Avatars, play and performance

Category: English Page 2 of 5

Vi minns inte alla timmar/We can’t remember all the hours

(There’s also an English translation of this text below the image in this post.)

Vi minns inte alla timmar

Tova Gerge: Ebba Petrén och Gabriel Widing från scenkonstkollektivet Nyxxx är kanske mina mest återkommande reskamrater, och våra resandepraktiker är ofta ömsesidigt beroende även när vi inte reser tillsammans. Jag bjöd in dem i samband med mitt projekt Working on Travel aka Trains and Boats and Planes för att prata om våra gemenskaper och skillnader i resandets begär och politik. De berättade mycket, och ställde en del frågor tillbaka. Det samtalet resulterade i den här texten, och en podcast som finns att lyssna på här. 

Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing:

Gabriel: Jag har länge tänkt på mig själv som en liten kropp som plockas upp av en stor fågel och sedan kastas ner någonstans där det behövs. Fågeln är förstås kapitalet. Fågeln kan försätta mig i minst tre olika sorters resande. Jag kan hamna i Porto Alegre eller Tokyo, platser som jag kanske aldrig återvänder till. Jag kan hamna på flyg till städer i Europa där man talar andra språk. Eller, och det är det vanligaste för mig, så hamnar jag på tåg och bussar genom Sverige till olika funktionalistiska lägenheter. Den sortens resor är trygga för mig. Alla tåg är likadana, alla små svenska städer är likadana, alla gästlägenheter är likadana, alltid samma affischer från åttiotalet på väggarna.

Ebba: Jag känner mig inte fullt så lealös. Jag menar att det kan finnas båda en vilja och en ovilja att resa som saknas i den fågelbilden. Därmed inte sagt att den viljan är oberoende av vad som händer oss. En kompis sa: ”Det är så himla skönt att inte ha fast anställning! Jag vill prova på många saker så här i början av mitt yrkesliv!” och sen efter sex månader fick hen fast anställning och sa ”Det är så bra att ha en fast anställning! Jag kan alltid ta tjänstledigt, men det är också bra att vara på ett och samma ställe så att jag kan få kontinuitet såhär i början av mitt arbetsliv!”

Gabriel: Det finns väl en del kontinuiteter även i vårt arbetsrelaterade resande. Redan för tio år sedan reste vi mycket mellan Stockholm och Malmö där vi arbetade med verk för olika teaterinstitutioner. Sedan har vi gradvis utvidgat det territoriet, så att vi arbetar på ett liknande sätt i andra svenska städer.

Ebba: Vi har pratat om det som att vårt geografiskt utspridda kollektiv – just nu sex personer i fyra städer – kan täcka en större värld. Men jag tror också att sättet vi reser på påverkar hur vi gör konst. Vi stoppar det vi upplever på scen. Och då tänker jag främst på resor som sätter djupare intryck. Vi minns inte alla timmar på olika SJ-tåg, vem vi satt bredvid. Däremot kanske vi minns tågresan vi gjorde i Japan till Hakone och berget Fuji.

Gabriel: Ja, vårt besök i Japan inverkade på vår estetik i ett par år.

Tova: Märks det också när vi har varit i funktionalistiska lägenheter i hela Sverige?

Gabriel: Det lägger väl en sorts fadd, socialdepressiv filt över allt? Man märker det kanske till exempel i en radioföljetong som vi skrev där huvudkaraktären reser runt med en mystisk inspelningsapparat i hela Sverige och pratar med spöken.

Tova: Jag vill inte resa runt längre. Jag vägrar mer och mer att resa långt om jag kan undvika det. Visst, jämfört med en vanlig yrkesarbetande person i Stockholm reser jag mycket. Men om jag förut var borta halva året så är jag numera borta kanske två månader på ett år.

Gabriel: Jag tror att jag har varit borta 25-30 veckor per år i typ fem år.

Tova: Jag tänker på att när man är organiserad av arbete så är det arbetet man ser. Man kommer till en plats och vistas i en studio och lära känna den institutionen och vet hur producenten ser ut och går till H&M på huvudgatan, men man har ingen aning om vad som försiggår i övrigt, för att när man går från jobbet är man alldeles för trött för att ta några sociala initiativ.

Ebba: Jag har tänkt på de sociala relationerna i det där med att hela tiden ha nya kollegor. Man är väldigt sårbar på ett sätt. Man har ingen att prata med när man kommer hem från jobbet. Om jag jobbar som regissör är det många dagar där de enda konversationerna jag har är med människor som ser mig som den där regissören. I början får man alltid känna att man är intressant för att man är ny, men förälskelsefasen går över, och då visar det sig ibland att vi inte hade samma bild av projektet. Då kan det bli väldigt obekvämt, för det finns ingen intimitet eller tillit att falla tillbaka på i de relationerna. Och om tilliten återupprättas efter premiären – ja, då är det i vilket fall dags att åka hem.

