Tag: kropp

Avsnitt #11 – Avslappning & anspänning

On November 27, 2015

In Podcast, Swedish (Svenska)

Under residenset på Riksteatern i våras undersökte vi vad ett konstnärligt träningspass skulle kunna vara. I Ljusdal träffade vi Cecilia och Suzanne, som jobbar med att utveckla och instruera gruppträningspass. Cecilia har tagit fram en praktik som hon kallar Soma move, med pass som lärs ut till instruktörer för gym i hela Sverige. Cecilia berättar att hon utgått ifrån rörelse snarare än träning. Balans, kordination och mjukhet är lika viktigt som muskelstyrka. Hon pratar om att söka en avspänd styrka. Det finns även en idé om att rytm och puls ska bära deltagaren genom träningen. Cecilia säger att det finns en trend inom träning att tänka utifrån ett upplevelseperspektiv – alltså inte nödvändigtvis ‘vad är mest effektivt’ utan snarare ‘vad upplevs som mer njutbart eller stärkande’. En annan, motsatt, trend är att passen blir kortare och kortare och att idrottares träningsformer används som ideal även för vardagsträning. Gruppträning attraherar främst kvinnor mellan 25 och 60. Det gäller även soma move. När de designat passen har de utgått från sig själva, men utvecklar formen utifrån sina möten med deltagare. Nya övningar testas genom att de smygs in i redan befintliga klasser. Soma använder djuriska metaforer. Grundpositionen är ett hukande “lejon”, där händer och fötter tar ungefär lika mycket vikt.

Efter vårt möte med Cecilia Gustavsson spenderar vi dagen tillsammans med Suzanne Bäckman, gyminstruktör på Pace Gym och näringslivsutvecklare för Ljusdals kommun. Hon berättar med om jobbet som träningsinstruktör. Grunddramaturgin för ett träningspass är att börja med ett lugn och samla upp gruppen. Ledaren är noga med att starta i tid och avsluta i tid. Sedan ökar tempot och intensiteten, även i ledarens röst. Ledaren driver på deltagarna och uppmuntrar dem att utmana sina gränser. Sedan avslutas passet med en kortare vila där upplevelsen förhoppningsvis “landar” i kroppen. Om den första delen av passet handlar om att öppna upp så är avslutningen stängande.

Suzanne berättar att de försöker nå deltagarna på tre olika nivåer. Genom att beskriva, visa och uppmuntra dem att känna. Kännandet kommer också på instruktion, exv “utforska det här” eller “undersök det här”. Gruppträning är individuell träning, i grupp. Detta är en utmaning – att deltagarna ska jobba individuellt, på sin nivå, med sina begränsningar och sina intressen. När ledaren ser att någon gör fel eller slarvar så kan den i positiva termer säga hur övningen ska göras, så att ingen känner sig utpekad och alla får en påminnelse om tanken med övningen. Deltagaren vill bli sedd, men inte utpekad, en tanke som är lätt att föra med sig in i scenkonsten. Deltagarna vittnar om att känslan av träning sitter kvar. Men folk tar med sig väldigt olika saker, någon känner sig lång, någon glad, någon avslappnad. Någonting liknande kanske också kan sägas om den konstnärliga upplevelsen, envar tar med sig olika saker från en föreställning.

Ledaren måste alltid lyssna både inåt, till sin egen kropp och sina egna behov och utåt, mot gruppen och dess behov. Vad träningsledaren gör och som Nyxxx sällan gör är att ta deltagarna över olika fysiska gränser. Vad krävs för att kunna göra det? Suzanne pratar om att inspirera, informera och motivera. De två första är tydliga men hur motiverar en? Det handlar om att visa på att uppgiften är genomförbar för var och en av deltagarna. För att det ska vara sant behöver det finnas olika svårighetsgrader av en övning. Alla behöver kunna se ett mål som är möjligt att nå för en själv.

Vi pratade mycket om metaforer och bilder som verktyg för att instruera kroppen, till exempel lejonet i soma move. Idén kommer från yogan arbetar med djurmetaforer som tranan, fisken, kobran, tigern osv. Det finns andra exempel, som i afro-dans där ledaren föreslår olika situationer som dans runt en lägereld, till ljudet av trummor. Det är en sorts fantasier som ger rörelsen en riktning eller stämning.

Ett problem som vi delar med tärningsinstruktörerna är att de flesta riktiga träningspass är svåra att delta i första gången. På samma sätt kan deltagare i Nyxxx verk vittna om att de blir roligare andra gången, när förutsättningarna är tydligare.

Vi är vana att jobba i ett konstnärligt rum där allt från färgen på ledarens kläder till ljussättning blir betydelsefullt. Vi är också vana vid en publik som är mer eller mindre inställda på att betrakta och värdera sådana val som symboler. Vad skulle hända om vi bytte rum och gjorde vår föreställning i en gruppträningssal?

Musik i podden av Elize Arvefjord.

Podcast: Play in new window | Download

Avsnitt #8 – Kroppar & kött

On March 7, 2015

In Podcast, Process, Swedish (Svenska)

Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.

Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.

Helena och Gabriel i färd med något

Helena och Gabriel i färd med något

Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.

Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?

Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.

Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.

Kött och politik

Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda, en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.

Övning: Den dominanta handen

Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.

Övning: Knåda röd lera

Den röda leran sätter sina spår.

Den röda leran sätter sina spår.

Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.

Övning: Kollektiv kontemplation

Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.

Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.

Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen

upprepa den föregående frågan,
formulera en variant på föregående fråga
formulera en fråga som associerade till den förra frågan
formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga

Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:

Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
Jokern. Skojar till det.

Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.

Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.

Podcast: Play in new window | Download

Kroppar och konster

On March 5, 2015

In Process, Swedish (Svenska)

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet, tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Några konstnärliga utgångspunkter för Drömdykarna

In Documentation, Process, Swedish (Svenska)

Kroppen som verktyg

I avatartillståndet uppstår ett glapp mellan kropp och medvetande. Publiken tittar inte på andra som upplever detta glapp, de befinner sig själva i det. Deltagaren som spelar avatar handlar, men kan betrakta sitt handlande med distans, eftersom den inte själv bestämmer över sina handlingar. Kroppen blir till en farkost att uppleva verket genom.

Sinnesresa

Den kroppsliga erfarenheten av att vara med andra i en annan värld och lämna sina vanliga roller bakom sig är mycket viktigare för verket än något traditionellt narrativ. Det handlar helt enkelt om att genom sina sinnen få tillgång till och tänka annorlunda på erfarenheter som annars inte får rum. Det kan innefatta allt från att få tid att verkligen reflektera över hur ett vardagligt föremål eller samtal känns, till att möta en sammanställning av sinnesintryck som är väldigt ovanlig i vardagen.

En annan värld

För att förstärka avbrottet från vardagen arbetar verket med en teatral värld – en plats som inte ser ut eller fungerar som verkligheten, där det aldrig går att veta säkert hur olika objekt eller platser fungerar förrän instruktionerna kommer. I verket finns alltså en estetisk ram som utgörs av föremål och miljöer som för oss är drömlika och magiska. Detta skapar en värld som är satt på undantag från vardagen, men som samtidigt utgör en del av besökarnas verkliga liv.

Vilan i att slippa valfrihet

Verket konstruerar en erfarenhet av att vara mitt i livets handlingar och samtidigt kunna tänka på det utifrån, utan att behöva fatta en massa beslut. Vi får hela tiden höra att de val vi gör påverkar vår situation, men det finns också en aspekt av att leva tillsammans med andra som består av att upprepa redan inövade ritualer och regler, inte minst för barn och ungdomar, och inte minst i en traditionell teatermiljö där en del av tjusningen är att sitta tyst och lyssna. Detta verk undandrar sig vardagens auktoritära situationer genom att skapa en värld där lydnaden är ett spel och gör de slentrianmässiga lydnadsritualerna synliga.

Vardagens regler som spelkonstruktion

Att synliggöra vardagens maktspråk kan i bästa fall skapa ett språk för vad det är att gemensamt ingå i olika regelsystem. Istället för att hela tiden ställas inför val som ger
den enskilda personen stort ansvar men liten makt att faktiskt påverka, så gör detta verk vad det kan för att ge sina besökare en stund av vila och ansvarsfrihet. Samtidigt kan denna erfarenhet i bästa fall omvandlas till en förmåga att se hur stora delar av vardagens regelsystem som är föränderliga och som så att säga går att “hacka”.

Utanför/innanför

Motsatsen till att vara i ett sammanhang tillsammans med andra är att stå utanför och betrakta. Att betrakta en annan värld utifrån är någonting som en vanlig teaterpublik ofta gör, och det kan så klart finnas en njutning i att slippa befinna sig i händelsernas centrum. Men känslan av att stå utanför hänger också ihop med önskan om att komma in, en fantasi om hur det skulle vara att agera från insidan. Vi vill ge vår publik chansen att undersöka vad som är möjligt om de faktiskt får kliva in och titta ut på verkligheten inifrån teaterns förhöjda värld.

Olika fragment av berättelsens periferi

Ett sätt att skapa intressanta läckor från den teatrala världen ut i besökarnas vardag är att i varje deltagares upplever fragment av en större berättelse. Genom samtal mellan deltagarna framträder fragmenten som delar av en av en helhet. Det är viktigt för oss att varje deltagare känner att deras egen erfarenhet fungerar även utan ett övergripande perspektiv, men sådana grepp kan vara intressanta för att skapa samtal som fortsätter efter att föreställningen är slut.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén