in i en behaglig koncentration. Frågan om hur det är så skönt att bli guidad ska vi nu ta oss in i med hjälp av fenomenologi.

Instruktioner, riktningar, linjer

G: Fenomenologi är en filosofi som utvecklades under nittonhundratalet i Tyskland och Frankrike. Den handlar om hur människan varseblir världen. Världen framträder genom våra sinnen som fenomen. Vi har läst den brittiske teoretikern Sara Ahmed som i sitt tänkande korsar just centraleuropeisk 1900-tals fenomenologi med postkolonialt tänkande och queerteori. I Din inre röst använde vi oss bland annat av hennes sätt att använda linjen i boken Queer Phenomenology för att beskriva hur vi får och ger riktningar. Att instruera en kropp, som vi gör och som yogainstruktören gör och som läraren i skolan gör, är att ange den riktning en kropp ska ha. Rösten ger förslag på vad deltagaren ska uppmärksamma, se, göra och tänka på. Varje förslag utesluter andra riktningar; allt inte ses, görs eller tänks. Så att ge riktning är att göra vissa saker viktiga och ignorera andra.

E: Ahmed använder linjen för att beskriva hur handlingsmönster kulturellt förs över och bibehålls. Varje gång du riktar dig mot någon eller något, så följer du en linje som redan är dragen. För att kunna rikta dig mot något måste detta något redan finnas. Det måste vara möjligt se vägen fram till målet. Världen är fylld av linjer som orienterar våra beteende och begär. Tänk på sexual orientation.  Dessa linjer leder någonstans, detta någonstans är redan färdigt. Hon inför en bredare förståelse av straight, inte bara straight som i heterosexuell utan även i hur hon förstår rum och handling. Det är svårare att röra sig längs en skevande “queer” linje än längs en “straight”. Den som avviker viker från linjen får det svårare att orientera sig i världen eftersom den inte har färdiga spår att följa. Låt oss tänka på den behagliga instruerande rösten igen. Med Ahmed förstår jag att rösten är behaglig eftersom den gör mig orienterad, jag får en riktning, en väg någonstans, jag har en plats.

Ahmed skriver att när vi hoppas, så är det en investering i att de “linjer” vi följer kommer att ta oss någonstans som är bra att vara på.

När vi gjorde Din inre röst tänkte vi på hur aktiviteter i skolan bygger på en förhoppning om framtiden. Sällan är skolarbetet till för nuet och gruppen som är där. Oftare finns aktiviteterna i skolan till för att ge betyg och i förlängningen jobb. Vi ville använda skolans rum för att rikta oss mot kroppen och rummets möjligheter här och nu, istället för framtiden. Materialet undersöker till en början vilka handlingar som är möjliga och “linjära” i klassrummet. Man repeterar klassrumsrörelser, men efter hand bryts mönstren. De möbler och de skolmaterial, som finns i klassrummet för att stödja skolarbete, används till andra aktiviteter. Bordet som vanligtvis stödjer skolarbete används för att vila på och lägga fötterna på. Papper kastas över rummet, På tavlan skrivs fragment utan sammanhang. Man blundar, lyssnar inåt, ser sina kompisar involverade i ovanliga rörelser.

Rösten och tystnaden

G: För att tänka på och arbeta med rösten har det underlättat att läsa Mladen Dolars A voice and nothing more och se Slavoj Žižeks The Pervert’s Guide to Cinema. Båda tillhör den så kallade Ljublana-skolan, som i skuggan av järnridån under 80-talet utvecklade ett gäng teorier om rösten utifrån psykolanalytiska antaganden. Dolar beskriver vår tillvaro som ett röstuniversum som består av andra människors röster, sångröster, röster i media, radio och tv, och vår egen röst, som på ett obehagligt sätt låter annorlunda innifrån skallen än hur den låter utifrån. Alla dessa röster viskar och skriker, gråter och tröstar, hotar och ber, förför och beordrar, åberopar och bönar, förklarar, hypnotiserar, bekänner, terroriserar. Rösten är främmande inför oss själva, den brister, den avslöjar oss, vi kan tappa den. Men tystnad är inte något alternativ och inte heller någon tröst. Bristen på röster och ljud är lika outhärdlig. En isoleringscell som lämnar oss ensamma med våra egna tankar är något av det värsta som går att förestläla sig. Tystanden är förbunden med döden och rösten är trots allt det första livstecknet.

