Tagged: Katarina Blom

Avsnitt #10 – Medkänsla & acceptans

nyxxx-pod10

Ebba & Gabriel i samtal med Katarina Blom, psykolog som vi tidigare skrivit om och Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern. Vi pratar om olika psykologiska tendenser och mekanismer som en kan ha i åtanke under konstnärligt och dramaturgiskt arbete.

Musik av Elize Arvefjord.

Lyckoanteckningar

Katarina Blom
Katarina Blom

Här kommer en ny rapport från Ebba & Gabriels arbete med Riksteatern. De här anteckningarna skrev vi med Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern efter workshop och samtal med Katarina Blom, praktiserande psykolog och lärare i acro-yoga.

Katarina har skrivit utifrån positiv psykologi och välmående i boken Lycka på fullt allvar. En utgångspunkt i den är att använda vetenskapliga rön för att identifiera vad som gör oss lyckliga. Ett av flera “recept” på ett lyckligt (eller snarare lyckligare) liv är att utmana sig själv. Utmaningar kan skapa viss oro, en bör röra sig på gränsen av sin bekvämlighetszon. Den som tvingas eller lockas för långt bort från den zonen kan få panik eller ångest. Det känns intressant för oss att kunna ge publiken den här möjligheten att utmana sig själva, men också att designa upplevelsen på ett sätt så att den inte skapar panik. Olika deltagare bär på olika erfarenheter, så det är svårt för att designa för utmaning på en generell nivå. Det handlar om att göra det möjligt för var och en att hitta sin bekvämlighetszon. Att dela upp en utmaning i små överkomliga steg motiverar en att röra sig utanför det bekväma.

Katarina gjorde några övningar med oss från ACT – Acceptance commitment therapy. Den formen av terapi utgår bland annat från en idé om relationsinramning (relational frame theory). Det innebär att vi förstår världen genom relationer mellan olika saker, exempelvis mellan en tanke och en känsla. ACT poängterar att vi inte kan bli fria från ångest och sorg i våra liv, utan att det är en del av livet. Men om vi blir hämmade i vårt handlande på grund av en relation mellan en tanke och en känsla, så kan det vara bra att jobba med att rama in relationen på ett nytt sätt.  En person kanske tänker att den inte kan något, blir oroad och tar sig inte för någonting alls. För att må bättre så kan vi ta tanken och leka med den i olika övningar. På så vis ska kopplingen mellan tanken och den jobbiga känslan bli mindre. Tanken är bara en tanke, det är inte du. Du är den som tänker tanken. Ett konkret sätt att göra detta på är att skriva ner t ex negativa tankar och rädslor kring ett problem på enskilda papperslappar. När vi “externaliserar” tanken kan vi upprätta ett litet avstånd till den.

Det här är intressant att ställa brevid en konstnärlig metod som vi använt oss av i bland annat Din inre röst. Där ville vi skapa nya tankar kring vad en kan göra i ett klassrum och kring vad den egna och andras kropp kan göra. Vi jobbade med en associativ logik, där exempelvis linjerna i handen, linjerna i bordet, målade linjer på en karta och linjer skapade av kroppar i rummet bands ihop. Vår text gjorde nya relationer mellan handen, bordet och rummet.  Vi instruerade också publiken att tänka på sin kropp från insidan istället för på hur den såg ut. Vi ramade in relationen mellan kroppen, tanken, handen, bordet och rummet på nya sätt.

Vi pratade även om olika psykologiska och biologiska förutsättningar för den mänskliga tillvaron. En av dem är spegelneuroner, som av vissa psykologer betraktas som grunden för vår empati. Enligt Katarina är idén om spegelneuroner väl vetenskapligt välbelagd. Det är något vi behövde för att utvecklas som art. Vår empati tenderar dock att premiera den egna gruppen på bekostnad av andra. I empatin finns ett själviskt inslag där det ingår en kalkyl kring hur sannolikt det är att personen vi överväger att hjälpa så småningom kan eller kommer att hjälpa oss.

Människan har två reaktionssystem. Det ena är snabbt, kortsiktigt och känslostyrt. Det andra är långsamt, långsiktigt, rationellt. Det kortsiktiga har evolutionärt varit viktigast för vår överlevnad och därför tenderar det att vara starkast, men ofta hamnar vi idag i situationer där detta inte är så bra. Nackdelen med det kortsiktiga är också att det inte utmanar vår världsbild utan utgår från våra redan cementerade uppfattningar. Bilden Katarina använde för att beskriva de två systemen var en ryttare (långsiktigt system) som försökte styra en elefant (kortsiktigt system). Elefanten är större och starkare. Ryttaren är mer finkänslig och planerande. (Switch — How to change things when change is hard av Chip Heath och Dan Heath).

Vi skulle alltså kunna säga att olika aktiviteter har olika psykologisk dramaturgi. Vi kan göra saker som har positiv konsekvens i stunden men negativ konsekvens på lång sikt, eller som känns jobbiga i stunden, men som har positiva konsekvenser på lång sikt.  För att använda Katarinas bild så tenderar elefanten att välja kortsiktiga plus för att undvika obehag i stunden, fast ryttaren vet att det motsatta egentligen skulle vara bättre för oss på sikt. Det är lätt att applicera på träning. Träning kan antingen kännas njutbar eller ansträngande att göra för stunden. De flesta, men inte alla, träningsformer har också positiva hälsoeffekter på lång sikt. Det går även att tänka på detta i relation till konstnärliga dramaturgier. Vi kan tänka oss en musikalisk komposition där ett bullrigt parti efterföljs av tystnad. På teatern kan hela föreställningens drama fungera som ett helvete vi stiger ner i för att sedan komma ut med en känsla av befrielse på andra sidan tunneln. I deltagande verk blir dock denna typ av dramaturgi mer problematisk, eftersom en publik som känner sig utsatt lätt kan förlora sin vilja att delta. Särskilt om de inte vet var föreställningen kommer att ta vägen, eller vet hur de kan påverka den. I levande rollspel verkar dock deltagarna inte ha några problem med att gå in förnedrande, ångestbetonade, smärtsamma situationer. Lajvare söker nästan efter den sortens scenarier. Hur kommer det sig? Och hur kan det kännas så långt från teatersalongen till lajvkulturen?

Det är också intressant att fundera på elefanten och ryttaren i relation till Brechts verfremdung-effekt, som då motsvarar ett moment där perspektivet plötsligt övergår från elefantens till ryttarens, och tvingar oss att omvärdera det vi just sett i ett nytt ljus. En av verfremdungsteknikerna är återberättande i tredje person. Vi skulle kunna säga att många övningar Katarina beskrev är olika sätt att skapa verfremdung gentemot det egna jaget.

Det är såklart omöjligt att djupdyka under en dags workshop. Ändå gav mötet med Katarina några nycklar till att förstå den deltagande publikens psykologiska situation ur ett KBT-perspektiv.