Tova: Jag tänker på Tinder och konsumtionsdejtande som någon sorts parallell till det där med institutioner som söker en konstnärsförälskelse: och så tar det slut, och så bara gör man om det med en ny. Den parallellen är intressant för mig därför att jag vet att ni har använt den typen av sociala medier för att försöka skapa relationer på platsen ni kommer till.

Gabriel: Det man begär är inte nödvändigtvis intimitet eller sex. Det kan vara att få prata med någon som är förankrad i en plats, som har ett liv i den där lilla staden. För det händer inte spontant.

Ebba: Jag kommer ihåg när vi var i Borås Gabriel, och både du och jag var ute på Tinder. Jag kom hem och sa: ”Det finns ett område där folk har musikstudios och svartklubbar!” och du sa: ”Det finns folk som gör mode och design på en skola!” Vi var bara fett glada att det fanns folk. Men det är ju klart det gör!

Gabriel: Man vill veta att det finns ett liv. Det kan finnas olika strategier för att få kontakt med det. Dejtande är en strategi. En annan är att leta efter det som är likadant var man än är. Som att Coca-Cola alltid smakar likadant, och då hugger man tag i den. Eller så kan man förkovra sig i det ortsspecifika: man går på länsmuseet i Jönköping eller arbetets museum i Norrköping eller läser om Huskvarnas vapenindustri på sjuttonhundratalet…

Ebba: Den där sista strategin känns också som att den legitimerar att jag ska få verka på en plats. Jag känner nästan avsmak för mig själv när jag kommer till ett ställe och ska föreslå någonting med den där förälskelseinställningen utan att ha någon aning om vad de har gjort där tidigare, vad de har gått igenom som ort. Vilka är vi om vi inte vet det? Är vi de som ska komma och befria dem från deras historia?

Tova: Jag tänker på hur vi pratar om urbanitet och landsbygd i det här samtalet. Vi bor i stora städer, och arbetar i små städer. Det är ganska vanligt att det ser ut så inom vårt konstfält. Jag undrar om det kan förstärka någon typ av landsbygdsförakt när jag bara blir utslängd till olika orter där jag inte nödvändigtvis vill vara, där jag inte har något nätverk, där jag hela tiden längtar efter någon annan, någon annanstans. Då börjar man lätt karikera den där orten.

Ebba: Samtidigt startades länsteatrarna ofta av folk som oss – en grupp från Stockholm eller Teaterhögskolan i Malmö – fast på sjuttiotalet, som flyttade till Sundsvall eller så och började få pengar. Det kanske sker på andra sätt också nu. Som att Institutet har flyttat till Tornedalen och startat en scen i byn som en av medlemmarna kommer ifrån.

Gabriel: De mest negativa upplevelserna av att vara på resa är ju när man inte fattar vad man gör där, hur man hamnade där.

Ebba: Jag tycker om att åka till en plats och bli väl mottagen som expert på någonting. Att få säga sin mening, kanske kunna ta i lite extra eftersom man ändå inte riktigt har något ansvar och sedan åka hem. Det svåra är när jag ska ha en vardag fast alla saker som är vardag för mig saknas. Vi har ganska olika strategier kring de perioderna, Gabriel. Jag pratar länge och mycket i telefon med nära vänner eller partner. Jag behöver deras stöd. Och innan en sådan period blir det extra viktigt att det ska vara tryggt.

Gabriel: Jag är mer så att jag checkar ut. Jag säger: ”Vi ses om åtta veckor.” Det funkar bra för mig, men det funkar inte bra för dem jag lämnar hemma.

Ebba: Det händer mig ofta att ingen vet var jag är. Jag kan träffa folk i Stockholm som säger ”Bor du i Malmö?” Och det hänger på mig att ta kontakt. Jag är inte med i folks vardag, för jag har varit borta och sagt nej så många gånger. Och jag kan känna det som att jag är på fel plats när jag är på alla de där andra platserna. Det kan handla om vilka jag känner mig nära: hur människor ser ut, hur deras affischer ser ut, hur de pratar om konst. De gånger jag inte känner någon attraktion till det som finns omkring, men ändå måste spegla mig i det, upplever jag min egen konst som futtig. Kanske är det fåfänga; att jag vill gå på rätt fest. Samtidigt måste jag kunna ta på allvar att jag och vi i Nyxxx kan utvecklas mer och förstås på ett annat sätt i andra sammanhang. För jag har också varit i sammanhang där det har känts helt rätt.

Gabriel: Jag hade gärna rest mer till stora städer om jag hade fått välja, som Prag eller Krakow snarare än andra platser mellan Stockholm och Malmö. Men de flesta som turnerar internationellt verkar få spela sina föreställningar så få gånger jämfört med oss som främst rör oss i de svenska regionala nätverken.