I tystnaden är vi inte befriade från röster eftersom våra egna, inre, röster då träder fram, som kan vara än mer påträngande än de yttre. Dessutom går den inre rösten inte att få tyst på särskillt lätt. Som psykoanalytiker tänker sig Dolar och Žižek att denna inre röst är en sorts manifestation av vårt samhälles och våra föräldrars mer eller mindre föråldrade och nervösa värderingar. Vi blir sociala varelser just genom rösten, den befinner sig alltså i korslinjen mellan yttre, gemensam social värld och inre känslomässigt liv.

Se från 13.30 till ca 17.30

Rösten kommer alltså enligt Žižek ur ett slags tomrum. Den är en “främmande”, nästan inkräktande närvaro i kroppen. Din inre röst spelar med detta internaliserade främlingsskap.

E: Att lyssna på sin inre röst har blivit en uttjatad paroll i vår samtid. Om världen ter sig för kaosartad och svåröverskådlig så är det som om det enda som återstår är att lyssna inåt.  Men om vårt inre är en manifestation av samhällets skeva värderingar uppblandat med undanträngda mer eller mindre monstruösa begär är det som om hela resonemanget vänder ut och in på sig själv.

Nu har vi pratat om avataren, om linjen och om rösten, några teoretiska ingångar till Din inre röst. Det finns fler relevanta begrepp ur psykologi och filosofi. Vi kommer inte gå in på Freuds “det kusliga” som handlar om hur när det vardagliga blir främmande. Inte heller Merleau-Pontys “glipa” mellan att se sig själv utifrån och uppleva sig själv innifrån, kommer vi undersöka idag. Vi skulle också kunna säga något om vilka utmaningar och möjligheter som vi har när vi jobbar med deltagande konstformer, men jag tror att vi först ska bryta upp det teoretiska och ägna en stund åt praktiska tillvägagångssätt.

Din inre röst – konstnärliga ingångar

G: Vi kommer nu byta perspektiv och gå in på hur vi jobbar. Vi kommer prata om instuktioner, dramaturgi och komposition.

Instruktioner

E: När vi kring 2010 började experimentera praktiskt konstnärligt med att göra publiken till avatarer så slöt vi oss efter ett tag till några skrivregler. En av dem var att det rösten ber en att göra ska svara mot det en vill göra i en viss situation, det som är “rätt” att göra.

Exempel: Står man mitt emot någon så vill man titta på den, ligger det en penna på bordet vill man ta upp den, håller någon upp en papperskorg då man har ett ihopknögglat papper i handen så vill man kasta pappret i korgen.

En annan regel var att instruera till fysiska rörelser, inte till specifika känslor eller inre bilder. Så hellre “titta på din hand” än “din hand är varm”.  Dessa två regler undviker konflikt med deltagarens tankar, känslor och impulser. Det gör att vi inte tafsar på det rum där tankar, känslor kan uppstå. Det inger också en känsla av att rösten vet var man är och vad man vill.

G: Vår ambition var också att skriva så pass detaljerade instruktioner att deltagaren aldrig upplever en valsituation. När man står inför ett val aktiveras lätt massa tankar kring identitet. Vem vill jag vara inför de andra, vilket val passar mig? Avatarvaron är ett försök att minimera denna typ av funderingar. En ska uppleva hur det är att göra saker utan att göra det “som sig själv”. När handlingen flyter på utan att man stoppas av valsituationer, så är det nästan som att man glömmer att man styrs av rösten. När rösten glöms bort blir den njutbar, när den är njutbar glöms den.

E: Rösten i Din inre röst har också en viss ton som stödjer ovanstående. När jag läser som Rösten tänker jag att jag vet precis vad som är bäst för den som lyssnar. Ibland tänker jag också att jag undrar vad som skulle hända om den som lyssnar gjorde det jag förseslår. Jag ger förslag snarare än order.

För att få lyssnaren att haja till kan vi  bryta mot alla dessa regler. Vi kan låta rösten harkla sig, staka sig, vi kan låta den fråga “har du glömt mig?”. Vi kan lägga in brus och låtsas att signalen håller på att försvinna och så vidare.

Dramaturgi

E: Vi har pratat en del om rum, men ett verk som sker över tid behöver också förhålla sig till tiden. Dramaturgi är teaterns ord för komposition. Det handlar om struktur, hur förväntan byggs upp och infrias, vad som kommer först och vad som kommer sen.

G: För att skapa våra ljudverk börjar vi oftast arbeta utan dramaturgi. Vi börjar leta mikrohändelser, små ögonblick som är intressanta nog i sig, inifrån kroppen. Det kan vara jättesmå saker såsom att blunda, vrida huvudet åt höger och så öppna ögonen igen. Små fragment sätts sedan ihop till scener. Vi vill att varje scen ska fungera i sig, inte bara i relation till andra scener. Scenerna testar vi först själva och ibland med testpublik. Så småningom börjar vi hitta ett sätt att strukturera mikrohändelserna. Vi sätter ihop sekvenser som vi testar med publik ur den tilltänkta målgruppen. I Din inre röst drivs händelseutvecklingen av Rösten och vad den vill göra med kroppen som den tagit sig in i.

E: Men det räcker inte att bara utgå från rösten, vi behöver också ha med oss publiken.

Jag frågar mig ofta vad publiken behöver ha med sig i ett visst skede för att kunna ta till sig instruktionerna. Varje mikrohändelse förbereder inför det som komma skall. För att hitta ordningen brukar jag pendla mellan att gå in i de olika perspektiven: dels i publikpositionen som inte vet vad som ska hända härnäst, dels i tredjepersons-perspektivet och överblicka helheten, dels i röstens perspektiv. De olika perspektiven fungerar olika bra i olika delar av processen.

E: Så här tänkte vi oss röstens handlingar i Din inre röst

  • Rösten tar sig in
  • Rösten undersöker kroppen
  • Rösten avbildar en kropp
  • Rösten avbildar rummet
  • Rösten får kropparna att röra sig i rummet
  • Rösten upptäcker att andra mönster är möjliga
  • Rösten testar olika mönster
  • Rösten upptäcker att kroppen har en röst
  • Rösten testar kroppens röster mot andra.
  • Rösten lämnar kroppen

Det är inte nödvändigtvis så att lyssnaren måste förstå logiken, eller uppfatta den på ett medvetet plan. Så det gör alltså inget om ni inte uppfattade verket på det här sättet. De olika perspektiven är redskap som underlättar det konstnärliga arbetet, inte vad vi vill förmedla ut.

Översättningar, ljud, värld

G: Vi är ju på en ljudkurs idag, så det känns lägligt att säga något om ljudet i föreställningen. Kompositionerna är skapade av Elize Arvefjord som vi har jobbat i nära samabete med.

Vi har arbetat med att foga samman ljud som låter lika men kommer från olika håll, för att kunna färdas mellan olika imaginära världar. Många av inspelningar är gjorda i klassrum med binaurala mikrofoner, som en stoppar in i öronen, vilket gör att huvudet och öronen skapar en realistisk simulation av tredimensionellt, rumsligt ljud. Den här tekniken använder vi för att det ska vara svårt att urskilja om ljuden kommer inifrån hörlurarna eller ute i rummet. Inspelningarna av rösten gjordes dock i studio och i ljudmaterialet använder vi även en del arkivljud.

E: Som vi pratat finns en ambition att aktivera och ibland rucka på de gränser som finns mellan verkligt-overkligt, inre röst-yttre röst, tvådimensionellt-tredimensionellt, avskiljt-ihophörande. I texten går handens linjer över i bordslinjer, linjer på ett papper, osynliga linjer i rummet. I ljudet har Elize låtit suset av andning bli vind som blir radiobrus som blir ett flygplan över himlen. Rytmen av en klocka blir steg i rummet som blir slag i bordskivor, som blir ett elektroniskt beat.

För att klippa använder vi Ableton Live, ett program som är gjort för djs men som också används av ljuddesigners. Det passar oss eftersom det är lätt att göra flera spår och det är lätt att utskilja olika klipp eftersom de får olika färg. Varje kanal får minst ett röstspår och ett ljudeffektspår. Varje scen har ett separat projekt.

Vi testspelar alfaversioner och betaversioner av alla scener. Vi skriver om dem och gör nya inspelningar flera gånger om. Från början hade vi tänkt att vi kunde använda röstinspelningar från alla versioner och bara byta ut buggar.  Under processen upptäckte vi att tonen på rösten ändrats för mycket mellan olika inspelningar så vi spelade istället in allting på nytt.

Eftersom arbetet med ett sånt här verk tar upp emot ett års tid så har det följt oss länge och vi har hunnit fundera över både processen och resultatet både en och två gånger, men vi hoppas att det vi sagt inspirerat er på något vis.

Resa utan riktmärken

1984

På Plaça George Orwell i Barcelona finns inget officiellt monument eller plakat till minne av den framlidne författaren till 1984, de spår som står att finna är dels ett par lägligt placerade övervakningskameror, och dels den här informella hyllningen på ett förbisett jalusi.

