Tagged: kommunism

Till Porto Alegre med Brecht

20-23 maj besökte vi Internationella Brechtsällskapets symposium i Porto Alegre. Med på resan var utöver Ebba och Gabriel från Nyxxx även John Hanse och Ester Claesson. Symposiet gav oss möjlighet att se på vår praktik med Brechts blick.

Vi drogs till symposiet på grund av temat på årets möte: The creative spectator: collision and dialogue. Idén om en kreativ eller deltagande publik i möte med varandra och verket är tilltalande. Konstellationen som åkte var relativt ny, det vi gjort tillsammans tidigare var just att utforska några scener ur Brechts Åtgärden (Die Maßnahme). Det var det verket och det arbetet som vi ville gå på djupet med i Porto Alegre. Veckan innan symposiet ägnades åt en del läsning och förberedelser. Vi läste tillsammans ur:

  • Walter Benjamin, Essäer om Brecht
  • Bertolt Brecht, Om teater, texter i urval av Leif Zern
  • Rickard Schönström, “Det rituella samförståndet” ur Olikhetens region och andra essäer

Åtgärden tillhör ett av Brecht lärostycken – en speciell form för teater som ville aktivera sin publik utöver det sedvanliga salongsbesöket. Det visade sig att många forskare på plats delade vårt intresse för dessa verk. Här följer en rapport om vad som hände och vad vi gjorde.

porto-blogg

Symposiet

Symposiet inföll under de fyra sista dagarna vi var i Brasilien. Varje dag hölls mängder av korta föreläsningar och keynotes. Det fanns sex olika grupper att välja på, men endast några av dem hölls på engelska. Vår möjlighet att delta begränsades av språket men vi tog kontakt med folk utanför föreläsningssalarna, och hade många fina möten. Det visade sig att flera av de främsta brechtforskarna intresserar sig för just lärostyckena. Intresset grundar sig i att lärostyckena liknar samtida scenkonstformer som blandar in publiken, olika medier och teknik i skeendet.

Både professor Hans-Thies Lehmann (Postdramatic Theatre) och professor Nickolaus Müller-Schöll (anvarig för dramaturgutbildningen på Goetheuniversitet, Frankfurt am Main) talade under sina key notes om de mer ospelade styckena och fragmenten som Brecht lämnat efter sig. Hit räknas Die Maßnahme, Fatzerfragmenten och andra lärostycken som Der Flug der Lindbergs, Die Ausnahme und die Regel och Der Jasager/ Der Neinsager. De menade att lärostyckena visade en annan sida av Brecht,mer intresserad av teaterns ceremoniella och rituella sidor än vad som framkommer av hans mer kända pjäser. Det här var för oss en ny läsning av Brecht.

Denna ”andra Brecht”, som Müller-Schöll uttryckte det, skrev stycken med ceremoniell form och med ett uttänkt upprepande och poetiskt språk. “Den andra Brecht” tänkte sig en framtida teater som är övnings- och kunskapsinriktad. “Den andra Brecht” gjorde teater som kan jämföras med bön, träning och religiösa ceremoier. Teater som en aktivitet där man exempelvis kan lära sig en  slags “kommunistisk” hållning till livet. Denna hållning skulle handla om att avstå berömmelse och ego, för att dela livet tillsammans med ett kollektiv. Lehmann menade att lärostyckena problematiserar individens roll i kollektivet, utan att ge några svar. Han menade att lärostyckena tar upp överskridande av gränser, misslyckanden och idén om perfektion, på ett sätt som de mer välkända Brechtpjäserna inte gör. Lehmann menade att en utmanande uppgift för teatern är att ta sig an varför människor har så svårt att leva tillsammans, och det gör Åtgärden menade Lehmann.

Under symposiet blev det tydligt att Brecht haft stort inflytande på teatern i Latinamerika. Symposiet samlade regissörer, grupper och forskare från många sydamerikanska länder, bland annat den peruanske regissören Miguel Rubio Zapata och den mexikansk-amerikanska performancegruppen La Pocha Nostra. Även tyska grupper som She She pop och Friendly Fire kom för att visa verk och delta i programmet.

Workshops

Vi genomförde vår workshop vid två tillfällen under symposiet. Det första var en session off-program, eftersom många av de som vi ville involvera var upptagna med andra seminarier samtidigt som vi var schemalagda. Det var framförallt de tyska och tysk-amerikanska Brecht-forskarna som dök upp. Den andra workshopen genomförde vi med en blandad grupp av såväl tyska Brecht-kännare som brasilianska regissörer, skådespelare och teaterstudenter.

Den fyra timmar långa workshopen började med att vi presenterade vår bakgrund och våra intressen i Brechts teorier. Därefter gjorde vi en enkel lek för att förklara avatarbregreppet. Sedan började huvuddelen av workshopen med att fyra frivilla tog på sig hörlurar och spelade upp några scener ur lärostycket, genom att följa röstinstruktioner i hörlurarna, i en enkel scenografi som vi byggt upp. Resten av gruppen observerade skeendet men kunde även följa med i handlingen via medhörning i högtalare. Innan de började fick de olika instruktioner.

  • De med hörlurar: You should listen to the voice and follow the instructions. You don’t have to take any initatives of your own but if you want to laugh or adjust your body in any way that’s ok. There will be instructions to talk.
  • De som tittade på: This is not intended to look at, so don’t judge it as a performance, but rather take some time to reflect and don’t disturb the ones who are in it.

De fick också veta att de inte skulle få ta del av ett färdigt verk utan ett pågående utforksande som vi ville visa och diskutera med dem. Efter att de fyra frivilla spelat klart så satte vi oss tillsammans och diskuterade. I första hand fick de som deltagit i spelet dela sina upplevelser. Sedan bjöd vi in alla deltagare att diskutera materialet och avatarformen i relation till skådespeleri, till Brechts teorier och till teaterhistorien. Ungefär så här kan diskussionen sammanfattas i tre punkter:

  1. Skådespelaren ska, hos Brecht, vara öppen med att hen citerar handlingar, i motsats till att agera på ett till synes spontant vis. Brecht beskriver metoder för att tala om rollen i tredje person. Det här påminner om hur vi ser på avataren som tar emot instruktioner. Vi kan säga att avataren citerar eller repeterar förutbestämda genom att utföra rörelserna. Skillnaden är att skådespelare väljer sina handlingar själv och vet slutmålet för spelet. I arbetet med Åtgärden har vi, till skillnad från vårt tidigare arbete lagt till en berättarröst så att deltagarna vet vart hän berättelsen barkar. De vet vad det är för handlingar de citerar.
  2. Brechts ideal är en åskådare som “inte lämnar in sitt tänkande tillsammans med hatten i teaterns garderob”. Genom att sätta hörlurar på publiken och be dem följa instruktioner så hindrar vi dem från att göra egna val utifrån egna intentioner. Betyder det att de förlorar sitt (kritiska) tänkande, eller öppnar det upp för ett annat sorts tänkande?
  3. Beskrivningen av lärostyckena som en framtida teaterform tillägnad amatörer, att spelas för att få en erfarenhet snarare än konsumeras, är spännande. Vad är det för erfarenhet vi skapar i våran version av Åtgärden? Vad “lär vi ut” för någonting? Åskådaren går med på att följa instruktionen. Stycket har ceremoniella drag och diskuterar en slags ideologisk röst, som går att se i relation till rösten som avatarerna följer. En röst utan kropp eller fysisk utgångspunkt. Kanske kan vår form ge plats för frågor kring ideologi i stycket.

Utöver dessa tre punkter så hade vi tankar och frågor rörande avatarvaro. Vi tog upp att publiken som avatarer blir åskådare till sina egna handlingar, från insdan av sina egna kroppar. Handlingarna är valda, inte alltid för att bli tolkade eller ens sedda av alla deltagare eller av utomstående åskådare, utan för att bli upplevda av den som utför dem. Det ger deltagaren distans till de “egna” handlingar, till den egna kroppen, och till berättelsen som kroppen visar upp. Deltagaren blir alienerad från den egna kroppens rörelser. Rösten föreslår inte känslor eller stämningar, endast fysiska rörelser som deltagaren själv kan förstå som sociala i relation till de andra deltagarna. Handlingarna eller rörelserna är inte riktade mot en publik, som under en teaterföreställning, utan mot de andra deltagarna och mot varseblivningen av sig själv.

Vi tog också upp att skapandet av dessa instruktioner gick till så att vi översattefysiska handlingar utförda av skådespelare till fysiska handlingar möjliga att utföras av publiken. Resultatet är alltså inte en “kreativ” process för publiken som gör dem till skådespelare. Uttolkandet av texten har redan skett, publiken citerar inte bara texten, utan även skådespelarens handlingar.

