Category: Process

Avsnitt #8 – Kroppar & kött

nyxxx-pod8

Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.

Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.

Helena och Gabriel i färd med något
Helena och Gabriel i färd med något

Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.

Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?

Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.

Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.

Kött och politik

Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda,  en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.

Övning: Den dominanta handen

Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.

Övning: Knåda röd lera

Den röda leran sätter sina spår.
Den röda leran sätter sina spår.

Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.

Övning: Kollektiv kontemplation

Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.

Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.

Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen

  • upprepa den föregående frågan,
  • formulera en variant på föregående fråga
  • formulera en fråga som associerade till den förra frågan
  • formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga

Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:

  • Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
  • Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
  • Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
  • Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
  • Jokern. Skojar till det.

Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.

Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.

Kroppar och konster

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet,  tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

  1. Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
  2. få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
  3. föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

IMG_0463

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

IMG_0438

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Konstnärsspelet – rollspelsversionen

Foto av Anna Wilhelmsson
Foto av Peter Larsdotter

Nyxxx har inlett ett samarbete om konstnärlig utveckling med Riksteatern. Under några veckor kommer Ebba och Gabriel att jobba med att utveckla nya praktiker för scenkonsten. Utöver Nyxxx kommer även Nadja Hjorton och Lisen Rosell (från ÖFA) och Mariana S. Gomes, Benjamin Quigley & Mattias Lech (från GLQ) att medverka i olika delar av projektet. Vi kommer även att få hjälp av dramaturgen Gustav Tegby.

Under den inledande workshophelgen på Riksteatern så speltestade vi en fysisk version av vårt Konstnärsspel tillsammans med de andra konstnärerna, dramaturger, chefer och några andra anställda på Riksteatern.

Speltest på Riksteatern.
Speltest, hos Kulturrådet. Foto: Peter Larsdotter

Nedan följer vårt manus från speltestet. Alla element fungerade inte klockrent, men utifrån de här utgångspunkterna går det att svänga ihop ett fysiskt spel som skapar diskussioner om konstnärers levnadsvillkor. Antalet pengar, inspirationspennor och antal minuter per månad kan behöva justeras. Den stora fördelen med att göra det digitala spelet fysiskt är den sociala och ekonomiska dynamik som kan uppstå mellan deltagarna. Den svagaste stationen är nog Inspirationsresan, som kan behöva ett annat sätt att gestaltas på än vad som beskrivs nedan. Som det är nu blir inspirationsresan snarare ironisk än inspirerande. Det vore bättre med en aktivitet där deltagarna faktiskt gör något som verkar inspirerande. Ett annat svagt moment är epilogen. De nuvarande frågorna upplevdes lite platta men det går nog att hitta andra frågor som är bättre. Andra idéer som kom upp under de-briefen var att ha ett vernissage, en årskrönika annan gruppaktivitet som avslutning.

Speltest på Riksteatern
Speltest, i studion. Foto: Peter Larsdotter

När vi utvecklade spelet kom prototypen till brittiska Precariat! A game about getting by, together i vår väg. Även om vi har inte haft möjlighet att testspela det själva än, så verkar det finnas likheter både i speldynamik och tema.

KONSTNÄRSSPELET – ROLLSPELET

DET HÄR BEHÖVS

  • En tydlig ljudsignal, typ ett alarm
  • Papper som det står en av de fyra stationernas namn på
  • Regler för studion (PDF)
  • Låtsaseurosedlar, men annan valuta går också bra.
  • Färgpennor 10* antalet spelare
  • En låda eller kuvert till banken.
  • Fem bord. Ett för varje station + banken.
  • Motivkort till studion (PDF)
  • Bilder på produkter, t.ex urklippta ur en produktkatalog för kontorsvaror eller leksaker.
  • Ansökningsblanketter till Kulturrådet (PDF)
  • Poletter till Kulturrådet
  • 1 st t6 till Kulturrådet
  • Dator med semestervideos
  • En flaska tonic
  • 3 st spelledare, kan även hämtas ur spelargruppen då inga större förberedelser krävs. Uppgifter: Arbetsgivare, Referensperson från Kulturrådet och Resebyrå.

SPELREGLER

Detta behöver deltagarna veta innan det börjar:

Spelet handlar om livet som frilansande konstnär. Detagarna spelar konstnärer och den konstnärliga praktiken består av fyra aktiviteter:

  • jobba i studion
  • söka pengar
  • brödjobba
  • åka på inspirationsresa

Så spelas spelet:

  • En spelomgång representerar en månad. Vid början av varje månad aktiverar spelledaren ljudsignalen. Deltagarna får välja mellan en av aktiviteterna.
  • Varje deltagare börjar med 500€ på fickan. Om ni vill att det ska kännas lite mer realistiskt kan ni tänka alla pengar med en extra nolla.
  • För att kunna arbeta i studion behöver deltagaren minst en filtpenna. Var och en börjar med 4 pennor. Pennorna representerar konstnärlig inspiration.
  • I slutet på varje månad ringer klockan igen och då måste varje konstnär gå till banken för att betala sina räkningar – totalt 100 euro per månad.
  • Efter att räkningarna betalts ringer klockan återigen och en ny månad påbörjas.
  • En månad är ca 3 minuter. Hur många månader som spelas är upp till spelledaren.
  • Spelets mål är att göra det bästa av sin livssituation.

PROLOG

Spelledarna delar ut pengar och pennor till deltagarna. Innan det börjar ställer spelledarna även frågor till några av deltagarna, för att sätta stämning och skapa variation i deltagarnas utgångsläge. Konsekvensen av valen, det som står inom parentes, ska inte läsas ut.

SITUATION: Du får ett uppdrag med kort dödlinje. Det ska vara klart imorgonbitti. Vill du…

  • 1: Jobba över på amfetamin, (100 euro)
  • 2: Ta jobbet, men skjuta på dödlinjen i sista stund. (100€)
  • 3: Snacka med en kompis i facebook-chatten som kan göra det samma kväll. (-100 euro)

SITUATION: Du blir bjuden på lunch av en kompis. Vill du…

  • 1: Softa och socialisera. (+ 1 penna)
  • 2: Bjuda på lunchen, eftersom generositet lönar sig.(-100€ +1 penna)
  • 3: Fiska efter frilansjobb. (+100€)

SITUATION: Under ett “förutsättningslöst” möte diskuteras ett uppdrag som du vet att din kompis skulle utföra bättre än du. Vill du…

  • 1. Berätta om dig själv, säg inget om kompis. (+100€)
  • 2. Tipsa om din kompis. (-100€)
  • 3. Nicka, lyssna och bekräfta och be att få återkomma.(+100€)

SITUATION: Din partner ringer sent på kvällen när du fortfarande sitter och jobbar. Vill du…

  • 1: Låta din partner spåna idéer tillsammans med dig. (+100€ +1penna)
  • 2: Ställa frågor som får hen att prata och jobba samtidigt på med ditt. (din livssituation förändras inte)
  • 3: Ta hand om relationen och riskera missa dödlinjen.( -100€ +1penna)

SITUATION: Kl är 23.30. Du ligger i sängen och stirrar på din telefon. Din kompis, som just nu är din chef i ett projekt, skickar ett ganska viktigt mejl. Vad gör du?

  • 1. Du skriver ett svar men ställer in mailprogrammet på att skicka mailet kl 09.01. (din livssituation förändras inte)
  • 2. Du skickar ett svar med en ironisk blinkning kring att ni båda jobbar vid den tiden. (din livssituation förändras inte)
  • 3. Du lägger ifrån dig telefonen och försöker sova.(din livssituation förändras inte)

SITUATION: Du vaknar svettig av en mardröm där du brottas med björnar. Vill du…

  • VAL 1: Skriva ner drömmen i din anteckningsbok. Somna om. (+1 inspiration)
  • 2. Kolla på nätet vad drömmen betyder. Låta skärmens ljus väcka dig. +1 inspiration)
  • 3. Skriva ut drömmen på internet. Vakna till likes. (+1 inspiration)

Efter prologen tar deltagarna plats i rummets mitt. Spelledaren startar spelets första månad genom att aktivera ljudsignalen.

Stationerna

Bord 1. Brödjobbet

Arbetsgivaren sitter här. Arbetet går ut på att skriva en säljande mening om en vara till nästa års katalog. Varorna är bilder urklippta ur en produktkatalog. Arbetsgivaren ger feedback.

  • Den som lyckas (+200€)
  • Den som misslyckas (+50€)
  • Alla som brödjobbar förlorar en inspirationspenna per månad.

Arbetsgivaren kan också erbjuda deltagarna fast jobb som mellanchef, vilket betyder att den får ta över jobbet (+300€) Det är tre månaders uppsägningstid.

Bord 2. I studion

På bordet ligger en lapp med följande text: Välkommen till ateljén. Du får måla med de pennor du har. Dra ett kort för att få inspiration till ett motiv. Ta med dig ditt verk när du är klar. Har du inga pennor kan du inte skapa.

På bordet ligger också en hög med motivkort:

  • Rita en bild av en lunch
  • Rita en bild av ett förutsättningslöst möte
  • Rita en bild av dig själv i sängen
  • Rita en bild på två björnar som brottas
  • Rita en bild av hur det känns att jobba som konstnär.
  • Rita en bild av ditt självförtroende just nu
  • Rita en bild av det här rummet
  • Rita en bild av din sociala situation
  • Rita en bild av din familj
  • Rita en bild av ditt jobb
  • Rita en bild av geometriska figurer
  • Rita en bild av hur du föreställer dig framtiden
  • Rita en bild av sorg
  • Rita en bild om vanmakt
  • Rita en bild med bara ett streck
  • Rita en bild med prickar
  • Rita en bild med bara raka streck
  • Rita en bild utan motiv
  • Rita en bild av en emoji/emoticon

Bord 3. Hos kulturrådet

Här sitter referenspersonen med en blankett. Alla får satsa en polett var på månadens trend genom att placera den på ett värdeord.

Blankett:

Jag söker pengar för ett verk som är:

  • 1. nyskapande
  • 2. interdisciplinärt
  • 3. uppsökande
  • 4. dokumentärt
  • 5. självbiografiskt
  • 6. provokativt

Den som vinner får (+500€).

Alla som söker pengar förlorar en penna per ansökningsomgång.

Bord 4. På inspirationsresan

Här sitter Reseförsäljaren och ber gruppen att bestämma ett gemensamt resmål. De får titta på ett Youtube-klipp och dricka tonic.

Inspirationsresan kostar (100€) och ger (+1 filtpenna).

EPILOG

Vi samlas i cirkel igen.

Ett år har gått och nu är spelet slut.

Vem har tjänat mest pengar? Är du

  • 1. lycklig
  • 2. stressad
  • 3. utmattad

Vem har gjort mest konst? Är du

  • 1. lycklig
  • 2. stressad
  • 3. utmattad

EFTERSNACK

Efter spelet så kör spelledarna en runda där alla får säga en mening, till exempel ett minne från spelet.

Workshop på Riksteatern
Eftersnack. Foto: Peter Larsdotter

Human Agency ur mangoperspektiv

mango

 

Human Agency har ingen scenografi. Det finns ett möblerat rum, ja, men sakerna befinner sig inte i bakgrunden som rekvisita och dekor. De framträder mellan besökarna. Så har jag tänkt mig det. Mangofrukterna som fyller det ofullständigt dukade bordet i Human Agency har väckt särskilt många reaktioner. Nu i samband med Stockholmspremiären fick jag lust att publicera några processiga tankar om den gyllene stenfrukten / Ebba 

Avatarscenariot Human Agnency är en rad olika situationer där ett gäng kroppar möter en omvärld. Ett verktyg vi använde för att utveckla föreställningen var att se till hur kropp och objekt möts i världen, i olika kombinationer. Två kroppar som förbinds av ett objekt. Objekt vars betydelse eller värde förändras av hur kroppen tar i det. Objekt som får kroppen att kännas annorlunda, och så vidare. Det som händer i föreställningen “händer” i sådana kopplingar och möten snarare än i enskilda subjekts betraktande av enskilda objekt. Det händer när handen och mangon möts. Det är inte jag eller mangon i sig som är intressant. Verkets centrala objekt hörluren lyder under samma logik. Kroppen får kontakt med ljudinstruktionerna genom att ta på sig hörluren. Det “avatartiska” liv som sker när jag och hörluren jobbar samman är centralt för att förstå verket, ej hörluren i sig som dött ting. Ej heller jag som stilla kropp. Ej heller ljudet i sig. När vi kopplar ihop oss uppstår verket. Det är därför möjligt att närma sig Human Agency ur mangons perspektiv. Kommer vi närmare mangon så kommer vi att närma oss det som verket vill tala om.

Första mötet

Jag plockar upp den och håller den i min hand. Den är lagom stor och rundad som en kupad hand. Den formar min kupade hand efter sig. Mangon och handflatan smälter ihop. Att hålla i mangon påminner om att hålla om en bit kropp, en bit mänskligt kött. Densiteten i mango är lik den i en kropp. Mangon har ett skal, en hud, som omger och skyddar det saftiga köttet. På insidan, innanför köttet finns en rejäl stomme. En kärna som både till färg och hårdhet liknar ben. Skalet som berör min hud när jag håller i mangon har skiftande färger: brun, grön, röd och gul. Varje mangos skal har sina egna märken som tyder på att den genomlevt händelser. Den skulle kunna vara dinosauriehud. Med mangon blir min hand uråldrig. Den är en liten behållare av liv.

Om solen

Mangon har rest långt. Den har en historia. Den har kommit till Sverige, till rika nord, till min hand. Mangons berättelse innehåller resor från platser långt från svenskt klimat. Den vittnar om ett tidigare liv i naturen där den en gång växte från ett träd. Där mötte den solens strålar varje dag. Den är en behållare av solljus. Den härstammar från soligare breddgrader. Den för tankarna till värme och paradisiska fruktsamma öar. Mangon väcker framförallt en längtan om att det ska finnas ett saftigt paradis, långt borta från kalla nord. Att komma i kontakt med mangon, är att komma närmare paradiset. På geografiska platser där mango odlas så tappar den nog delar av sina ”exotiska” kvalitéer, men inte alla. Dess lysande gyllengula kött, rejäla tyngd och mjuka form är spår av det som alltid är främmande. Solen är långt borta oavsett geografisk närhet till mangoodling.

Att bli förpackad

Klisterlappen på mangons skal stör å andra sidan bilden av den paradisiska frukten. Den påminner om hur mangon, den sköna, mjuka, kroppsliga frukten, inte är en simpel råvara utan en sammansatt vara med ett visst värde. Prislappen som är klistrad på fruktens skal talar också om hur den fått sitt värde. Genom kontakt med människor tvingas frukten genomgå en varufieringsprocess där den får egenskaper som ”mogen” ”ekologisk” ”extrapris” ”extra söt” klistrade på sig. När jag tar upp mangon så är det aldrig bara jag och mangon.  Mellan oss finns mangons värde. Värdet är en historia av hur andra människor behandlat mangon. Hur de köpslått, besprutat,  förpackat och fraktat den. Det är den koloniala, kapitalistiska historien som mangon bär på. Klisterlapparna försöker dölja den genom att tillskriva mangon härliga egenskaper. Mangon är ”fresh”, ”solmogen” och “sweet”. Men orden skyltar samtidigt med att processen ägt rum.

En frukts framtid

När jag mangon i handen så ställs jag inte bara inför dess hela historia, jag blir även del av den. Jag tar hand om mangon. Jag håller om den. Jag måste se den för vad den är och inte är. Jag ser dess väg från frö, till lastbil, flygplan, båt, till mataffärens frukt och grönt-lager, till min hand. Där ligger frukten och det är jag som kommer att föra den in i framtiden. Ultimat kan jag avsluta dess process som objekt genom att skära upp och äta den. Vill jag upphäva mangons existens här och nu och låta den uppgå i mig.  Vill jag fullfölja det mangoöde som följts av tusentals frukter, från frö till fruktsallad? Eller har jag andra möjligheter? Kan jag bryta banan?

Mangon kan inte sägas vara ett livsmedel vars främsta uppgift är att mätta munnar. Till det har vi potatis, vete, havre, äpplen. Mangons uppgift är social. Den används för att skapa fest. Den finns för att ge sken av överflöd och en viss sorts lyx. Känslan av mango är känslan av att ett guldkorn från världens alla hörn kommit till mig. Det gör mig till världens centrum. Åh mango säger vi när någon köpt en mango. Vi säger inte inte åh äpplen. Fruktsalladen med mango står mitt på bordet på festen, äppelskålen står vid sidan av. Människor som samlas för att äta mango firar det goda livet. Människor som samlas för att plocka mango gör det för pengars skull. Mangon används under sitt liv som samlingspunkt för olika sorters gemenskaper. Den skapar olika sorters band mellan olika människor under sin tid som objekt.  Förvandlingen och uppståndelsen av olika sorters gemenskap var grunden för föreställningens dramaturgi. En mänsklig kulturell gemenskap gestaltas i verkets två första situationer. I starten blir avatarerna skulpturer som människorna kan betrakta från olika håll. Därefter kommer middagsscenen. Den mänskliga i att låta gemenskapen ske kring ett bord. Människokulturens sociala konventionen symboliserad av ett höjande av glasen till skål. Avatarernas annorlunda gemenskap visas i de tre följande situationerna. Avatarerna kan gå mot tydliga orienteringspunkter, mot lysande rör. De flyttar objekt. De samlas under ett objekt. För människorna är det oklart varför avatarerna samlas under lampan. Det går att tänka sig hur skålandet och sittandet vid bordet ter lika oklart för en alien som nyss ankommit vår värld.

Jag har mangon i min hand och hörlurar för mina öron. Om jag inte ska avsluta mangons livsprocess genom att äta upp den så återstår att fortsätta utnyttja mangons gemenskapande kapacitet. Avatarerna sätter mangon mellan människor på nya sätt. Mangon kan läggas mellan min kropp och en annans kropp, för att koppla ihop våra två kroppar. Den kan tryckas upp mellan två hudar och bli en teknik för intim kontakt. Den kan bli det laddade objektet i en healingbetonad situation. Mangons skal blir då än mer en representation av kroppens hud, av den andra kroppens hud.  Genom mangon kan jag känna den andra kroppens andning och rörelse. Jag kan föreställa mig att mangon är den del av denna livgivande rörelse, själv beröras och röras av den rörelsen som går från den andra kroppen, genom mangon och in i mig. Mangon förlänger och kopplar ihop våra kroppar. Min blick kan riktas in i mangon, istället för mot den andra kroppen. Jag vänder mig mot mangon och bort från den främmande människans blick, vars kropp jag känner genom mangon. En blick som om den mötte min, kanske hade satt sig för vår intima kroppsliga delning av nuet genom delning av mangons yta.

Förvandling

Mangons placering i rummet avgör kropparnas organisering på fler sätt än så. Initialt ligger frukterna i prydliga högar på det långa bordet med den vita duken. Den är avkiljd från platsleksaker, plastmuggar, papptallrikar och förpackningar av mango- och kokosjuice. Juiceförpackningarna bredvid frukterna förstärker känslan av att mangon är naturlig medan juicen är producerad, fast de i själva verket båda procuderats. Bilden ger ett sken av det ena fast vi också vet det andra: att de delar stor del av sin bakgrund: de innehåller råvara men båda är varor. Blicken förhandlas och skaver här och nu: är mangon organisk eller producerad? När frukten ligger där på bordet är det tydligt att den i situationen är konsumtionsvara redo för mig att avnjuta på ett visst sätt: sätta tänderna i den och äta den. Samtidigt saknas på bordet knivar för att dela den. Så vad gör den där? Det som sker är att den förflyttas via kontakt med en hand ner på golvet. Kanske sker det via en annan kropps hud i sekvensen jag beskriver ovan. I platsbytet från bord till golv förändras mangons värde och användningsområde. Den innehar inte längre förväntningen att ätas utan har dels nedflyttats från listan av ätbara ting, dels upphöjts från vardagsföremål till skulptur/konstobjekt och senare även rituellt offerobjekt. Den får flera nya betydelser. Den bildar tillsammans med de andra objekten från bordet små miniatyrvärldar på golvet. En mango i en plastmugg, en liten dinosaur av plast balanserandes på två mango, en rad med mango bredvid en rad med papptallrikar. Runt om kring dessa kompositioner samlas kropparna, betraktandes vad de byggt upp, och i närkontakt med varandra.

Det arbete vi stulit från de som fört mangon hit använder vi för att stå nära, stå samlade. Stå kring mangon och se dess historia, nu och framtid i olika skiftningar. Det är kanske fråga om en symbolisk pay back time till arbetet och solen – representerad av lampan ovanför. Till elektriciteten som får solen/lampan att lysa. Det är förslösande, nybygge, att bygga och leka tillsammans. Att njuta av mangon utan att glömma hur mangon kom hit. Går det? I mangon finns en fråga om hur gemenskaper uppstår, i och utanför kapitalismens spelregler. I ett kroppsligt konstverk blir det givetvis i kroppen som denna politik måste realiseras och förhandlas. Vad konstverket förmår är kanske att förstärka känslan för den egna kroppens rörelser, kopplingar, känslor, förändringspotential, nyfikenhet. Att njuta, utan att glömma hur vi själva kom hit. Att fly och samtidigt stanna kvar. Kanske kommer Nyxxx nästa verk börja i ett undersökande av den sortens taktiker. Mer om det senare. Först ser vi fram emot föreställningarna av Human Agency i ikväll och imorgon.

Updates on Human Agency

Nu när materialet i verket börjar falla på plats så finns lite tid för att samla tankarna. Vi letar efter former för att dela med oss av sådant som legat i bakhuvudet under arbetet. Det lutar åt ett fristående programblad där vi spinner på några av de idéer, texter, citat och former som fått igång oss. Det kretsar kring gränssnitt, uppbrott och kroppsliga strategier just nu. Vi får se var det landar.

handsPå Teaterns dag speltestades scenariot två gånger. Vi fick en försmak av hur föreställningen kommer att fungera i sin färdiga form, vilka problem som återstår att lösa och en känsla för hur det fungerar med olika stora grupper. Ett stort tack till all nyfikenhet och alla kritiska kommentarer.

bild_kliptPå andra sidan skärmen fogas ljudfilerna ihop. Varje liten ändring måste in i maskinen…

Skärmavbild 2014-04-08 kl. 21.55.27Snart påbörjar vi den sista studioperioden nere i Malmö.
Den 18 april kl 14 har vi det sista speltestet innan premiär. Hör av er till Ebba på ebba.petren@gmail.com eller 0737708531 om ni vill boka plats. Både gamla och nya speltestare välkomnas!

ebbabylightHåll utkik, trailer släpps inom kort!

Till Porto Alegre med Brecht

20-23 maj besökte vi Internationella Brechtsällskapets symposium i Porto Alegre. Med på resan var utöver Ebba och Gabriel från Nyxxx även John Hanse och Ester Claesson. Symposiet gav oss möjlighet att se på vår praktik med Brechts blick.

Vi drogs till symposiet på grund av temat på årets möte: The creative spectator: collision and dialogue. Idén om en kreativ eller deltagande publik i möte med varandra och verket är tilltalande. Konstellationen som åkte var relativt ny, det vi gjort tillsammans tidigare var just att utforska några scener ur Brechts Åtgärden (Die Maßnahme). Det var det verket och det arbetet som vi ville gå på djupet med i Porto Alegre. Veckan innan symposiet ägnades åt en del läsning och förberedelser. Vi läste tillsammans ur:

  • Walter Benjamin, Essäer om Brecht
  • Bertolt Brecht, Om teater, texter i urval av Leif Zern
  • Rickard Schönström, “Det rituella samförståndet” ur Olikhetens region och andra essäer

Åtgärden tillhör ett av Brecht lärostycken – en speciell form för teater som ville aktivera sin publik utöver det sedvanliga salongsbesöket. Det visade sig att många forskare på plats delade vårt intresse för dessa verk. Här följer en rapport om vad som hände och vad vi gjorde.

porto-blogg

Symposiet

Symposiet inföll under de fyra sista dagarna vi var i Brasilien. Varje dag hölls mängder av korta föreläsningar och keynotes. Det fanns sex olika grupper att välja på, men endast några av dem hölls på engelska. Vår möjlighet att delta begränsades av språket men vi tog kontakt med folk utanför föreläsningssalarna, och hade många fina möten. Det visade sig att flera av de främsta brechtforskarna intresserar sig för just lärostyckena. Intresset grundar sig i att lärostyckena liknar samtida scenkonstformer som blandar in publiken, olika medier och teknik i skeendet.

Både professor Hans-Thies Lehmann (Postdramatic Theatre) och professor Nickolaus Müller-Schöll (anvarig för dramaturgutbildningen på Goetheuniversitet, Frankfurt am Main) talade under sina key notes om de mer ospelade styckena och fragmenten som Brecht lämnat efter sig. Hit räknas Die Maßnahme, Fatzerfragmenten och andra lärostycken som Der Flug der Lindbergs, Die Ausnahme und die Regel och Der Jasager/ Der Neinsager. De menade att lärostyckena visade en annan sida av Brecht,mer intresserad av teaterns ceremoniella och rituella sidor än vad som framkommer av hans mer kända pjäser. Det här var för oss en ny läsning av Brecht.

Denna ”andra Brecht”, som Müller-Schöll uttryckte det, skrev stycken med ceremoniell form och med ett uttänkt upprepande och poetiskt språk. “Den andra Brecht” tänkte sig en framtida teater som är övnings- och kunskapsinriktad. “Den andra Brecht” gjorde teater som kan jämföras med bön, träning och religiösa ceremoier. Teater som en aktivitet där man exempelvis kan lära sig en  slags “kommunistisk” hållning till livet. Denna hållning skulle handla om att avstå berömmelse och ego, för att dela livet tillsammans med ett kollektiv. Lehmann menade att lärostyckena problematiserar individens roll i kollektivet, utan att ge några svar. Han menade att lärostyckena tar upp överskridande av gränser, misslyckanden och idén om perfektion, på ett sätt som de mer välkända Brechtpjäserna inte gör. Lehmann menade att en utmanande uppgift för teatern är att ta sig an varför människor har så svårt att leva tillsammans, och det gör Åtgärden menade Lehmann.

Under symposiet blev det tydligt att Brecht haft stort inflytande på teatern i Latinamerika. Symposiet samlade regissörer, grupper och forskare från många sydamerikanska länder, bland annat den peruanske regissören Miguel Rubio Zapata och den mexikansk-amerikanska performancegruppen La Pocha Nostra. Även tyska grupper som She She pop och Friendly Fire kom för att visa verk och delta i programmet.

Workshops

Vi genomförde vår workshop vid två tillfällen under symposiet. Det första var en session off-program, eftersom många av de som vi ville involvera var upptagna med andra seminarier samtidigt som vi var schemalagda. Det var framförallt de tyska och tysk-amerikanska Brecht-forskarna som dök upp. Den andra workshopen genomförde vi med en blandad grupp av såväl tyska Brecht-kännare som brasilianska regissörer, skådespelare och teaterstudenter.

Den fyra timmar långa workshopen började med att vi presenterade vår bakgrund och våra intressen i Brechts teorier. Därefter gjorde vi en enkel lek för att förklara avatarbregreppet. Sedan började huvuddelen av workshopen med att fyra frivilla tog på sig hörlurar och spelade upp några scener ur lärostycket, genom att följa röstinstruktioner i hörlurarna, i en enkel scenografi som vi byggt upp. Resten av gruppen observerade skeendet men kunde även följa med i handlingen via medhörning i högtalare. Innan de började fick de olika instruktioner.

  • De med hörlurar: You should listen to the voice and follow the instructions. You don’t have to take any initatives of your own but if you want to laugh or adjust your body in any way that’s ok. There will be instructions to talk.
  • De som tittade på: This is not intended to look at, so don’t judge it as a performance, but rather take some time to reflect and don’t disturb the ones who are in it.

De fick också veta att de inte skulle få ta del av ett färdigt verk utan ett pågående utforksande som vi ville visa och diskutera med dem. Efter att de fyra frivilla spelat klart så satte vi oss tillsammans och diskuterade. I första hand fick de som deltagit i spelet dela sina upplevelser. Sedan bjöd vi in alla deltagare att diskutera materialet och avatarformen i relation till skådespeleri, till Brechts teorier och till teaterhistorien. Ungefär så här kan diskussionen sammanfattas i tre punkter:

  1. Skådespelaren ska, hos Brecht, vara öppen med att hen citerar handlingar, i motsats till att agera på ett till synes spontant vis. Brecht beskriver metoder för att tala om rollen i tredje person. Det här påminner om hur vi ser på avataren som tar emot instruktioner. Vi kan säga att avataren citerar eller repeterar förutbestämda genom att utföra rörelserna. Skillnaden är att skådespelare väljer sina handlingar själv och vet slutmålet för spelet. I arbetet med Åtgärden har vi, till skillnad från vårt tidigare arbete lagt till en berättarröst så att deltagarna vet vart hän berättelsen barkar. De vet vad det är för handlingar de citerar.
  2. Brechts ideal är en åskådare som “inte lämnar in sitt tänkande tillsammans med hatten i teaterns garderob”. Genom att sätta hörlurar på publiken och be dem följa instruktioner så hindrar vi dem från att göra egna val utifrån egna intentioner. Betyder det att de förlorar sitt (kritiska) tänkande, eller öppnar det upp för ett annat sorts tänkande?
  3. Beskrivningen av lärostyckena som en framtida teaterform tillägnad amatörer, att spelas för att få en erfarenhet snarare än konsumeras, är spännande. Vad är det för erfarenhet vi skapar i våran version av Åtgärden? Vad “lär vi ut” för någonting? Åskådaren går med på att följa instruktionen. Stycket har ceremoniella drag och diskuterar en slags ideologisk röst, som går att se i relation till rösten som avatarerna följer. En röst utan kropp eller fysisk utgångspunkt. Kanske kan vår form ge plats för frågor kring ideologi i stycket.

Utöver dessa tre punkter så hade vi tankar och frågor rörande avatarvaro. Vi tog upp att publiken som avatarer blir åskådare till sina egna handlingar, från insdan av sina egna kroppar. Handlingarna är valda, inte alltid för att bli tolkade eller ens sedda av alla deltagare eller av utomstående åskådare, utan för att bli upplevda av den som utför dem. Det ger deltagaren distans till de “egna” handlingar, till den egna kroppen, och till berättelsen som kroppen visar upp. Deltagaren blir alienerad från den egna kroppens rörelser. Rösten föreslår inte känslor eller stämningar, endast fysiska rörelser som deltagaren själv kan förstå som sociala i relation till de andra deltagarna. Handlingarna eller rörelserna är inte riktade mot en publik, som under en teaterföreställning, utan mot de andra deltagarna och mot varseblivningen av sig själv.

Vi tog också upp att skapandet av dessa instruktioner gick till så att vi översattefysiska handlingar utförda av skådespelare till fysiska handlingar möjliga att utföras av publiken. Resultatet är alltså inte en “kreativ” process för publiken som gör dem till skådespelare. Uttolkandet av texten har redan skett, publiken citerar inte bara texten, utan även skådespelarens handlingar.

Avatarformen lägger nya frågor till alla de som redan finns sedan gammalt runt lärostyckena:

  • Hur relaterar deltagaren till rörelserna den ska utföra?
  • Finns det tid att tänka över handlingarna?
  • Finns det tid att tänka över sin roll och sin relation till de andra deltagarna i stycket?
  • Är “avatarvaro” en demokratisk eller anti-demokratisk tillvaro?
  • Är det här ett värdefullt stycke att spela idag? Kan det förändra världen?

Deltagarna var överväldigade av hur väl de kunde uppfatta sin roll i stycket. Replikerna de säger upplevdes som starka och meningsbärande. Det förstärktes av att scenerna spelades så långsamt. Vi blev också uppmuntrade att fortsätta arbeta med lärostyckena. Diskussionerna var välvilliga, drivna av nyfikenhet och hade hög kritisk skärpa. Det var riktigt roligt att hamna i centrum av det här forskningsfältet för några dagar!

När vi samtalat en stund fortsatte workshopen med att de deltagare som ännu inte provat på spelade bitar ur lärostycket. Efter ytterligare diskussion så spelade två frivilliga ett annat av våra avatarverk “Avatar vs Human”, som inte har någon direkt anknytning till Brecht.

Alla dessa frågor vi ställde och diskussioner som vi hade med deltagarna gavs en rolig fond när vi fick veta att Brecht efter premiären av Die Maßnahme ställt frågor till de som sjungit stycket huruvida erfarenheten lärt dem något om politik.

Tack till Konstnärsnämnden och Sparbanksstiftelsen Skåne för ekonomiskt stöd till resan.

Några konstnärliga utgångspunkter för Drömdykarna

Kroppen som verktyg

I avatartillståndet uppstår ett glapp mellan kropp och medvetande. Publiken tittar inte på andra som upplever detta glapp, de befinner sig själva i det. Deltagaren som spelar avatar handlar, men kan betrakta sitt handlande med distans, eftersom den inte själv bestämmer över sina handlingar. Kroppen blir till en farkost att uppleva verket genom.

Sinnesresa

Den kroppsliga erfarenheten av att vara med andra i en annan värld och lämna sina vanliga roller bakom sig är mycket viktigare för verket än något traditionellt narrativ. Det handlar helt enkelt om att genom sina sinnen få tillgång till och tänka annorlunda på erfarenheter som annars inte får rum. Det kan innefatta allt från att få tid att verkligen reflektera över hur ett vardagligt föremål eller samtal känns, till att möta en sammanställning av sinnesintryck som är väldigt ovanlig i vardagen.

En annan värld

För att förstärka avbrottet från vardagen arbetar verket med en teatral värld – en plats som inte ser ut eller fungerar som verkligheten, där det aldrig går att veta säkert hur olika objekt eller platser fungerar förrän instruktionerna kommer. I verket finns alltså en estetisk ram som utgörs av föremål och miljöer som för oss är drömlika och magiska. Detta skapar en värld som är satt på undantag från vardagen, men som samtidigt utgör en del av besökarnas verkliga liv.

Vilan i att slippa valfrihet

Verket konstruerar en erfarenhet av att vara mitt i livets handlingar och samtidigt kunna tänka på det utifrån, utan att behöva fatta en massa beslut. Vi får hela tiden höra att de val vi gör påverkar vår situation, men det finns också en aspekt av att leva tillsammans med andra som består av att upprepa redan inövade ritualer och regler, inte minst för barn och ungdomar, och inte minst i en traditionell teatermiljö där en del av tjusningen är att sitta tyst och lyssna. Detta verk undandrar sig vardagens auktoritära situationer genom att skapa en värld där lydnaden är ett spel och gör de slentrianmässiga lydnadsritualerna synliga.

Vardagens regler som spelkonstruktion

Att synliggöra vardagens maktspråk kan i bästa fall skapa ett språk för vad det är att gemensamt ingå i olika regelsystem. Istället för att hela tiden ställas inför val som ger
den enskilda personen stort ansvar men liten makt att faktiskt påverka, så gör detta verk vad det kan för att ge sina besökare en stund av vila och ansvarsfrihet. Samtidigt kan denna erfarenhet i bästa fall omvandlas till en förmåga att se hur stora delar av vardagens regelsystem som är föränderliga och som så att säga går att “hacka”.

Utanför/innanför

Motsatsen till att vara i ett sammanhang tillsammans med andra är att stå utanför och betrakta. Att betrakta en annan värld utifrån är någonting som en vanlig teaterpublik ofta gör, och det kan så klart finnas en njutning i att slippa befinna sig i händelsernas centrum. Men känslan av att stå utanför hänger också ihop med önskan om att komma in, en fantasi om hur det skulle vara att agera från insidan. Vi vill ge vår publik chansen att undersöka vad som är möjligt om de faktiskt får kliva in och titta ut på verkligheten inifrån teaterns förhöjda värld.

Olika fragment av berättelsens periferi

Ett sätt att skapa intressanta läckor från den teatrala världen ut i besökarnas vardag är att i varje deltagares upplever fragment av en större berättelse. Genom samtal mellan deltagarna framträder fragmenten som delar av en av en helhet. Det är viktigt för oss att varje deltagare känner att deras egen erfarenhet fungerar även utan ett övergripande perspektiv, men sådana grepp kan vara intressanta för att skapa samtal som fortsätter efter att föreställningen är slut.

Några frågor och några svar om Drömdykarna

Drömcentralen från ovan.
Drömcentralen från ovan.

Vi fick några frågor av en person som jobbade med det pedagogiska material som lärare kan använda med de elever som ser Drömdykarna. Svaren skrevs i all hast mitt i premiärveckan, men det känns ändå fint att dela med sig av lite tankar från stundens hetta.

Hur fick ni iden till denna deltagande föreställning?

Ebba: Vi hade under några åt  jobbat konstnärligt med avatarer, alltså kroppar som blir styrda av en yttre kraft. Att vara avatar kändes som att drömma så det var nära till hands. När en följer instruktioner kan en inte planera framtiden och hinner inte tänka på det förgångna, så det skapas en flyktig närvaro.

Albin: Den konst jag gör själv handlar om drömmar, om mina drömmar och hur jag kan påverka dem. Det var roligt att ta in temat till Nyxxx och skapa forskarfiguren Eva Dockhaus utifrån det som intresserar mig konstnärligt.

Gabriel: Det är viktigt att skapa rum för publiken på scen, att hitta sätt att uppleva och forma en berättelse gemensamt. Hörlurarna och rösten som bjuder in drömdykarna till olika äventyr är ett sätt för oss att hitta ramar för att sådana situationer ska kunna fungera.

Tova: När vi fick veta att vi skulle ha tillgång till skådespelare ville vi använda hörlursteknik till att göra någonting som var mer berättande än vad vi gjort tidigare. En konsekvens av det blev att föreställningen rör sig mellan deltagande och mer traditionella spelscener. Det är lite som olika drömmar, fram och tillbaka från vakenheten.

Hur har ni gått tillväga när ni arbetat fram föreställningen?

Gabriel: Vi jobbade tillsammans i Nyxxx med idéutveckling och manus under en sommarmånad förra året. Vi försöker att testa våra idéer så fort som möjligt, innan vi lägger tid på att formulera dem i manus. Särskilt de situationer där publiken medverkar, i det här fallet alla de drömmar som drömdykarna går in i. De frågor som vi ställer oss skiljer sig en hel del från ett traditionellt teaterarbete. Det som är spännande att se på en upphöjd och distanserad scen är inte nödvändigtvis något man vill stå mitt i och bli en del av. Det blir viktigt att tänka på vad som är spännande att göra, snarare än vad som är spännande att se. Vi utgår från oss själva och vad vi skulle tycka var kul.

Ebba: Under hela repetitionsprocessen så provar vi även materialet på testpublik. Den här gången speltestade främst personer i åldrarna 10-12 år, eftersom föreställningen riktar sig till den målgruppen. Vi ville höra vad testpubliken tyckte var intressant och inte bygga föreställningen på våra antaganden om dem. Ofta sammaföll våra intressen med deras.

Vad är skillnaden mellan att drömma (om natten) och att fantisera?

Albin: Det är en glidande skala mellan dröm och vakenhet. Vissa delar av hjärnan kan sova även när vi är vakna.

Ebba: Fantasin är aktiv i både sömnen och i vardagen. När du pratar med någon så fantiserar du samtidigt om den här personen. När du är på en plats så fantiserar du samtidigt om platsen och så vidare. När du drömmer så finns inte platsen eller personen där på riktigt. Då är det bara fantasin som arbetar.

Gabriel: Fantasin kan användas både för att fly verkligheten och att möta den. Att göra en föreställning om drömmar är ett sätt att närma sig frågor om föreställningsförmåga, identitet och begär. Drömsömnen är ju en säker plats för att leva ut sina fantasier och farhågor. Men i vakenhet finns det en rädsla för att vara ensam med sina fantasier. Och fantasierna kan bli våldsamma om en person försöker att påtvinga omgivningen sin bild av situationen – oavsett om det handlar om lek, socialt samspel eller nära relationer. Gemensamma fantasier är viktiga för att ge kraft och liv åt ett möte. På någon nivå handlar Drömdykarna om hur vi förhandlar de fantasier som gör starka möten möjliga.

En maskin som kan förändra drömmar… Vilka användningssområden utanför teatern ser ni där..?

Ebba: Drömmar och tankar kan kännas som en intim och personlig sak som man inte vill dela med andra hur som helst. I föreställningen leder Eva Dockhaus ett experiment där publiken går in i en persons drömmar. Hon träder över gränsen för det personliga och gör testpersonen Milos drömmar till en delad angelägenhet.

Den här maskinen skulle ju intressera såväl marknadsförare, politiker och konstnärer. Kanske är poängen att den typen av “maskiner” finns överallt, hos alla som vill påverka våra livsval. Om jag hade Drömmaskinen skulle jag förverkliga gemensamma drömmar som är komplicerade att realisera i verkligheten.  I en drömvärld saknas ju krav på ekonomisk hållbarhet eftersom allt är fantasi och icke-materiellt. Det kan ju vara svårt att föreställa sig något annat än det jag lever mitt i,  så kanske kan maskinen överraska med sådant vi inte vet att vi drömmer om.

Tova: Jag tänker att maskinen som undersöker och besöker drömmar på vissa sätt är en metafor för konstens sfär. Inte för att konsten på något sätt saknar krav på ekonomisk hållbarhet, men det finns i alla fall i konsten ett kontinuerligt försök att förhandla med de kulturella fantasierna. Och om frågan då är ifall teatern är användbar utanför teatern så är svaret självfallet ja. När jag går på gatan och förkroppsligar enbart den historia och den identitet som människor tillskriver mig är mitt handlingsrum på vissa sätt mycket trångt. I drömmen och i konsten kan jag besöka platser som omfattar mer än vad gatan rymmer.  Och när gränserna för min egen identitet börjar flyta kan jag i bästa fall få förutsättningar att förstå och möta andra på nya sätt.

Vad vill ni att barnen ska ta med sig efter att sett Drömdykarna?

Gabriel: Jag hoppas att de får nya idéer om vad teater kan vara – att det är något som de kan göra och ta del av från insidan. Då tänker jag både på att vara delaktiga i handlingen och att vara i scenografin, känna på rekvisitan. Kanske börjar de tänka på sina egna drömmar och fantasier, vart de kommer ifrån.

I en vanlig föreställning har alla sett samma men upplevt olika – i det här fallet har alla gjort olika och upplevt olika. Alla deltagare i Drömdykarna får en individuell upplevelse och jag tror att skillnaderna får dem att samtala och jämföra sina upplevelser på ett annat sätt.

Ebba: I slutet av föreställningen bestämmer sig vännerna Eli och Milo för att fortsätta utforska drömvärldens äventyr. De väljer bort vakenheten och stannar i sin gemensamma fantasi. Jag hoppas valet väcker frågor som: Vad är eskapism?  Vad kommer de missa genom att drömma 24 timmar om dygnet?  När blir fantasierna produktiva och när blir de ett hinder?

Tova: Jag vill att de ska ta med sig en skön känsla i kroppen av att deras görande spelar roll. Och kanske, för vissa, kan föreställningen också ge en lustfylld förvåning? Som “Oj, jag blev något annat än jag brukade vara” eller “jag ser på min klasskompis på ett nytt sätt”. Hoppas!