Tagged: Riksteatern

Avsnitt #11 – Avslappning & anspänning

Suzanne på Pace gym

Under residenset på Riksteatern i våras undersökte vi vad ett konstnärligt träningspass skulle kunna vara. I Ljusdal träffade vi Cecilia och Suzanne, som jobbar med att utveckla och instruera gruppträningspass. Cecilia har tagit fram en praktik som hon kallar Soma move, med pass som lärs ut till instruktörer för gym i hela Sverige. Cecilia berättar att hon utgått ifrån rörelse snarare än träning. Balans, kordination och mjukhet är lika viktigt som muskelstyrka. Hon pratar om att söka en avspänd styrka. Det finns även en idé om att rytm och puls ska bära deltagaren genom träningen. Cecilia säger att det finns en trend inom träning att tänka utifrån ett upplevelseperspektiv – alltså inte nödvändigtvis ‘vad är mest effektivt’ utan snarare ‘vad upplevs som mer njutbart eller stärkande’. En annan, motsatt, trend är att passen blir kortare och kortare och att idrottares träningsformer används som ideal även för vardagsträning. Gruppträning attraherar främst kvinnor mellan 25 och 60. Det gäller även soma move. När de designat passen har de utgått från sig själva, men utvecklar formen utifrån sina möten med deltagare. Nya övningar testas genom att de smygs in i redan befintliga klasser. Soma använder djuriska metaforer. Grundpositionen är ett hukande “lejon”, där händer och fötter tar ungefär lika mycket vikt.

Efter vårt möte med Cecilia Gustavsson spenderar vi dagen tillsammans med Suzanne Bäckman, gyminstruktör på Pace Gym och näringslivsutvecklare för Ljusdals kommun. Hon berättar med om jobbet som träningsinstruktör. Grunddramaturgin för ett träningspass är att börja med ett lugn och samla upp gruppen. Ledaren är noga med att starta i tid och avsluta i tid. Sedan ökar tempot och intensiteten, även i ledarens röst. Ledaren driver på deltagarna och uppmuntrar dem att utmana sina gränser. Sedan avslutas passet med en kortare vila där upplevelsen förhoppningsvis “landar” i kroppen. Om den första delen av passet handlar om att öppna upp så är avslutningen stängande.

Suzanne berättar att de försöker nå deltagarna på tre olika nivåer. Genom att beskriva, visa och uppmuntra dem att känna. Kännandet kommer också på instruktion, exv “utforska det här” eller “undersök det här”. Gruppträning är individuell träning, i grupp. Detta är en utmaning – att deltagarna ska jobba individuellt, på sin nivå, med sina begränsningar och sina intressen. När ledaren ser att någon gör fel eller slarvar så kan den i positiva termer säga hur övningen ska göras, så att ingen känner sig utpekad och alla får en påminnelse om tanken med övningen. Deltagaren vill bli sedd, men inte utpekad, en tanke som är lätt att föra med sig in i scenkonsten. Deltagarna vittnar om att känslan av träning sitter kvar. Men folk tar med sig väldigt olika saker, någon känner sig lång, någon glad, någon avslappnad. Någonting liknande kanske också kan sägas om den konstnärliga upplevelsen, envar tar med sig olika saker från en föreställning.

Ledaren måste alltid lyssna både inåt, till sin egen kropp och sina egna behov och utåt, mot gruppen och dess behov. Vad träningsledaren gör och som Nyxxx sällan gör är att ta deltagarna över olika fysiska gränser. Vad krävs för att kunna göra det? Suzanne pratar om att inspirera, informera och motivera. De två första är tydliga men hur motiverar en? Det handlar om att visa på att uppgiften är genomförbar för var och en av deltagarna. För att det ska vara sant behöver det finnas olika svårighetsgrader av en övning. Alla behöver kunna se ett mål som är möjligt att nå för en själv.

Vi pratade mycket om metaforer och bilder som verktyg för att instruera kroppen, till exempel lejonet i soma move. Idén kommer från yogan arbetar med djurmetaforer som tranan, fisken, kobran, tigern osv. Det finns andra exempel, som i afro-dans där ledaren föreslår olika situationer som dans runt en lägereld, till ljudet av trummor. Det är en sorts fantasier som ger rörelsen en riktning eller stämning.

Ett problem som vi delar med tärningsinstruktörerna är att de flesta riktiga träningspass är svåra att delta i första gången. På samma sätt kan deltagare i Nyxxx verk vittna om att de blir roligare andra gången, när förutsättningarna är tydligare.

Vi är vana att jobba i ett konstnärligt rum där allt från färgen på ledarens kläder till ljussättning blir betydelsefullt. Vi är också vana vid en publik som är mer eller mindre inställda på att betrakta och värdera sådana val som symboler. Vad skulle hända om vi bytte rum och gjorde vår föreställning i en gruppträningssal?

Musik i podden av Elize Arvefjord.

Avsnitt #10 – Medkänsla & acceptans

nyxxx-pod10

Ebba & Gabriel i samtal med Katarina Blom, psykolog som vi tidigare skrivit om och Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern. Vi pratar om olika psykologiska tendenser och mekanismer som en kan ha i åtanke under konstnärligt och dramaturgiskt arbete.

Musik av Elize Arvefjord.

2 paneler på Scenkonstbiennalen – om interaktiv teknik & om klassrumsteater

SCENKONSTBIENNALEN_logo_2Interaktiv teknik och publik

Arrangör: Bombina Bombast & Scenkonstbiennalen

Samtal om interaktiv teknik i scenrummen. Hur påverkas berättelserna av nya tekniska hjälpmedel? Vad innebär spelgenerationens och smartphonepublikens intåg i scenrummen? Vilka nya former har dykt upp och vilket kunskapande kring dem pågår i Sverige?

Seminariet presenterar kort ett antal scenkonstnärers arbeten med olika typer av interaktiv teknik. Därefter finns det tid för alla som är intresserade av att kartlägga fältet eller dela med sig av insikter att presentera sig och ställa frågor.

Medverkande

Emma Bexell, Stefan Stanisic (Bombina Bombast), Ebba Petrén, Gabriel Widing (Nyxxx), Jens Nielsen (Osynliga teatern), Christer Lundahl, Martina Seitl (Lundahl&Seitl) och Martin Ericsson.

Moderator

Ylva Gislén, föreståndare för Konstnärliga forskarskolan och fil. dr. i interaktionsdesign

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Ballroom, Triangeln 2
Tisdag 26 maj kl. 16:00-17:30

Klassrummet som site specific

Arrangör: Riksteatern

Vad kan vi göra med klassrummet och vad gör det med oss? Klassrummet är samtidsteaterns mest tillgängliga rum, där våra historier studsar mot flest och bredast erfarenheter. Det är också ett rum som bär på sina egna förväntningar och maktrelationer. Ett rum där publiken inte har valt att vara publik. Hur hanterar vi klassrummets specifika utmaningar och möjligheter? Hur bygger vi ett nytt scenrum med nya regler, bortom klassrummets hierarki tillsammans med publiken?

Medverkande

Mattias Brunn, “Vårt förakt för svaghet”, Ebba Petrén, Gabriel Widing, NYXXX, ”Din inre röst”, Lisa Färnström, Emma Örn, Troja, ”Den svenska demokratins historia”, Gustav Deinoff, konstnärlig ledare Unga Klara

Moderator

Erik Holmström, regissör

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Creative, Triangeln 2
Fredag 29 maj kl. 13:00-14.30

Lyckoanteckningar

Katarina Blom
Katarina Blom

Här kommer en ny rapport från Ebba & Gabriels arbete med Riksteatern. De här anteckningarna skrev vi med Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern efter workshop och samtal med Katarina Blom, praktiserande psykolog och lärare i acro-yoga.

Katarina har skrivit utifrån positiv psykologi och välmående i boken Lycka på fullt allvar. En utgångspunkt i den är att använda vetenskapliga rön för att identifiera vad som gör oss lyckliga. Ett av flera “recept” på ett lyckligt (eller snarare lyckligare) liv är att utmana sig själv. Utmaningar kan skapa viss oro, en bör röra sig på gränsen av sin bekvämlighetszon. Den som tvingas eller lockas för långt bort från den zonen kan få panik eller ångest. Det känns intressant för oss att kunna ge publiken den här möjligheten att utmana sig själva, men också att designa upplevelsen på ett sätt så att den inte skapar panik. Olika deltagare bär på olika erfarenheter, så det är svårt för att designa för utmaning på en generell nivå. Det handlar om att göra det möjligt för var och en att hitta sin bekvämlighetszon. Att dela upp en utmaning i små överkomliga steg motiverar en att röra sig utanför det bekväma.

Katarina gjorde några övningar med oss från ACT – Acceptance commitment therapy. Den formen av terapi utgår bland annat från en idé om relationsinramning (relational frame theory). Det innebär att vi förstår världen genom relationer mellan olika saker, exempelvis mellan en tanke och en känsla. ACT poängterar att vi inte kan bli fria från ångest och sorg i våra liv, utan att det är en del av livet. Men om vi blir hämmade i vårt handlande på grund av en relation mellan en tanke och en känsla, så kan det vara bra att jobba med att rama in relationen på ett nytt sätt.  En person kanske tänker att den inte kan något, blir oroad och tar sig inte för någonting alls. För att må bättre så kan vi ta tanken och leka med den i olika övningar. På så vis ska kopplingen mellan tanken och den jobbiga känslan bli mindre. Tanken är bara en tanke, det är inte du. Du är den som tänker tanken. Ett konkret sätt att göra detta på är att skriva ner t ex negativa tankar och rädslor kring ett problem på enskilda papperslappar. När vi “externaliserar” tanken kan vi upprätta ett litet avstånd till den.

Det här är intressant att ställa brevid en konstnärlig metod som vi använt oss av i bland annat Din inre röst. Där ville vi skapa nya tankar kring vad en kan göra i ett klassrum och kring vad den egna och andras kropp kan göra. Vi jobbade med en associativ logik, där exempelvis linjerna i handen, linjerna i bordet, målade linjer på en karta och linjer skapade av kroppar i rummet bands ihop. Vår text gjorde nya relationer mellan handen, bordet och rummet.  Vi instruerade också publiken att tänka på sin kropp från insidan istället för på hur den såg ut. Vi ramade in relationen mellan kroppen, tanken, handen, bordet och rummet på nya sätt.

Vi pratade även om olika psykologiska och biologiska förutsättningar för den mänskliga tillvaron. En av dem är spegelneuroner, som av vissa psykologer betraktas som grunden för vår empati. Enligt Katarina är idén om spegelneuroner väl vetenskapligt välbelagd. Det är något vi behövde för att utvecklas som art. Vår empati tenderar dock att premiera den egna gruppen på bekostnad av andra. I empatin finns ett själviskt inslag där det ingår en kalkyl kring hur sannolikt det är att personen vi överväger att hjälpa så småningom kan eller kommer att hjälpa oss.

Människan har två reaktionssystem. Det ena är snabbt, kortsiktigt och känslostyrt. Det andra är långsamt, långsiktigt, rationellt. Det kortsiktiga har evolutionärt varit viktigast för vår överlevnad och därför tenderar det att vara starkast, men ofta hamnar vi idag i situationer där detta inte är så bra. Nackdelen med det kortsiktiga är också att det inte utmanar vår världsbild utan utgår från våra redan cementerade uppfattningar. Bilden Katarina använde för att beskriva de två systemen var en ryttare (långsiktigt system) som försökte styra en elefant (kortsiktigt system). Elefanten är större och starkare. Ryttaren är mer finkänslig och planerande. (Switch — How to change things when change is hard av Chip Heath och Dan Heath).

Vi skulle alltså kunna säga att olika aktiviteter har olika psykologisk dramaturgi. Vi kan göra saker som har positiv konsekvens i stunden men negativ konsekvens på lång sikt, eller som känns jobbiga i stunden, men som har positiva konsekvenser på lång sikt.  För att använda Katarinas bild så tenderar elefanten att välja kortsiktiga plus för att undvika obehag i stunden, fast ryttaren vet att det motsatta egentligen skulle vara bättre för oss på sikt. Det är lätt att applicera på träning. Träning kan antingen kännas njutbar eller ansträngande att göra för stunden. De flesta, men inte alla, träningsformer har också positiva hälsoeffekter på lång sikt. Det går även att tänka på detta i relation till konstnärliga dramaturgier. Vi kan tänka oss en musikalisk komposition där ett bullrigt parti efterföljs av tystnad. På teatern kan hela föreställningens drama fungera som ett helvete vi stiger ner i för att sedan komma ut med en känsla av befrielse på andra sidan tunneln. I deltagande verk blir dock denna typ av dramaturgi mer problematisk, eftersom en publik som känner sig utsatt lätt kan förlora sin vilja att delta. Särskilt om de inte vet var föreställningen kommer att ta vägen, eller vet hur de kan påverka den. I levande rollspel verkar dock deltagarna inte ha några problem med att gå in förnedrande, ångestbetonade, smärtsamma situationer. Lajvare söker nästan efter den sortens scenarier. Hur kommer det sig? Och hur kan det kännas så långt från teatersalongen till lajvkulturen?

Det är också intressant att fundera på elefanten och ryttaren i relation till Brechts verfremdung-effekt, som då motsvarar ett moment där perspektivet plötsligt övergår från elefantens till ryttarens, och tvingar oss att omvärdera det vi just sett i ett nytt ljus. En av verfremdungsteknikerna är återberättande i tredje person. Vi skulle kunna säga att många övningar Katarina beskrev är olika sätt att skapa verfremdung gentemot det egna jaget.

Det är såklart omöjligt att djupdyka under en dags workshop. Ändå gav mötet med Katarina några nycklar till att förstå den deltagande publikens psykologiska situation ur ett KBT-perspektiv.

 

Öppna workshops i Gävle

hands-gavle

Hur kan en kombination av aktiviteter som konst, träning och spel utvecklas till nya sätt att göra saker tillsammans? Konstnärskollektivet Nyxxx och Riksteatern bjuder in till workshops om välmående ur ett konstnärligt och politiskt perspektiv.

Nyxxx är en grupp konstnärer som använder enkla spelmoment, teknik och sinnesövningar för att designa konstnärliga händelser. Våra verk sätter publiken i centrum både som enskilda kroppar och som en deltagargrupp. Nu undersöker vi kopplingar mellan vårt arbete och andra kroppsliga/sociala aktiviteter.

Workshopen leds av Gabriel Widing och Ebba Petrén från Nyxxx. Tillsammans med deltagarna testas olika praktiska förslag, övningar, lekar eller spel. Workshopen är del i ett större projekt initierat av Riksteatern.

Välkomna! Inga förkunskaper krävs. Vi börjar där vi är. Vi riktar oss framförallt till deltagare mellan 20-25 år men även andra är välkomna.

Tider:

  • 17 mars klockan 18-20.
  • 19 mars kl 18-20. Denna kväll deltar Riksteaterns nätverk för unga arrangörer i Gävleborg.

Plats:

  • Folkteatern i Gävle, Norra rådmansgatan 23

Föranmäl dig gärna till ebba.petren@gmail.com

Avsnitt #8 – Kroppar & kött

nyxxx-pod8

Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.

Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.

Helena och Gabriel i färd med något
Helena och Gabriel i färd med något

Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.

Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?

Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.

Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.

Kött och politik

Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda,  en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.

Övning: Den dominanta handen

Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.

Övning: Knåda röd lera

Den röda leran sätter sina spår.
Den röda leran sätter sina spår.

Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.

Övning: Kollektiv kontemplation

Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.

Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.

Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen

  • upprepa den föregående frågan,
  • formulera en variant på föregående fråga
  • formulera en fråga som associerade till den förra frågan
  • formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga

Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:

  • Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
  • Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
  • Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
  • Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
  • Jokern. Skojar till det.

Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.

Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.

Kroppar och konster

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet,  tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

  1. Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
  2. få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
  3. föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

IMG_0463

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

IMG_0438

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Konstnärsspelet – rollspelsversionen

Foto av Anna Wilhelmsson
Foto av Peter Larsdotter

Nyxxx har inlett ett samarbete om konstnärlig utveckling med Riksteatern. Under några veckor kommer Ebba och Gabriel att jobba med att utveckla nya praktiker för scenkonsten. Utöver Nyxxx kommer även Nadja Hjorton och Lisen Rosell (från ÖFA) och Mariana S. Gomes, Benjamin Quigley & Mattias Lech (från GLQ) att medverka i olika delar av projektet. Vi kommer även att få hjälp av dramaturgen Gustav Tegby.

Under den inledande workshophelgen på Riksteatern så speltestade vi en fysisk version av vårt Konstnärsspel tillsammans med de andra konstnärerna, dramaturger, chefer och några andra anställda på Riksteatern.

Speltest på Riksteatern.
Speltest, hos Kulturrådet. Foto: Peter Larsdotter

Nedan följer vårt manus från speltestet. Alla element fungerade inte klockrent, men utifrån de här utgångspunkterna går det att svänga ihop ett fysiskt spel som skapar diskussioner om konstnärers levnadsvillkor. Antalet pengar, inspirationspennor och antal minuter per månad kan behöva justeras. Den stora fördelen med att göra det digitala spelet fysiskt är den sociala och ekonomiska dynamik som kan uppstå mellan deltagarna. Den svagaste stationen är nog Inspirationsresan, som kan behöva ett annat sätt att gestaltas på än vad som beskrivs nedan. Som det är nu blir inspirationsresan snarare ironisk än inspirerande. Det vore bättre med en aktivitet där deltagarna faktiskt gör något som verkar inspirerande. Ett annat svagt moment är epilogen. De nuvarande frågorna upplevdes lite platta men det går nog att hitta andra frågor som är bättre. Andra idéer som kom upp under de-briefen var att ha ett vernissage, en årskrönika annan gruppaktivitet som avslutning.

Speltest på Riksteatern
Speltest, i studion. Foto: Peter Larsdotter

När vi utvecklade spelet kom prototypen till brittiska Precariat! A game about getting by, together i vår väg. Även om vi har inte haft möjlighet att testspela det själva än, så verkar det finnas likheter både i speldynamik och tema.

KONSTNÄRSSPELET – ROLLSPELET

DET HÄR BEHÖVS

  • En tydlig ljudsignal, typ ett alarm
  • Papper som det står en av de fyra stationernas namn på
  • Regler för studion (PDF)
  • Låtsaseurosedlar, men annan valuta går också bra.
  • Färgpennor 10* antalet spelare
  • En låda eller kuvert till banken.
  • Fem bord. Ett för varje station + banken.
  • Motivkort till studion (PDF)
  • Bilder på produkter, t.ex urklippta ur en produktkatalog för kontorsvaror eller leksaker.
  • Ansökningsblanketter till Kulturrådet (PDF)
  • Poletter till Kulturrådet
  • 1 st t6 till Kulturrådet
  • Dator med semestervideos
  • En flaska tonic
  • 3 st spelledare, kan även hämtas ur spelargruppen då inga större förberedelser krävs. Uppgifter: Arbetsgivare, Referensperson från Kulturrådet och Resebyrå.

SPELREGLER

Detta behöver deltagarna veta innan det börjar:

Spelet handlar om livet som frilansande konstnär. Detagarna spelar konstnärer och den konstnärliga praktiken består av fyra aktiviteter:

  • jobba i studion
  • söka pengar
  • brödjobba
  • åka på inspirationsresa

Så spelas spelet:

  • En spelomgång representerar en månad. Vid början av varje månad aktiverar spelledaren ljudsignalen. Deltagarna får välja mellan en av aktiviteterna.
  • Varje deltagare börjar med 500€ på fickan. Om ni vill att det ska kännas lite mer realistiskt kan ni tänka alla pengar med en extra nolla.
  • För att kunna arbeta i studion behöver deltagaren minst en filtpenna. Var och en börjar med 4 pennor. Pennorna representerar konstnärlig inspiration.
  • I slutet på varje månad ringer klockan igen och då måste varje konstnär gå till banken för att betala sina räkningar – totalt 100 euro per månad.
  • Efter att räkningarna betalts ringer klockan återigen och en ny månad påbörjas.
  • En månad är ca 3 minuter. Hur många månader som spelas är upp till spelledaren.
  • Spelets mål är att göra det bästa av sin livssituation.

PROLOG

Spelledarna delar ut pengar och pennor till deltagarna. Innan det börjar ställer spelledarna även frågor till några av deltagarna, för att sätta stämning och skapa variation i deltagarnas utgångsläge. Konsekvensen av valen, det som står inom parentes, ska inte läsas ut.

SITUATION: Du får ett uppdrag med kort dödlinje. Det ska vara klart imorgonbitti. Vill du…

  • 1: Jobba över på amfetamin, (100 euro)
  • 2: Ta jobbet, men skjuta på dödlinjen i sista stund. (100€)
  • 3: Snacka med en kompis i facebook-chatten som kan göra det samma kväll. (-100 euro)

SITUATION: Du blir bjuden på lunch av en kompis. Vill du…

  • 1: Softa och socialisera. (+ 1 penna)
  • 2: Bjuda på lunchen, eftersom generositet lönar sig.(-100€ +1 penna)
  • 3: Fiska efter frilansjobb. (+100€)

SITUATION: Under ett “förutsättningslöst” möte diskuteras ett uppdrag som du vet att din kompis skulle utföra bättre än du. Vill du…

  • 1. Berätta om dig själv, säg inget om kompis. (+100€)
  • 2. Tipsa om din kompis. (-100€)
  • 3. Nicka, lyssna och bekräfta och be att få återkomma.(+100€)

SITUATION: Din partner ringer sent på kvällen när du fortfarande sitter och jobbar. Vill du…

  • 1: Låta din partner spåna idéer tillsammans med dig. (+100€ +1penna)
  • 2: Ställa frågor som får hen att prata och jobba samtidigt på med ditt. (din livssituation förändras inte)
  • 3: Ta hand om relationen och riskera missa dödlinjen.( -100€ +1penna)

SITUATION: Kl är 23.30. Du ligger i sängen och stirrar på din telefon. Din kompis, som just nu är din chef i ett projekt, skickar ett ganska viktigt mejl. Vad gör du?

  • 1. Du skriver ett svar men ställer in mailprogrammet på att skicka mailet kl 09.01. (din livssituation förändras inte)
  • 2. Du skickar ett svar med en ironisk blinkning kring att ni båda jobbar vid den tiden. (din livssituation förändras inte)
  • 3. Du lägger ifrån dig telefonen och försöker sova.(din livssituation förändras inte)

SITUATION: Du vaknar svettig av en mardröm där du brottas med björnar. Vill du…

  • VAL 1: Skriva ner drömmen i din anteckningsbok. Somna om. (+1 inspiration)
  • 2. Kolla på nätet vad drömmen betyder. Låta skärmens ljus väcka dig. +1 inspiration)
  • 3. Skriva ut drömmen på internet. Vakna till likes. (+1 inspiration)

Efter prologen tar deltagarna plats i rummets mitt. Spelledaren startar spelets första månad genom att aktivera ljudsignalen.

Stationerna

Bord 1. Brödjobbet

Arbetsgivaren sitter här. Arbetet går ut på att skriva en säljande mening om en vara till nästa års katalog. Varorna är bilder urklippta ur en produktkatalog. Arbetsgivaren ger feedback.

  • Den som lyckas (+200€)
  • Den som misslyckas (+50€)
  • Alla som brödjobbar förlorar en inspirationspenna per månad.

Arbetsgivaren kan också erbjuda deltagarna fast jobb som mellanchef, vilket betyder att den får ta över jobbet (+300€) Det är tre månaders uppsägningstid.

Bord 2. I studion

På bordet ligger en lapp med följande text: Välkommen till ateljén. Du får måla med de pennor du har. Dra ett kort för att få inspiration till ett motiv. Ta med dig ditt verk när du är klar. Har du inga pennor kan du inte skapa.

På bordet ligger också en hög med motivkort:

  • Rita en bild av en lunch
  • Rita en bild av ett förutsättningslöst möte
  • Rita en bild av dig själv i sängen
  • Rita en bild på två björnar som brottas
  • Rita en bild av hur det känns att jobba som konstnär.
  • Rita en bild av ditt självförtroende just nu
  • Rita en bild av det här rummet
  • Rita en bild av din sociala situation
  • Rita en bild av din familj
  • Rita en bild av ditt jobb
  • Rita en bild av geometriska figurer
  • Rita en bild av hur du föreställer dig framtiden
  • Rita en bild av sorg
  • Rita en bild om vanmakt
  • Rita en bild med bara ett streck
  • Rita en bild med prickar
  • Rita en bild med bara raka streck
  • Rita en bild utan motiv
  • Rita en bild av en emoji/emoticon

Bord 3. Hos kulturrådet

Här sitter referenspersonen med en blankett. Alla får satsa en polett var på månadens trend genom att placera den på ett värdeord.

Blankett:

Jag söker pengar för ett verk som är:

  • 1. nyskapande
  • 2. interdisciplinärt
  • 3. uppsökande
  • 4. dokumentärt
  • 5. självbiografiskt
  • 6. provokativt

Den som vinner får (+500€).

Alla som söker pengar förlorar en penna per ansökningsomgång.

Bord 4. På inspirationsresan

Här sitter Reseförsäljaren och ber gruppen att bestämma ett gemensamt resmål. De får titta på ett Youtube-klipp och dricka tonic.

Inspirationsresan kostar (100€) och ger (+1 filtpenna).

EPILOG

Vi samlas i cirkel igen.

Ett år har gått och nu är spelet slut.

Vem har tjänat mest pengar? Är du

  • 1. lycklig
  • 2. stressad
  • 3. utmattad

Vem har gjort mest konst? Är du

  • 1. lycklig
  • 2. stressad
  • 3. utmattad

EFTERSNACK

Efter spelet så kör spelledarna en runda där alla får säga en mening, till exempel ett minne från spelet.

Workshop på Riksteatern
Eftersnack. Foto: Peter Larsdotter