Det verkade bli en regnig och murrig sommar, perfekt för att kura inne i någon stuga och skriva manus. Det är nu juli månad och allt känns annorlunda. En värmebölja försänker kontinenten i en sömnig stämning. Solen står högt på himlen, den har skingrat alla moln. Men ljuset bringar ingen klarhet, det bländar, sätter synförmågan ur spel, tänder skogsbränder. Vad är det som händer? Det är sommar i ett krisande Europa.

Vi reser till olika platser för att söka återhämtning, men vi förbinds av tangentborden och nätverken. Vi knattrar ihop texter, scener och stämningar på svaga uppkopplingar i civilisationens randområden. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, skärmens sken kastar samma ljus i ansiktet på oss var vi än öppnar den, filerna ligger på plats och alla program och ikoner är bekanta.

Under våren har vi återvänt till 40-talets totalitära dystopier. Vi har läst om språkmanipulationer och övervakningsteknologier i Orwells 1984, om hur staten lockar fram de sanna innersta känslorna och tankarna genom ett serum i Boyes Kallocain och om den biologiska kontrollen i Huxleys Du sköna nya värld. Vi har sökt efter spår och ledtrådar till vår egen samtid, vår situation, vår smärta. Winston, den sjukliga protagonisten i 1984, grubblar över smärtans och rädslans biologiska onyttighet, ”människokroppens förräderi då den stannar i handlingslöshet just då särskild ansträngning skulle behövas. /…/ Han tänkte att i krisögonblick är det aldrig en yttre fiende man slåss emot, utan alltid sin egen kropp.”

Den där handlingsförlamningen är lätt att känna igen, inte bara i vardagen, utan även på det politiska planet. Men vilka rädslor, vilken oro är det som hemsöker vår vardag? Inte är det Boyes, Huxleys eller Orwells totalitära stater, som genom avancerade disciplineringssystem försäkrar sig om evig stabilitet och kontroll, “vår fasta samhällsordning, trygg för alla tider” som Boye uttrycker det. Den italienske filosofen Paolo Virno menar att fruktan och ångesten idag, är intimt sammanbundna resultat av vad en skulle kalla en ”generell desorientering”. Den här desorienteringen behöver inte bara gälla samhället, utan i högsta grad även individer.

I dagens värld leder inte plötsliga förändringar till att traditionella och repetativa livsformer omkullkastas, vad de gör är snarare att påverka individer som numera är bekanta med att inte ha bestående sedvanor, som är vana vid plötsliga förändringar och som är utsatta för det ovanliga och det oväntade. Vad vi får är en verklighet som ständigt och oavsett vad förnyas.

I ett samhälle som präglas av extrem flexibilitet, i arbetslivet, i utbildning, i sociala relationer, är det inte konstigt att det kan vara svårt att hitta en riktning, en orientering. Vi vet att alla riktmärken, alla fästpunkter kan komma att flyttas om medan vi tittar åt ett annat håll. I samspelet mellan teknologisk acceleration och kapitalflöden som jobbar med nanosekunder som avgörande tidsenhet kommer människor, medborgare, arbetare, lätt i kläm. Virno fortsätter:

Därför är det inte möjligt att göra en effektiv distinktion mellan ett stabilt ”innanför” och ett osäkert och tellurgiskt ”utanför”. Den permanenta föränderligheten i sätten att leva, liksom den träning som krävs för att möta den gränslösa osäkerheten i livet, leder oss till en direkt och kontinuerlig relation till världen som sådan, till det obestämda sammanhanget av vår existens.

Vår tids viktigaste insida är kanske arbetet; att få ynnesten att sälja sitt arbete på arbetsmarknaden i en tid då kapitalet behöver mindre och mindre betalda arbetstimmar för att ackumulera vinst. Att hamna utanför arbetsmarknaden, att hamna i “utanförskap”, som politiker från höger till vänster skulle uttrycka det är kanske paradexemplet på vad som fyller oss med ångestfylld fruktan. Men även på insidan är det något som oroar.

De som är på insidan vet nämligen att arbetet inte längre känner några gränser. Nina Power, brittisk filosof och aktivist, beskriver i Den endimensionella kvinnan hur vi förväntas vara ständigt nåbara, genom e-post eller telefon, att vi alltid ska fungera som ”ambassadörer” för våra företag, att det inte finns någon gräns mellan det privata livet och arbetslivet. ”Facebook förenar vänner och kollegor. Det personliga är inte längre politiskt, det är en genomgripande ekonomisk sfär.” För den som är på insidan genomgriper arbetet, särskillt det kognititva arbetet, hela livet.

Efter Andra världskriget skrev Hannah Arendt att en viktig förutsättning för totalitarismen hade varit ett sammanbrott mellan å ena sidan den intima, privata sfären och å andra sidan den offentliga, politiska sfären. Totalitarismen grodde ur ett mellanrum, en social och ekonomisk sfär, varken privat eller offentlig. Det skulle vara lätt att översätta dessa idéer till vår tids sociala medier, såsom Facebook, men så lätt ska vi inte göra för oss. Om det finns totalitära tendenser idag så är det inte i relation till staten vi ger upp våra friheter. Det är inte staten som möblerar om i våra relationer, i våra livsformer. De krafter som kan bryta ner gränsen mellan privat och offentligt, ingripa i våra fantasier, vårt begär och vårt tänkande är ekonomiska och de organiseras genom företag, stora som små. Men företagen har inte samma drömmar som de totalitära staterna hade. Företagen drömmer inte om stabilitet, reproduktion, hälsa och renhet. De är en annan sorts organismer, de lever ett annat sorts liv, de när andra drömmar.

Det är en värld av skillnad mellan 1984, där staten räds medborgarnas sexuella drifter och 2015 där varken arbete eller konsumtion har några problem med att accelerera med begäret som drivfjäder. Det finns ingen motsättning mellan underkastelse och sexuell utlevnad. Nina Power beskriver hur alla våra tillgängliga kapaciteter, inklusive vår kapacitet att väcka kåthet och åtrå, förväntas kunna komma till användning för företagen. För att visa att vi är goda arbetare och motiverade anställda får ingenting stå i vägen för att, utan reservationer, kasta oss in i arbetet.

Den konstanta förändringen av livets villkor kräver att vi ger upp idén om oss själva som socialt stabila enheter. För den som inte är beredd att byta både ort och branch finns ingen försäkran om trygghet. Den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek menar att denna osäkerhet har ändrat våra psykologiska behov. Det kristna arvet som i norra Europa tagit formen av en lutthersk arbetsdisciplin ersätts av en sorts buddhistisk attityd som kan fungera som ideologiskt komplement till kapitalismen:

Västerländsk buddhism presenterar sig som ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stress – genom att den ger oss möjlighet att koppla från och bevara ett inre lugn.

Den här tendensen är lätt att se både i den religiösa sfären, där exempelvis Svenska kyrkan erbjuder gudstjänster och kurser med mindfullness som tema, men även i arbetslivet. Till exempel uppmanas Googles anställda till meditation inför viktiga möten och Arbetsförmedlingens konsultcoacher förordar positivt tänkande som svar på strukturellt skapad otrygghet. Žižek fortsätter:

Österländskt tänkande erbjuder en utväg som är vida överlägsen de desperata försöken att finna en tillflykt i gamla traditioner. Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna.

Med ett sådant inre avstånd till oss själva och varandra kan livet bli mer uthärdligt. Förväntningarna på vad vi kan uträtta tillsammans skruvas ner eftersom ekonomin uppfattas som en närmast kosmisk kraft. Samtidigt gör det oss redo för att acceptera fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet. Det är givet att samtidens svårigheter inte går att lösa genom att resa tillbaka i tiden. Vi måste motstå varje reaktionär impuls, varje önskan att återvända till ett institutionaliserat och homogent samhälle präglat av inlåsta och förutbestämda livsöden som en väg ur vår samtids dystopia. Men det återstår att se hur det är möjligt att organisera sig, hålla ihop och skapa motstånd i en tid utan fasta punkter att ta spjärn mot och där det saknas gränser som inte redan överskridits av kapitalismens höga svallvågor.

Solen sänker sig sakta mot horisonten. Det är sommar i ett Europa utan möjligheter till återvändo.

I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.

I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.

Referenser

  • The Origins of Totalitarianism (1951) & Människans villkor (1958), Hannah Arendt.
  • Kallocain (1940), Karin Boye.
  • Du sköna nya värld (1932), Aldous Huxley.
  • 1984 (1949), George Orwell.
  • Den endimensionella kvinnan (2009), Nina Power.
  • Multitudens grammatik (2003), Paolo Virno.
  • Buddhister i rymden! (Aftonbladet 2005), Slavoj Žižek.

 

Texten är skriven av Gabriel Widing till programbladet för Join.

Ladda ner programmet i sin helhet som PDF. (2.71 Mb)

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén