Tagged: scenkonstbiennalen

Anteckningar om interaktiv teknik

Emma Bexell och Stefan Stanisic från Bombina Bombast bjöd in till ett samtal om interaktiv teknik under Scenkonstbiennalen i Malmö. Ebba Petrén och Gabriel Widing var där från Nyxxx, Christer Lundahl från lundahl/seitl och Cecilia Dolk från Odyssé. Moderator var Ylva Gislén. Här följer några anteckningar som vi gjorde inför seminariet.

Christer, Emma, Stefan
Christer, Emma, Stefan

Vad är en teknik?

Det kan vara ett spelkort, ett objekt, eller en överenskommelse eller en serie instruktioner för hur man ska agera. Vi tänker ofta först en situation som vi vill gestalta tillsammans med publiken, sen bestämmer vi vilka verktyg som behövs för att de ska fungera.

Vi ska presentera två scener ur två verk som möjliggörs av att publikdeltagare både går in i en relation med någon form av teknik och av att de går in i en relation med en eller flera andra publikdeltagare.

Kontrollspelet i Drömdykarna

DSC00073-small-156

Första exemplet kommer ur Drömdykarna som spelades för mellanstadiepublik på Unga Dramatens scen Elverket. Vi tog in upp till 32 deltagare åt gången som upplevde verket i grupper om 8. Premissen var att Drömforskaren Dr Dockhaus förlorat en av sina testpersoner i drömvärlden och hon behövde barnens hjälp för att hitta och föra tillbaka testpersonen. Publiken blev drömdykare med labbrockar och ett headset, genom vilket dockhausmaskinen, en allvetande röst i drömvärlden, talade till dem. I drömvärlden fanns fyra olika rum med olika interaktionsdesign. Varje rum var alltså en dröm och alla drömmar fungerade enligt olika logik med olika spelregler.

Drömdykarna var det första verket där vi jobbade med en kombination av teaterformen, skådespeleri, dramatiska situationer, osv och en deltagande publik som rörde sig runt med hjälp av radioteknik.

Ett av dessa drömrum kallar vi för Kontrollspelet. 4 deltagare går in i rummet och 4 stannar utanför. De som är kvar utanför får ställa sig vid varsin skärm. I hörlurarna får de instruktioner om att de ska ta upp en handkontroll och att de kommer att styra en annan deltagares kropp, inne i rummet. Deras mål är att styra sin drömdykare till en av piedestalerna för att hämta ut objektet som ligger på den. På skärmen ser de rummet ur 4 olika perspektiv, med hjälp av övervakningskameror. I rummet projicerar vi ett rutnät i någon sorts cyberspace-anda. De som gått in i rummet vet inte vad uppdraget är. De får instruktioner om att röra sig över rutnätet genom att följa enkla kommandon – höger, vänster, frammåt. Utmaningen för den som spelar är att leva sig in i vad som är höger och vänster för den som rör sig över rutnätet, eftersom den syns ur så många perspektiv. Objekten som “extraheras” ur drömmen används senare som scenografi i den dramatiska slutscenen.

Men, det som är spännande i den här scenen är den relation som uppstår mellan deltagarna. Dels att de samarbetat för att nå ett mål, dels att de haft radikalt olika upplevelser genom att styra eller bli styrda. Om det finns ett “dramatiskt” ögonblick så uppstår det när deltagarna återser varandra och rösten i hörlurarna tystnat. De som styrdes förstod ofta inte att de styrts av en verklig person, förrän de återsågs. Man har drömt tillsammans, men från olika perspektiv.

Middagsscenen i Human Agency

IMG_0290-small-224

Andra exemplet kommer från Human Agency, som spelades på Inkonst och Turteatern under 2014. Rummet är en blackbox där objekt och handling kommer i rörelse genom instruktioner, som 12 av 30 publikdeltagare hör. Vem som har hörlurar skiftar under föreställningens gång.  Manuset som vi skrivit består av vad några i publiken hör i sina lurar, resten av publiken förhåller sig fritt till dessa “avatarer”, men avatarerna förhåller sig inte fritt till människorna, utan relaterar främst till vad de hör i hörlurarna. Vi ville undersöka vilka konsekvenser det har för ett möte att den ena är influerad av förinspelad röst, medan den andra har “sig själv” att förhålla sig till. Rummet var öppet och tomt, men blev tillgängligt för de som hade hörlurar. Det var begärligt att följa instruktionerna, man vill ha dem. Avatarerna förhöll sig till rummet på olika sätti olika scener. Vissa var rituella, koreografiska medan andra var med “sociala”.

En nyckelscen i verket är vad vi kallar middagsscenen, en social scen, där samtliga deltagare sitter kring ett långt bord, konverserar och skålar i kokosvatten. En deltagare med instruktioner om vad den ska säga och göra (avatar) möter en deltagare utan instruktioner (människa). “Människan” kan svara på tilltal från avataren, “avataren” är instruerad till att ta in “människans” svar genom att nicka, lyssna, le osv. De byter då och då positioner genom att “avataren” räcker upp handen, vilket är det överrenskomna tecknet för att “människan” kan ta hörlurarna och sätta på sigsjälv. Efter ett byte fortsätter dialogen, men med ombytta agendor.

Kontakten mellan deltagarna klipps av vid varje byte, upprättas sedan igen och igen och igen. Om teater ofta arbetar med röst som uttryck för ett subjekt, så framträder här istället ett glapp mellan rösten som talar och kroppen som rösten talar genom. Samma agenda flyttas mellan olika kroppar. Samma röst talar ju genom olika kroppar, rösten talar i sin tur genom hörluren. Deltagarna interagerar på olika nivåer. Dels praktiskt genom att lämna över hörluren till varandra, dels genom den sociala relation som instruktionerna konstruerar, dels genom de fysiska kropparnas mer eller mindre frivilliga uttryck: blickar, skratt och så vidare som kommenterar den konstruerade situationen.

Ibland så framkommer det att avatarerna är sammanbundna och har en gemensam agenda, exempelvis när alla avatarer samtidigt höjer sina glas för att utbringa en skål. Relationen människorna emellan var också intressant, alla de som inte var innanför den avatarernas gemenskap. Att vara utanför tillsammans.

I symbios med tekniken

Med teknik så finner vi det möjligt att göra föreställningar där publik kan interagera på massa olika nivåer, utan att det blir en för höga trösklar. Vi försöker använda teknik för att upprätta intressanta möten, på andra premisser än i vardagen, en gemensam bubbla. Det blir en trygg upplevelse som ändå kan utmana vem en är och vad en har för relation till världen och människorna omkring sig.

Vi hoppas att våra verk kan svara mot levda erfarenheter av symbios mellan kropp och teknik. Hur livet möjliggörs genom att vi går ihop med tekniken, teknik som inte fungerar utan vår kropps medverkan, men som också har konsekvernser för hur vi kan leva. Våra kroppars förhållande till tid och rum förändras.

2 paneler på Scenkonstbiennalen – om interaktiv teknik & om klassrumsteater

SCENKONSTBIENNALEN_logo_2Interaktiv teknik och publik

Arrangör: Bombina Bombast & Scenkonstbiennalen

Samtal om interaktiv teknik i scenrummen. Hur påverkas berättelserna av nya tekniska hjälpmedel? Vad innebär spelgenerationens och smartphonepublikens intåg i scenrummen? Vilka nya former har dykt upp och vilket kunskapande kring dem pågår i Sverige?

Seminariet presenterar kort ett antal scenkonstnärers arbeten med olika typer av interaktiv teknik. Därefter finns det tid för alla som är intresserade av att kartlägga fältet eller dela med sig av insikter att presentera sig och ställa frågor.

Medverkande

Emma Bexell, Stefan Stanisic (Bombina Bombast), Ebba Petrén, Gabriel Widing (Nyxxx), Jens Nielsen (Osynliga teatern), Christer Lundahl, Martina Seitl (Lundahl&Seitl) och Martin Ericsson.

Moderator

Ylva Gislén, föreståndare för Konstnärliga forskarskolan och fil. dr. i interaktionsdesign

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Ballroom, Triangeln 2
Tisdag 26 maj kl. 16:00-17:30

Klassrummet som site specific

Arrangör: Riksteatern

Vad kan vi göra med klassrummet och vad gör det med oss? Klassrummet är samtidsteaterns mest tillgängliga rum, där våra historier studsar mot flest och bredast erfarenheter. Det är också ett rum som bär på sina egna förväntningar och maktrelationer. Ett rum där publiken inte har valt att vara publik. Hur hanterar vi klassrummets specifika utmaningar och möjligheter? Hur bygger vi ett nytt scenrum med nya regler, bortom klassrummets hierarki tillsammans med publiken?

Medverkande

Mattias Brunn, “Vårt förakt för svaghet”, Ebba Petrén, Gabriel Widing, NYXXX, ”Din inre röst”, Lisa Färnström, Emma Örn, Troja, ”Den svenska demokratins historia”, Gustav Deinoff, konstnärlig ledare Unga Klara

Moderator

Erik Holmström, regissör

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Creative, Triangeln 2
Fredag 29 maj kl. 13:00-14.30

Avatarworkshop på Scenkonstbiennalen

Teaterbiennalen har blivit Scenkonstbiennalen, vilket vi uppskattar eftersom det ger större rum för experimentella  performativa praktiker och förhoppningsvis spännande möten mellan teater och dans. Vi gör en workshop på lördagen den 25:e maj.

Avatarvaro

Experiment med ett nytt scenkonstformat där publiken står i centrum

Med hjälp av ljudinstruktioner går deltagarna in i olika situationer. Som avatarer utför de koreografier, dramatiska dialoger och rör sig enskilt i hypnosliknande tillstånd. De talar, tänker, känner och rör sig – allt efter instruktion.

Under workshopen får du uppleva formatet och lära dig mer om möjligheterna med avatarvaro. Som avatar blir du både betraktare och aktör och förhandlar ständigt med vad som är verkligt och vad som är fiktion, varifrån initiativet till handling kommer.

Vi kommer använda oss av material från tidigare föreställningar och pågående arbete.

Max 12 deltagare per tillfälle.

Workshopledare: Ebba Petrén, regissör, Kerstin Weimers, ljusdesigner, Albin Werle, konstnär, Gabriel Widing, spelutvecklare