Tagged: Hannah Arendt

Resa utan riktmärken

1984
På Plaça George Orwell i Barcelona finns inget officiellt monument eller plakat till minne av den framlidne författaren till 1984, de spår som står att finna är dels ett par lägligt placerade övervakningskameror, och dels den här informella hyllningen på ett förbisett jalusi.

Det verkade bli en regnig och murrig sommar, perfekt för att kura inne i någon stuga och skriva manus. Det är nu juli månad och allt känns annorlunda. En värmebölja försänker kontinenten i en sömnig stämning. Solen står högt på himlen, den har skingrat alla moln. Men ljuset bringar ingen klarhet, det bländar, sätter synförmågan ur spel, tänder skogsbränder. Vad är det som händer? Det är sommar i ett krisande Europa.

Vi reser till olika platser för att söka återhämtning, men vi förbinds av tangentborden och nätverken. Vi knattrar ihop texter, scener och stämningar på svaga uppkopplingar i civilisationens randområden. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, skärmens sken kastar samma ljus i ansiktet på oss var vi än öppnar den, filerna ligger på plats och alla program och ikoner är bekanta.

Under våren har vi återvänt till 40-talets totalitära dystopier. Vi har läst om språkmanipulationer och övervakningsteknologier i Orwells 1984, om hur staten lockar fram de sanna innersta känslorna och tankarna genom ett serum i Boyes Kallocain och om den biologiska kontrollen i Huxleys Du sköna nya värld. Vi har sökt efter spår och ledtrådar till vår egen samtid, vår situation, vår smärta. Winston, den sjukliga protagonisten i 1984, grubblar över smärtans och rädslans biologiska onyttighet, ”människokroppens förräderi då den stannar i handlingslöshet just då särskild ansträngning skulle behövas. /…/ Han tänkte att i krisögonblick är det aldrig en yttre fiende man slåss emot, utan alltid sin egen kropp.”

Den där handlingsförlamningen är lätt att känna igen, inte bara i vardagen, utan även på det politiska planet. Men vilka rädslor, vilken oro är det som hemsöker vår vardag? Inte är det Boyes, Huxleys eller Orwells totalitära stater, som genom avancerade disciplineringssystem försäkrar sig om evig stabilitet och kontroll, “vår fasta samhällsordning, trygg för alla tider” som Boye uttrycker det. Den italienske filosofen Paolo Virno menar att fruktan och ångesten idag, är intimt sammanbundna resultat av vad en skulle kalla en ”generell desorientering”. Den här desorienteringen behöver inte bara gälla samhället, utan i högsta grad även individer.

I dagens värld leder inte plötsliga förändringar till att traditionella och repetativa livsformer omkullkastas, vad de gör är snarare att påverka individer som numera är bekanta med att inte ha bestående sedvanor, som är vana vid plötsliga förändringar och som är utsatta för det ovanliga och det oväntade. Vad vi får är en verklighet som ständigt och oavsett vad förnyas.

I ett samhälle som präglas av extrem flexibilitet, i arbetslivet, i utbildning, i sociala relationer, är det inte konstigt att det kan vara svårt att hitta en riktning, en orientering. Vi vet att alla riktmärken, alla fästpunkter kan komma att flyttas om medan vi tittar åt ett annat håll. I samspelet mellan teknologisk acceleration och kapitalflöden som jobbar med nanosekunder som avgörande tidsenhet kommer människor, medborgare, arbetare, lätt i kläm. Virno fortsätter:

Därför är det inte möjligt att göra en effektiv distinktion mellan ett stabilt ”innanför” och ett osäkert och tellurgiskt ”utanför”. Den permanenta föränderligheten i sätten att leva, liksom den träning som krävs för att möta den gränslösa osäkerheten i livet, leder oss till en direkt och kontinuerlig relation till världen som sådan, till det obestämda sammanhanget av vår existens.

Vår tids viktigaste insida är kanske arbetet; att få ynnesten att sälja sitt arbete på arbetsmarknaden i en tid då kapitalet behöver mindre och mindre betalda arbetstimmar för att ackumulera vinst. Att hamna utanför arbetsmarknaden, att hamna i “utanförskap”, som politiker från höger till vänster skulle uttrycka det är kanske paradexemplet på vad som fyller oss med ångestfylld fruktan. Men även på insidan är det något som oroar.

De som är på insidan vet nämligen att arbetet inte längre känner några gränser. Nina Power, brittisk filosof och aktivist, beskriver i Den endimensionella kvinnan hur vi förväntas vara ständigt nåbara, genom e-post eller telefon, att vi alltid ska fungera som ”ambassadörer” för våra företag, att det inte finns någon gräns mellan det privata livet och arbetslivet. ”Facebook förenar vänner och kollegor. Det personliga är inte längre politiskt, det är en genomgripande ekonomisk sfär.” För den som är på insidan genomgriper arbetet, särskillt det kognititva arbetet, hela livet.

Efter Andra världskriget skrev Hannah Arendt att en viktig förutsättning för totalitarismen hade varit ett sammanbrott mellan å ena sidan den intima, privata sfären och å andra sidan den offentliga, politiska sfären. Totalitarismen grodde ur ett mellanrum, en social och ekonomisk sfär, varken privat eller offentlig. Det skulle vara lätt att översätta dessa idéer till vår tids sociala medier, såsom Facebook, men så lätt ska vi inte göra för oss. Om det finns totalitära tendenser idag så är det inte i relation till staten vi ger upp våra friheter. Det är inte staten som möblerar om i våra relationer, i våra livsformer. De krafter som kan bryta ner gränsen mellan privat och offentligt, ingripa i våra fantasier, vårt begär och vårt tänkande är ekonomiska och de organiseras genom företag, stora som små. Men företagen har inte samma drömmar som de totalitära staterna hade. Företagen drömmer inte om stabilitet, reproduktion, hälsa och renhet. De är en annan sorts organismer, de lever ett annat sorts liv, de när andra drömmar.

Det är en värld av skillnad mellan 1984, där staten räds medborgarnas sexuella drifter och 2015 där varken arbete eller konsumtion har några problem med att accelerera med begäret som drivfjäder. Det finns ingen motsättning mellan underkastelse och sexuell utlevnad. Nina Power beskriver hur alla våra tillgängliga kapaciteter, inklusive vår kapacitet att väcka kåthet och åtrå, förväntas kunna komma till användning för företagen. För att visa att vi är goda arbetare och motiverade anställda får ingenting stå i vägen för att, utan reservationer, kasta oss in i arbetet.

Den konstanta förändringen av livets villkor kräver att vi ger upp idén om oss själva som socialt stabila enheter. För den som inte är beredd att byta både ort och branch finns ingen försäkran om trygghet. Den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek menar att denna osäkerhet har ändrat våra psykologiska behov. Det kristna arvet som i norra Europa tagit formen av en lutthersk arbetsdisciplin ersätts av en sorts buddhistisk attityd som kan fungera som ideologiskt komplement till kapitalismen:

Västerländsk buddhism presenterar sig som ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stress – genom att den ger oss möjlighet att koppla från och bevara ett inre lugn.

Den här tendensen är lätt att se både i den religiösa sfären, där exempelvis Svenska kyrkan erbjuder gudstjänster och kurser med mindfullness som tema, men även i arbetslivet. Till exempel uppmanas Googles anställda till meditation inför viktiga möten och Arbetsförmedlingens konsultcoacher förordar positivt tänkande som svar på strukturellt skapad otrygghet. Žižek fortsätter:

Österländskt tänkande erbjuder en utväg som är vida överlägsen de desperata försöken att finna en tillflykt i gamla traditioner. Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna.

Med ett sådant inre avstånd till oss själva och varandra kan livet bli mer uthärdligt. Förväntningarna på vad vi kan uträtta tillsammans skruvas ner eftersom ekonomin uppfattas som en närmast kosmisk kraft. Samtidigt gör det oss redo för att acceptera fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet. Det är givet att samtidens svårigheter inte går att lösa genom att resa tillbaka i tiden. Vi måste motstå varje reaktionär impuls, varje önskan att återvända till ett institutionaliserat och homogent samhälle präglat av inlåsta och förutbestämda livsöden som en väg ur vår samtids dystopia. Men det återstår att se hur det är möjligt att organisera sig, hålla ihop och skapa motstånd i en tid utan fasta punkter att ta spjärn mot och där det saknas gränser som inte redan överskridits av kapitalismens höga svallvågor.

Solen sänker sig sakta mot horisonten. Det är sommar i ett Europa utan möjligheter till återvändo.

I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.
I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.

Referenser

  • The Origins of Totalitarianism (1951) & Människans villkor (1958), Hannah Arendt.
  • Kallocain (1940), Karin Boye.
  • Du sköna nya värld (1932), Aldous Huxley.
  • 1984 (1949), George Orwell.
  • Den endimensionella kvinnan (2009), Nina Power.
  • Multitudens grammatik (2003), Paolo Virno.
  • Buddhister i rymden! (Aftonbladet 2005), Slavoj Žižek.

 

Texten är skriven av Gabriel Widing till programbladet för Join.

Ladda ner programmet i sin helhet som PDF. (2.71 Mb)

Brechts Die Maßnahme som avatarstycke

Inför resan till Brechtsymposiet i Brasilien läste vi en hel del om Åtgärden och skrev ihop den här texten.

IMG_7796

Det senaste året har vi arbetat konstnärligt med vad vi kallar avatarer. Publiken blir deltagare i ett skeende genom att ta på sig hörlurar och följa de ljudinstruktioner de får. Under sommaren föresatte vi oss att skapa instruktioner som motsvarar vad en skådespelare gör när den spelar teater. Vi föreställde oss att en skådespelares praktiska kunnande skulle kunna överföras till ljudinstruktioner för att ska en starkare avatarupplevelse. Genom rätt instruktioner skulle vi kunna överföra skådespelarens fysiska handlingar till publikens kroppar.

Vi letade efter ett manus med situationer som innehåller tydliga motsättningar och positioner. Eftersom avatarerna som befinner sig mitt i handlingen behöver situationerna vara enkla och tydliga för att ta den som gestaltar dem ska kunna begripa och njuta av dramat. Vi sökte också efter text som kretsade kring styrande och följande, eftersom vårt medium oundvikligen väcker sådana frågor. Upplevelsen av att vara avatar är också bitvis subjektsupplösande eller subjektiverande, vilket också skulle kunna kommenteras eller behandlas på något vis i texten.

IMG_7777

Vi intresserade oss för Bertolt Brechts tidiga lärostycke Die Maßnahme (1930) för att det såg tillgängligt ut för att omarbeta till ett avatarstycke. Vi gjorde en del research på var pjäsen, eller körverket som det faktiskt är med Hanns Eislers musik inräknat, satts upp. Efter premiären i Berlin i början av trettiotalet uppförde Brecht aldrig pjäsen igen, inte ens när han fick sin egen teater i Östberlin efter andra världskriget. Hannah Arendt nämner att den iscensattes på amerikanska campus under början av 60-talet. Den har på senare år gjorts i ett traditionellt utförande i Norge 2007 och på Volksbühne 2008, då Castorf satte upp den tillsammans med Müllers Die Mauser. Här i Sverige så gjorde Tribunalen en gestaltande reading med nyskriven musik 2000 under titeln Åtgärden – om kommunistisk partidisciplin. Översättningen som vi använt gjordes av Magnus Lindman inför den läsningen.

Situationen i Åtgärden (Die Maßnahme) är en slags rättegång mot fyra kommunistiska agitatorer som varit i Kina för att sprida kommunistisk propaganda och påskynda världsrevolutionens framfart. Deras aktiviteter var lyckade men de har något att bekänna. De har dödat en kamrat. “Den unge kamraten” var så ivrig i sitt motstånd mot orättvisorna att han bröt partilinjen och blev ett hot mot rörelsen. Kamraterna står alltså inför Partiet och beskriver de situationer som ledde fram till mordet. I de olika scenerna tar de olika roller. En spelar den unge kamraten medan de andra ofta gestaltar kinesiska arbetare och deras härskare.

Översatt till vår praktik skulle det kunna betyda att publikmedlemmarna först blir kamraternas “avatarer” och sedan avatarer för olika roller i olika situationer i dramat. Mellan situationerna finns berättarrösten och förhöret med agitatorerna, som för historien framåt. Berättarrösten svarar mot den kör som i Åtgärden kallas Kontrollkören – det kommunistiska partiets röst.

IMG_7751

Två saker i rättegången har intresserat oss. För det första gör den situationen stycket till ett återberättande, där skådespelarna som spelar de fyra kamraterna spelar upp olika situationer som var avgörande för att mordet behövde ske. Publiken skulle då ur ett subjektivt avatarperspektiv kunna uppleva många olika roller och positioner, utan att förlora den övergripande dramaturgin.

Det andra är att situationen ställer medlidande med de svaga inför rätta. Vad stycket lär är att världen måste förändras, och att det är rätt att döda den som visar medlidande om det är för att utplåna ett större lidande. Enligt Arendt var medlidande Brechts största passion och något som “skiner igenom” alla hans pjäser, vilket är anmärkningsvärt eftersom han är känd som kylig skeptiker. Den dramatiska konflikten med en person som av medlidande ger sig ut i världen för att ändra den, men som i slutändan inte har råd att vara god i denna värld där godheten straffar sig själv, återkommer i många av Brechts dramer. Så det är kanske troligt att frågan om medlidandet besvärade honom även personligen.

För oss så här 80 år efteråt kvarstår frågan om hur en människa eller en ideologi kan gripa in i förändringen av världen, men tydligast syns själva förändringen av världen i hur Åtgärden propagerar sitt program på ett så komplett otidsenligt sätt.  Så att ta det här materialet till sig idag är något helt annat än vad det var. Vad det blivit och på vilket sätt det är intressant idag är vi inte riktigt klara över än.

Redan när pjäsen framfördes första gången blev den utskälld. Arendt beskriver det som att den vänster som stod fri från Moskva fördömde dess stalinistiska retorik, medan stalinisterna förnekade att det fanns någon riktighet i att deras ideologi krävde sina offer. Men bara ett par år efter att pjäsen framförts påbörjades Moskvarättegångarna, som verket förebådar på ett obehagligt sätt. Dessa stalinistiska skenrättegångar mot såväl partiföreträdare som vanliga medborgare pågick i hög grad hela vägen fram till kriget och flera hundra tusen människor avrättades.

Texten blev alltså alltför sann, inte en enskild avvikande händelse, utan en praktik. Partiet hade dock inga skäl att visa upp sin ideologiska och våldsamma logik på de sätt som Brecht gör. Det vore alltså fullt möjligt att iscensätta Åtgärden idag som ett varnande exempel på kommunismens sämsta sidor: våldsbenägenhet, renhetsivran och självuppoffring. Frågan är om det inte det är att göra det lite för enkelt för sig själv. Rikard Schönström utvecklar i “Det rituella samförståndet” (PDF) en idé om hur den ideologiska dimensionen verkar genom föreställningen:

Man kan givetvis undra varför Brecht valde att lägga korten på bordet i ett för kommunismen så känsligt ämne som detta. Varför gjorde han inte i stället som så många andra vänster-orienterade författare på trettiotalet och skrev en lovsång till den goda, varma och mänskliga socialismen? Orsaken var förmodligen att han i motsats till Stalin och politrukerna i DDR faktiskt trodde på den marxistiska ideologin. Brecht insåg mer än väl att kommunismen var en politisk teori som krävde stora intellektuella och fysiska uppoffringar av sina anhängare. Han förstod att det handlade om ett rollspel i vilket deltagarna måste uppge sina personliga identiteter och slaviskt underkasta sig reglerna. Men han var också medveten om att det inte finns någon abstrakt position utanför ideologiernas fiktiva eller symboliska ordning. Brecht hade uppenbarligen en så stark tro på kommunismen att han vågade framställa ideologin precis sådan den var – som ett slags teater – och förlita sig på att hans publik skulle föredra detta rituella samförstånd framför borgerlighetens och kapitalismens.

Om det är något som avatarverken förmår så är det att upprätta denna typ av rituella kontrakt med publiken och leda dem genom ett handlande av symbolisk vikt. Åtgärden är ju ett lärostycke. Idén var inte att texten skulle övertyga publiken om kommunismens förträfflighet, utan att folkliga körer runt om i Tyskland skulle kunna spela den tillsammans och lära sig något genom sin gemensamma aktivitet. Avatarpositionen fungerar potentiellt sett på ett liknande sätt. Den aktiverar publiken, ger den röst och skapar nya, mellanmänskliga förbindelser som inte kan uppstå på samma sätt i en tyst, sittande salong. Schönström citerar Brecht (1937):

Även om lärostycket givetvis kan dra nytta av en åskådare, har det principiellt inte behov av någon sådan. Till grund för lärostycket ligger förväntningen om att den som agerar på scenen kan påverkas i samhälleligt hänseende genom att utföra speciella handlingar, inta bestämda hållningar, återge vissa tal och så vidare.

Om man tror på detta – förmågan att ingripa i den deltagande publikens politiska kapacitet – är det inte problematiskt att iscensätta en text som Åtgärden? Eller kan vi lita på att inramningen och publikens kritiska förmåga leder till viktiga lärdomar om ideologiska avgrunder såväl som styrkan i övertygelse, framtidstro och kampvilja. Att Brecht såg det här som framtidens teaterform är en lustig detalj i sammanhanget. Avatartekniken kan i vissa avseenden iscensätta Åtgärden på ett mer sofistikerat sätt än vad som var teknologiskt möjligt i hans egen tid. I den bemärkelsen skrevs Åtgärden för framtiden.

Röst och historisering

Vid sidan av handlingen var vi sugna på att det skulle finnas en berättarröst som förklarade enskilda handlingar. En sådan röst kan rama in det som sker nuet, som om det hände i det förgågna, som ett återberättande. Den idén kom direkt från Stanley Parable, ett litet indie-utvecklat datorspel om omöjligheten att ta sig ut ur spelet.

Det visade sig att berättarrösten i spelet överensstämde väl med Brechts idé om historisering. Denna “episka” metod syftar till att se nuet som del av en historia, genom att föreställa sig framtiden. I fallet med berättarrösten är framtiden alltså det diegetiska nu utifrån vilket det faktiska nuet återberättas. Framtiden kommer att avgöra om vårt handlande var av vikt, om det var gott eller ont, om det var riktigt. I “Kurze Bechreibung Über einer neuen Schauspielkunst” nämner Brecht tre sätt för skådespelaren att i enlighet med historiseringen behålla distans till sin roll.

  1. Överföring av rollen till tredje person.
  2. Överföring av handlingen till det förflutna.
  3. Medläsning av scenanvisningar och kommentarer.

Det är även just så berättaren i Stanley Parable förhåller sig till datorspelaren. Den beskriver spelvalen som handlingar som en man vid namn Stanley gjorde förut. Försöker spelaren handla utanför berättelsen följer berättaren efter och ramar in även flyktförsöken.

Skådespelare och avatarer

Vi arbetade under en vecka i ett stort hus på Udden utanför Kil i Värmland. Tillsammans med skådespelarna Ester Claesson och John Hanse började vi läsa, spela och diskutera texten. Vi valde ut tre delar ur stycket som vi ville fördjupa oss i. Den första var scenen då kamraterna väljer att “utplåna sina ansikten” för att tjäna kommunismen. De andra delarna var två utav de “misslyckanden” som ledde till att den unge kamraten var tvungen att försvinna. Först misslyckas den unge kamraten med  att övertyga de förslavade gästarbetande rispråmdragarna om att kräva nya skor. Sedan misslyckas den unga kamraten med att ingå en falsk pakt med en rik handelsman för få ut vapen till gästarbetarna. Vid båda dessa tillfällen klarar kamraten inte att behålla partilinjens kyliga rationalitet, han blir känslofylld och brusar upp, vilket avslöjar hans kommunistiska agenda. Dessa scener valde vi för att de är nyckelscener och verkade enkla att avatarisera.

Rituellt samförstånd

Mellan dessa scener berättades lärostyckets handling i grova drag av berättarrösten. Dessutom konfronteras kamraterna med partilinjen/kontrollkören/rösten, som frågar ut dem och bekräftar att de handlar i linje med ideologin. Detta återkommande bekräftande kallar Schönström för “rituellt samförstånd”.

Vi gestaltade det som ett samförstånd mellan avatarerna och rösten, men även en sorts ritual mellan avatarerna som introduceras redan i inledningsscenen. Här följer ett par utsnitt ur vår bearbetning av den första scenen. Här sker den utplåningen där deltagarna blir agitatorer i kommunismens tjänst genom att gång på gång säga ja till ideologins krav:

De sitter ner på fyra stolar placerade i en fyrkant.

1-4 BERÄTTAREN
Föreställ dig att du levde i en tid då det fortfarande var möjligt att tro på något större än sig själv. På den tiden reste en grupp kommunistiska agitatorer från Moskva till Kina för att stödja det Kommunistiska pariet där i sin kamp mot utsugning och okunnighet, för det klasslösa samhället. Tänk dig att du kämpade för det. De reste  över gränsen till staden Mukden, en av utposterna i den kommunistiska världsrevolutionens framfart. Det var illegalt att sprida politisk propaganda där. Agitatorerna träffade där en ung rysk kommunist kunnig i kinesiska som blev deras vägvisare. De kom utan traktorer eller plogar till det lågteknologiska jordbruket i Kina, utan säd som kan mätta kinesiska arbetarmunnar, utan maskingevär att skjuta härskarna med. Endast med propaganda och läroböcker skulle de upplysa kineserna, så att de själva fick möjlighet att resa sig mot sina herrar på gårdar och i kapitalistiska fabriker.  De hade inget bröd till de hungriga men kunskap för de okunniga, därför talade de om misärens upphov och försökte inte utrota misären.

1-4 HANDLING
Höj en knuten näve. Spänn armen.
Släpp ner armen till sidan.
Titta på de andra agitatorerna.
/—/

Kamraten ville det rätta men gjorde fel. Kamraten blev ett hot mot rörelsen. Kamraten förstod det och välkomnande sin död. Det kan verka märkligt men det här var en tid då kommunisterna i kampen för något större än sig själva gav upp sin individualitet.

Du är nu en av kamraterna. Du är på väg till staden Mukden. Du är inte längre den du varit. Det betyder inte längre något varifrån du kommer, du saknar namn och mor. Du är ett tomt blad, på vilket revolutionen nu skriver sina anvisningar.

Du utplånar ditt namn och ansikte och blir därmed Ingen.

Intro 3. När agitatorerna och den unga kamraten kom till Mukdens gräns, till revolutionens utpost, fick de veta att det var oroligt i stadens fabriker och att hela världens blickar, pansartåg och kanonbåtar var redo och riktade mot denna stad för att slå till om några agitatorer från Moskva sågs komma ut ur de kinesiska arbetarnas hyddor. Alla undrade hur det skulle gå för världrevolutionen. Det var tidens stora fråga. Kamraterna rekommenderades att gå över gränsen som kineser.

Nu börjar det. Agitatorerna samlades på det lilla partihögkvarteret:

Intro 4

Ni får inte bli sedda.
Om någon såras får den inte hittas.

SÄG: Ingen kommer att hittas.

Ni är alltså beredda att dö och att gömma de döda?

SÄG: Ja

De fick masker och var från och med nu inte längre Ingen. Från och med nu och till sitt försvinnande var de okända arbetare. Är ni kämpar, kineser, födda av kinesiska mödrar, gula i hyn, i sömn och i feber talande kinesiska?

SÄG: Ja

I kommunismens intresse är ni nu införstådda med frammarschen hos de proletära massorna i alla länder, ni säger ja till revolutioneringen av världen.

SÄG: Ja

Även den unga kamraten sa ja och visade sig därmed vara redo att utplåna sitt ansikte.
Förklädda som kineser kunde de börja sitt arbete i Mukden.

/… /

4: Du är kamraten.
4: Res dig upp. Höj en knuten näve. Spänn armen.
1-3 Titta på den unge kamraten, som håller upp sin näve.
4. Säg: Jag är den unge kamraten.
4. Släpp ner armen till sidan.

1-4: Agitatorerna hade en varning.
1-3: Titta på den unge kamraten.
1-3: Säg: Hemfall inte åt medlidande!

1-3: Säg: Är vi överens?
4: Säg: Vi är överens.

1-4: Och de var överens och kamraten gick raskt dit, men hemföll genast åt medlidande.

Vår ursprungliga nyfikenhet var som sagt att se hur skådespelares praktiska kunskap kunde användas för att göra instruktioner. Vi närmade oss scenerna som skådespelare och regissör till att börja med.  Som det ofta är när man “tar steget upp på golvet” så  öppnades många fler tolkningar av scenerna än vad som gick att se vid läsning. Skådespelarna testade olika förutsättningar, viljor och vändpunkter. Tillsammans kom vi fram till vad vi skulle använda. Sedan började arbetet med att göra instruktioner.

Vi insåg ganska snart att avatarisering kräver ett annat tankesätt än sceniskt skådespeleri. Framställningen ska inte göras inför en publik utan inför varandra vilket förändrade spelriktningen. Det gick inte att ha det yttre ögat som måttstock på vad som fungerar. Varje skådespelare måste vara ansvarig för att sin avatar fick en fungerande upplevelse. Det var alltså tvunget att se rätt ut inifrån varje spelare i det gemensamma scenrummet. Varje spelare måste kunna göra sin tolkning av scenen, utifrån sin rolls position.

Resultatet av hur väl skådespelarnas läsning av scenen kunde överföras till publikens kroppar kom på prov när vi speltestade på Tomma Rum i Kil. Vi tyckte om att se hur personer av olika ålder, genus, röst, kroppspråk, klädstil, skådespelarvana osv fyllde rollerna med sina kroppar, men att där ändå fanns något som behölls mellan varje speltest. Det här försöket med att inifrån publikens egna kroppar kommunicera en iscensättning och en läsning av en pjäs var nytt för oss alla.  Men vi lade också märke till att ingen av de som testade avatarstycket kommenterade det kommunistiska innehållet. Ingen. Varför inte? Kanske för att var och en var upptagna med sin egen figurs handlingar, och inte kunde lyfta blicken för att som betraktare utläsa verkets betydelse. Kanske för att vad de fick uppleva på speltestet endast var ett fragment. Men vill vi då i framtiden kommunicera en läsning av den här pjäsen och säga något om kommunism, om samförstånd och ideologi, så behöver vi bli ett strå vassare här.

HANDELSMANNEN: Sätt dig på den av stolarna med ryggstöd som är närmast dig, bredbent med händerna på knät, luta dig bakåt.

TVÅ BETJÄNTER Ställ dig vid sidan av bordet och stolarna. Titta på handelsmannen som sätter sig på stolen. Du är handelsmannens betjänt. Din uppgift är att observera samtalet och att servera handelsmannens sällskap med te. Ta ett steg bakåt och lyssna.

DEN UNGE KAMRATEN. Säg: Här är brevet från gästarbetarförbundet. Gå fram till handelsmannen. Titta på dina fötter. Sträck fram handen med brevet i mot handelsmannen. Titta på handelsmannen.

///

4 DEN UNGE KAMRATEN Titta på arbetarna.
1-2 KULIS Titta ner.
1 KULI Huka dig ner mot marken.
4 DEN UNGE KAMRATEN Titta på förmannen. Lägg armarna i kors. Säg: Om folk faller kan de inte dra pråmen.
3 FÖRMANNEN Säg: Ska jag gå brevid och dra upp var och en som faller?
4 DEN UNGE KAMRATEN Säg: Jag vet inte vad du ska, men jag vet vad de där ska. Peka på gästarbetarna. Säg: De ska skydda sig. Vänd dig till gästarbetaren.
3 FÖRMANNEN: Lyssna på samtalet.
4 KAMRATEN: Säg: Jag har sett pråmdragare med skor, Säg: med sulor som inte halkar. Gå två steg framåt. Visa dina handflator för arbetarna. Säg: Kräv gemensamt sådana skor! Ta försiktigt tag i den hukande arbetarens arm och hjälp den att resa sig.
1 KULI: Res dig upp. Räta på ryggen.
1-2 KULIS:  Titta på kamraten.
4 DEN UNGE KAMRATEN: Le mot arbetarna.  Backa tre steg. Sluta le.
KAMRATEN: Den unge kamraten väntade med spänning på hur arbetarna skulle agera.
1-2 KULIS:  Titta på förmannen.  Titta  på den andra arbetaren. Vänd dig mot förmannen.
1-2 KULIS: Säg: Egentligen kan vi inte dra pråmen längre Säg: utan sådana skor.

Att göra ett avatarstycke av Åtgärden är på något sätt genialt. Rösten i hörlurarna blir makten, partiet, överjaget, ideologin, en yttre kraft som griper in i en konkret social situation. Det ska bli spännande att fortsätta utveckla projektet.