Avatarformen lägger nya frågor till alla de som redan finns sedan gammalt runt lärostyckena:

  • Hur relaterar deltagaren till rörelserna den ska utföra?
  • Finns det tid att tänka över handlingarna?
  • Finns det tid att tänka över sin roll och sin relation till de andra deltagarna i stycket?
  • Är “avatarvaro” en demokratisk eller anti-demokratisk tillvaro?
  • Är det här ett värdefullt stycke att spela idag? Kan det förändra världen?

Deltagarna var överväldigade av hur väl de kunde uppfatta sin roll i stycket. Replikerna de säger upplevdes som starka och meningsbärande. Det förstärktes av att scenerna spelades så långsamt. Vi blev också uppmuntrade att fortsätta arbeta med lärostyckena. Diskussionerna var välvilliga, drivna av nyfikenhet och hade hög kritisk skärpa. Det var riktigt roligt att hamna i centrum av det här forskningsfältet för några dagar!

När vi samtalat en stund fortsatte workshopen med att de deltagare som ännu inte provat på spelade bitar ur lärostycket. Efter ytterligare diskussion så spelade två frivilliga ett annat av våra avatarverk “Avatar vs Human”, som inte har någon direkt anknytning till Brecht.

Alla dessa frågor vi ställde och diskussioner som vi hade med deltagarna gavs en rolig fond när vi fick veta att Brecht efter premiären av Die Maßnahme ställt frågor till de som sjungit stycket huruvida erfarenheten lärt dem något om politik.

Tack till Konstnärsnämnden och Sparbanksstiftelsen Skåne för ekonomiskt stöd till resan.

Brechts Die Maßnahme som avatarstycke

Inför resan till Brechtsymposiet i Brasilien läste vi en hel del om Åtgärden och skrev ihop den här texten.

IMG_7796

Det senaste året har vi arbetat konstnärligt med vad vi kallar avatarer. Publiken blir deltagare i ett skeende genom att ta på sig hörlurar och följa de ljudinstruktioner de får. Under sommaren föresatte vi oss att skapa instruktioner som motsvarar vad en skådespelare gör när den spelar teater. Vi föreställde oss att en skådespelares praktiska kunnande skulle kunna överföras till ljudinstruktioner för att ska en starkare avatarupplevelse. Genom rätt instruktioner skulle vi kunna överföra skådespelarens fysiska handlingar till publikens kroppar.

Vi letade efter ett manus med situationer som innehåller tydliga motsättningar och positioner. Eftersom avatarerna som befinner sig mitt i handlingen behöver situationerna vara enkla och tydliga för att ta den som gestaltar dem ska kunna begripa och njuta av dramat. Vi sökte också efter text som kretsade kring styrande och följande, eftersom vårt medium oundvikligen väcker sådana frågor. Upplevelsen av att vara avatar är också bitvis subjektsupplösande eller subjektiverande, vilket också skulle kunna kommenteras eller behandlas på något vis i texten.

IMG_7777

Vi intresserade oss för Bertolt Brechts tidiga lärostycke Die Maßnahme (1930) för att det såg tillgängligt ut för att omarbeta till ett avatarstycke. Vi gjorde en del research på var pjäsen, eller körverket som det faktiskt är med Hanns Eislers musik inräknat, satts upp. Efter premiären i Berlin i början av trettiotalet uppförde Brecht aldrig pjäsen igen, inte ens när han fick sin egen teater i Östberlin efter andra världskriget. Hannah Arendt nämner att den iscensattes på amerikanska campus under början av 60-talet. Den har på senare år gjorts i ett traditionellt utförande i Norge 2007 och på Volksbühne 2008, då Castorf satte upp den tillsammans med Müllers Die Mauser. Här i Sverige så gjorde Tribunalen en gestaltande reading med nyskriven musik 2000 under titeln Åtgärden – om kommunistisk partidisciplin. Översättningen som vi använt gjordes av Magnus Lindman inför den läsningen.

Situationen i Åtgärden (Die Maßnahme) är en slags rättegång mot fyra kommunistiska agitatorer som varit i Kina för att sprida kommunistisk propaganda och påskynda världsrevolutionens framfart. Deras aktiviteter var lyckade men de har något att bekänna. De har dödat en kamrat. “Den unge kamraten” var så ivrig i sitt motstånd mot orättvisorna att han bröt partilinjen och blev ett hot mot rörelsen. Kamraterna står alltså inför Partiet och beskriver de situationer som ledde fram till mordet. I de olika scenerna tar de olika roller. En spelar den unge kamraten medan de andra ofta gestaltar kinesiska arbetare och deras härskare.

Översatt till vår praktik skulle det kunna betyda att publikmedlemmarna först blir kamraternas “avatarer” och sedan avatarer för olika roller i olika situationer i dramat. Mellan situationerna finns berättarrösten och förhöret med agitatorerna, som för historien framåt. Berättarrösten svarar mot den kör som i Åtgärden kallas Kontrollkören – det kommunistiska partiets röst.

IMG_7751

Två saker i rättegången har intresserat oss. För det första gör den situationen stycket till ett återberättande, där skådespelarna som spelar de fyra kamraterna spelar upp olika situationer som var avgörande för att mordet behövde ske. Publiken skulle då ur ett subjektivt avatarperspektiv kunna uppleva många olika roller och positioner, utan att förlora den övergripande dramaturgin.

Det andra är att situationen ställer medlidande med de svaga inför rätta. Vad stycket lär är att världen måste förändras, och att det är rätt att döda den som visar medlidande om det är för att utplåna ett större lidande. Enligt Arendt var medlidande Brechts största passion och något som “skiner igenom” alla hans pjäser, vilket är anmärkningsvärt eftersom han är känd som kylig skeptiker. Den dramatiska konflikten med en person som av medlidande ger sig ut i världen för att ändra den, men som i slutändan inte har råd att vara god i denna värld där godheten straffar sig själv, återkommer i många av Brechts dramer. Så det är kanske troligt att frågan om medlidandet besvärade honom även personligen.

För oss så här 80 år efteråt kvarstår frågan om hur en människa eller en ideologi kan gripa in i förändringen av världen, men tydligast syns själva förändringen av världen i hur Åtgärden propagerar sitt program på ett så komplett otidsenligt sätt.  Så att ta det här materialet till sig idag är något helt annat än vad det var. Vad det blivit och på vilket sätt det är intressant idag är vi inte riktigt klara över än.

Redan när pjäsen framfördes första gången blev den utskälld. Arendt beskriver det som att den vänster som stod fri från Moskva fördömde dess stalinistiska retorik, medan stalinisterna förnekade att det fanns någon riktighet i att deras ideologi krävde sina offer. Men bara ett par år efter att pjäsen framförts påbörjades Moskvarättegångarna, som verket förebådar på ett obehagligt sätt. Dessa stalinistiska skenrättegångar mot såväl partiföreträdare som vanliga medborgare pågick i hög grad hela vägen fram till kriget och flera hundra tusen människor avrättades.

Texten blev alltså alltför sann, inte en enskild avvikande händelse, utan en praktik. Partiet hade dock inga skäl att visa upp sin ideologiska och våldsamma logik på de sätt som Brecht gör. Det vore alltså fullt möjligt att iscensätta Åtgärden idag som ett varnande exempel på kommunismens sämsta sidor: våldsbenägenhet, renhetsivran och självuppoffring. Frågan är om det inte det är att göra det lite för enkelt för sig själv. Rikard Schönström utvecklar i “Det rituella samförståndet” (PDF) en idé om hur den ideologiska dimensionen verkar genom föreställningen:

Man kan givetvis undra varför Brecht valde att lägga korten på bordet i ett för kommunismen så känsligt ämne som detta. Varför gjorde han inte i stället som så många andra vänster-orienterade författare på trettiotalet och skrev en lovsång till den goda, varma och mänskliga socialismen? Orsaken var förmodligen att han i motsats till Stalin och politrukerna i DDR faktiskt trodde på den marxistiska ideologin. Brecht insåg mer än väl att kommunismen var en politisk teori som krävde stora intellektuella och fysiska uppoffringar av sina anhängare. Han förstod att det handlade om ett rollspel i vilket deltagarna måste uppge sina personliga identiteter och slaviskt underkasta sig reglerna. Men han var också medveten om att det inte finns någon abstrakt position utanför ideologiernas fiktiva eller symboliska ordning. Brecht hade uppenbarligen en så stark tro på kommunismen att han vågade framställa ideologin precis sådan den var – som ett slags teater – och förlita sig på att hans publik skulle föredra detta rituella samförstånd framför borgerlighetens och kapitalismens.

Om det är något som avatarverken förmår så är det att upprätta denna typ av rituella kontrakt med publiken och leda dem genom ett handlande av symbolisk vikt. Åtgärden är ju ett lärostycke. Idén var inte att texten skulle övertyga publiken om kommunismens förträfflighet, utan att folkliga körer runt om i Tyskland skulle kunna spela den tillsammans och lära sig något genom sin gemensamma aktivitet. Avatarpositionen fungerar potentiellt sett på ett liknande sätt. Den aktiverar publiken, ger den röst och skapar nya, mellanmänskliga förbindelser som inte kan uppstå på samma sätt i en tyst, sittande salong. Schönström citerar Brecht (1937):

Även om lärostycket givetvis kan dra nytta av en åskådare, har det principiellt inte behov av någon sådan. Till grund för lärostycket ligger förväntningen om att den som agerar på scenen kan påverkas i samhälleligt hänseende genom att utföra speciella handlingar, inta bestämda hållningar, återge vissa tal och så vidare.

Om man tror på detta – förmågan att ingripa i den deltagande publikens politiska kapacitet – är det inte problematiskt att iscensätta en text som Åtgärden? Eller kan vi lita på att inramningen och publikens kritiska förmåga leder till viktiga lärdomar om ideologiska avgrunder såväl som styrkan i övertygelse, framtidstro och kampvilja. Att Brecht såg det här som framtidens teaterform är en lustig detalj i sammanhanget. Avatartekniken kan i vissa avseenden iscensätta Åtgärden på ett mer sofistikerat sätt än vad som var teknologiskt möjligt i hans egen tid. I den bemärkelsen skrevs Åtgärden för framtiden.

Röst och historisering

Vid sidan av handlingen var vi sugna på att det skulle finnas en berättarröst som förklarade enskilda handlingar. En sådan röst kan rama in det som sker nuet, som om det hände i det förgågna, som ett återberättande. Den idén kom direkt från Stanley Parable, ett litet indie-utvecklat datorspel om omöjligheten att ta sig ut ur spelet.

Det visade sig att berättarrösten i spelet överensstämde väl med Brechts idé om historisering. Denna “episka” metod syftar till att se nuet som del av en historia, genom att föreställa sig framtiden. I fallet med berättarrösten är framtiden alltså det diegetiska nu utifrån vilket det faktiska nuet återberättas. Framtiden kommer att avgöra om vårt handlande var av vikt, om det var gott eller ont, om det var riktigt. I “Kurze Bechreibung Über einer neuen Schauspielkunst” nämner Brecht tre sätt för skådespelaren att i enlighet med historiseringen behålla distans till sin roll.

  1. Överföring av rollen till tredje person.
  2. Överföring av handlingen till det förflutna.
  3. Medläsning av scenanvisningar och kommentarer.

Det är även just så berättaren i Stanley Parable förhåller sig till datorspelaren. Den beskriver spelvalen som handlingar som en man vid namn Stanley gjorde förut. Försöker spelaren handla utanför berättelsen följer berättaren efter och ramar in även flyktförsöken.

Skådespelare och avatarer

Vi arbetade under en vecka i ett stort hus på Udden utanför Kil i Värmland. Tillsammans med skådespelarna Ester Claesson och John Hanse började vi läsa, spela och diskutera texten. Vi valde ut tre delar ur stycket som vi ville fördjupa oss i. Den första var scenen då kamraterna väljer att “utplåna sina ansikten” för att tjäna kommunismen. De andra delarna var två utav de “misslyckanden” som ledde till att den unge kamraten var tvungen att försvinna. Först misslyckas den unge kamraten med  att övertyga de förslavade gästarbetande rispråmdragarna om att kräva nya skor. Sedan misslyckas den unga kamraten med att ingå en falsk pakt med en rik handelsman för få ut vapen till gästarbetarna. Vid båda dessa tillfällen klarar kamraten inte att behålla partilinjens kyliga rationalitet, han blir känslofylld och brusar upp, vilket avslöjar hans kommunistiska agenda. Dessa scener valde vi för att de är nyckelscener och verkade enkla att avatarisera.

Rituellt samförstånd

Mellan dessa scener berättades lärostyckets handling i grova drag av berättarrösten. Dessutom konfronteras kamraterna med partilinjen/kontrollkören/rösten, som frågar ut dem och bekräftar att de handlar i linje med ideologin. Detta återkommande bekräftande kallar Schönström för “rituellt samförstånd”.

Vi gestaltade det som ett samförstånd mellan avatarerna och rösten, men även en sorts ritual mellan avatarerna som introduceras redan i inledningsscenen. Här följer ett par utsnitt ur vår bearbetning av den första scenen. Här sker den utplåningen där deltagarna blir agitatorer i kommunismens tjänst genom att gång på gång säga ja till ideologins krav:

De sitter ner på fyra stolar placerade i en fyrkant.

1-4 BERÄTTAREN
Föreställ dig att du levde i en tid då det fortfarande var möjligt att tro på något större än sig själv. På den tiden reste en grupp kommunistiska agitatorer från Moskva till Kina för att stödja det Kommunistiska pariet där i sin kamp mot utsugning och okunnighet, för det klasslösa samhället. Tänk dig att du kämpade för det. De reste  över gränsen till staden Mukden, en av utposterna i den kommunistiska världsrevolutionens framfart. Det var illegalt att sprida politisk propaganda där. Agitatorerna träffade där en ung rysk kommunist kunnig i kinesiska som blev deras vägvisare. De kom utan traktorer eller plogar till det lågteknologiska jordbruket i Kina, utan säd som kan mätta kinesiska arbetarmunnar, utan maskingevär att skjuta härskarna med. Endast med propaganda och läroböcker skulle de upplysa kineserna, så att de själva fick möjlighet att resa sig mot sina herrar på gårdar och i kapitalistiska fabriker.  De hade inget bröd till de hungriga men kunskap för de okunniga, därför talade de om misärens upphov och försökte inte utrota misären.

1-4 HANDLING
Höj en knuten näve. Spänn armen.
Släpp ner armen till sidan.
Titta på de andra agitatorerna.
/—/

Kamraten ville det rätta men gjorde fel. Kamraten blev ett hot mot rörelsen. Kamraten förstod det och välkomnande sin död. Det kan verka märkligt men det här var en tid då kommunisterna i kampen för något större än sig själva gav upp sin individualitet.

Du är nu en av kamraterna. Du är på väg till staden Mukden. Du är inte längre den du varit. Det betyder inte längre något varifrån du kommer, du saknar namn och mor. Du är ett tomt blad, på vilket revolutionen nu skriver sina anvisningar.

Du utplånar ditt namn och ansikte och blir därmed Ingen.

Intro 3. När agitatorerna och den unga kamraten kom till Mukdens gräns, till revolutionens utpost, fick de veta att det var oroligt i stadens fabriker och att hela världens blickar, pansartåg och kanonbåtar var redo och riktade mot denna stad för att slå till om några agitatorer från Moskva sågs komma ut ur de kinesiska arbetarnas hyddor. Alla undrade hur det skulle gå för världrevolutionen. Det var tidens stora fråga. Kamraterna rekommenderades att gå över gränsen som kineser.

Nu börjar det. Agitatorerna samlades på det lilla partihögkvarteret:

Intro 4

Ni får inte bli sedda.
Om någon såras får den inte hittas.

SÄG: Ingen kommer att hittas.

Ni är alltså beredda att dö och att gömma de döda?

SÄG: Ja

De fick masker och var från och med nu inte längre Ingen. Från och med nu och till sitt försvinnande var de okända arbetare. Är ni kämpar, kineser, födda av kinesiska mödrar, gula i hyn, i sömn och i feber talande kinesiska?

SÄG: Ja

I kommunismens intresse är ni nu införstådda med frammarschen hos de proletära massorna i alla länder, ni säger ja till revolutioneringen av världen.

SÄG: Ja

Även den unga kamraten sa ja och visade sig därmed vara redo att utplåna sitt ansikte.
Förklädda som kineser kunde de börja sitt arbete i Mukden.

/… /

4: Du är kamraten.
4: Res dig upp. Höj en knuten näve. Spänn armen.
1-3 Titta på den unge kamraten, som håller upp sin näve.
4. Säg: Jag är den unge kamraten.
4. Släpp ner armen till sidan.

1-4: Agitatorerna hade en varning.
1-3: Titta på den unge kamraten.
1-3: Säg: Hemfall inte åt medlidande!

1-3: Säg: Är vi överens?
4: Säg: Vi är överens.

1-4: Och de var överens och kamraten gick raskt dit, men hemföll genast åt medlidande.

Vår ursprungliga nyfikenhet var som sagt att se hur skådespelares praktiska kunskap kunde användas för att göra instruktioner. Vi närmade oss scenerna som skådespelare och regissör till att börja med.  Som det ofta är när man “tar steget upp på golvet” så  öppnades många fler tolkningar av scenerna än vad som gick att se vid läsning. Skådespelarna testade olika förutsättningar, viljor och vändpunkter. Tillsammans kom vi fram till vad vi skulle använda. Sedan började arbetet med att göra instruktioner.

Vi insåg ganska snart att avatarisering kräver ett annat tankesätt än sceniskt skådespeleri. Framställningen ska inte göras inför en publik utan inför varandra vilket förändrade spelriktningen. Det gick inte att ha det yttre ögat som måttstock på vad som fungerar. Varje skådespelare måste vara ansvarig för att sin avatar fick en fungerande upplevelse. Det var alltså tvunget att se rätt ut inifrån varje spelare i det gemensamma scenrummet. Varje spelare måste kunna göra sin tolkning av scenen, utifrån sin rolls position.

Resultatet av hur väl skådespelarnas läsning av scenen kunde överföras till publikens kroppar kom på prov när vi speltestade på Tomma Rum i Kil. Vi tyckte om att se hur personer av olika ålder, genus, röst, kroppspråk, klädstil, skådespelarvana osv fyllde rollerna med sina kroppar, men att där ändå fanns något som behölls mellan varje speltest. Det här försöket med att inifrån publikens egna kroppar kommunicera en iscensättning och en läsning av en pjäs var nytt för oss alla.  Men vi lade också märke till att ingen av de som testade avatarstycket kommenterade det kommunistiska innehållet. Ingen. Varför inte? Kanske för att var och en var upptagna med sin egen figurs handlingar, och inte kunde lyfta blicken för att som betraktare utläsa verkets betydelse. Kanske för att vad de fick uppleva på speltestet endast var ett fragment. Men vill vi då i framtiden kommunicera en läsning av den här pjäsen och säga något om kommunism, om samförstånd och ideologi, så behöver vi bli ett strå vassare här.

HANDELSMANNEN: Sätt dig på den av stolarna med ryggstöd som är närmast dig, bredbent med händerna på knät, luta dig bakåt.

TVÅ BETJÄNTER Ställ dig vid sidan av bordet och stolarna. Titta på handelsmannen som sätter sig på stolen. Du är handelsmannens betjänt. Din uppgift är att observera samtalet och att servera handelsmannens sällskap med te. Ta ett steg bakåt och lyssna.

DEN UNGE KAMRATEN. Säg: Här är brevet från gästarbetarförbundet. Gå fram till handelsmannen. Titta på dina fötter. Sträck fram handen med brevet i mot handelsmannen. Titta på handelsmannen.

///

4 DEN UNGE KAMRATEN Titta på arbetarna.
1-2 KULIS Titta ner.
1 KULI Huka dig ner mot marken.
4 DEN UNGE KAMRATEN Titta på förmannen. Lägg armarna i kors. Säg: Om folk faller kan de inte dra pråmen.
3 FÖRMANNEN Säg: Ska jag gå brevid och dra upp var och en som faller?
4 DEN UNGE KAMRATEN Säg: Jag vet inte vad du ska, men jag vet vad de där ska. Peka på gästarbetarna. Säg: De ska skydda sig. Vänd dig till gästarbetaren.
3 FÖRMANNEN: Lyssna på samtalet.
4 KAMRATEN: Säg: Jag har sett pråmdragare med skor, Säg: med sulor som inte halkar. Gå två steg framåt. Visa dina handflator för arbetarna. Säg: Kräv gemensamt sådana skor! Ta försiktigt tag i den hukande arbetarens arm och hjälp den att resa sig.
1 KULI: Res dig upp. Räta på ryggen.
1-2 KULIS:  Titta på kamraten.
4 DEN UNGE KAMRATEN: Le mot arbetarna.  Backa tre steg. Sluta le.
KAMRATEN: Den unge kamraten väntade med spänning på hur arbetarna skulle agera.
1-2 KULIS:  Titta på förmannen.  Titta  på den andra arbetaren. Vänd dig mot förmannen.
1-2 KULIS: Säg: Egentligen kan vi inte dra pråmen längre Säg: utan sådana skor.

Att göra ett avatarstycke av Åtgärden är på något sätt genialt. Rösten i hörlurarna blir makten, partiet, överjaget, ideologin, en yttre kraft som griper in i en konkret social situation. Det ska bli spännande att fortsätta utveckla projektet.