Ebba: Jag känner mig ändå lite olycklig över var jag befinner mig ibland. Jag tror också det handlar om att alla i Nyxxx är mer och mer busy med sitt. ”Nu kan vi spåna lite idéer på messengertråden” – okej, men jag har inte pratat med Gabriel på ett halvår för vi har inte haft tid med det, och hur ska vi då kunna komma någonstans?

Gabriel: Det är svårt att ses spåna idéer utan att ha ett färdigt projekt med full finansiering. Det är som ett moment 22. En arbetsvecka med ett sexpersonerskollektiv kostar ju 70 000 kronor.

Ebba: Eller så måste man umgås på fritiden.

Tova: Men då kanske man är i Värnamo och hatar små orter. Eller är trött på att hela tiden hänga med sina kollegor och vill ha en relation med sina kompisar. Jag räknar er som mina kompisar, men det kan vara svårt att hitta till den platsen när vi har jobbat mycket ihop.

Ebba: Jag tycker att många mindre orter har spännande historia.

Tova: Ebba, du har ju också på ett sätt flyttat till en småstad, du har ett hus på en ort som heter Ljusne. Upplever du att Ljusne har någon speciell roll i relation till de här berättelserna om arbete och rörlighet?

Ebba: Det är mycket som har förändrats i mindre städer, inte bara i Sverige utan i hela Europa, som har att göra med kapitalflykt och postindustriella tillstånd. Det visar tydligt hur möjligheterna och drömmarna i ett liv står i relation till pengar och arbete. Jag tänker också på vad som händer när det finns plats någonstans: vem som kommer för att ta den platsen, och vad det innebär för dem vars plats blir tagen. PAF till exempel ligger i en pittoresk fransk by med ett vackert landskap, men det är också ett mikrokosmos i sig, isolerat från bygden. De i byn har inte alltid älskat verksamheten på PAF, trots att det har gjorts försök att minska spänningarna.

Tova: Kan inte du berätta den där historien om Ljusne och sågverket?

Ebba: En gubbe cyklade upp på min infart häromdagen. Han letade efter en katt. Jag kom ut och sa hallå och berättade att jag var nyinflyttad. Han sa: ”Jag har bott här sedan 1964. Det var en annan plats då, jag är så förbannad över hur det har blivit. Det var 5000 personer som bodde här, det fanns 4000 arbetare på fabriken…” Så är det med varenda jävel du träffar i Ljusne. Porten till historien står öppen, och hatet till Hallwylska familjen är så djupt. Hallwyl gifte in sig i familjen som ägde fabriken. Det var en handelsfamilj som skeppade så kallade kolonialvaror till södra Norrland via hamnarna i Söderhamn och Ljusne. Sedan köpte de skog av bönderna, och sedan byggde de sågverket, och anställde bönderna så att bönderna kunde få pengar och köpa kaffe och sprit som de hade skeppat in i sin hamn. Och pengarna kanaliserades till Hallwylska palatset som byggdes utan övre gräns i budgeten. Det finns många orter som har varit med om det här, men det blir väldigt tydligt med Hallwylska palatset. Hon som byggde Hallwylska palatset hade som ambition att katalogisera allt redan från början. Min fantasi är att hon måste ha vetat att den exploatering som skedde av skogen och arbetarna i Ljusne med omnejd var helt ohållbar. Lika bra att göra ett museum direkt.

Gabriel: Man borde göra bussresor från Ljusne till Hallwylska.

Ebba: Det brukade fackklubben på plywoodfabriken göra. De stod och grät därinne när de såg alla guldkranar.

Tova: Kommer vi att stå och gråta någonstans, och i så fall var?

We can’t remember all the hours

Tova Gerge: Ebba Petrén and Gabriel Widing from the performing arts collective Nyxxx are perhaps my most frequent co-travellers, and our practices of travelling are often mutually dependent even when we are not travelling together. For my project Working on Travel aka Trains and Boats and Planes, I invited them both to talk about what we have in common and what separates us in the desires and politics of travelling. They told me a lot, and asked me some questions too.

This text is based on a conversation that also is available as a podcast in Swedish (see above).

Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing:

Gabriel: For a quite a while, I’ve been thinking of myself as small body occasionally picked up by a large bird and then thrown down somewhere where I’m needed. ”. The bird is the capital, of course. The bird can plunge me into at least three different kinds of travels. I might end up in Porto Alegre or Tokyo, places I might never return to again. I might end up in different cities in Europe where people speak other languages. Or, and that’s what’s most common for me, I end up going by train and bus through Sweden to various modernistic apartments. That type of travels is very safe for me. All the trains are the same, all small Swedish cities are the same, all guest apartments are the same, always the same posters from the eighties on the walls.

Ebba: I don’t feel quite that limp. Both desire and repulsion can appear in relation to travel, but the bird image doesn’t show that. However, I don’t mean that desire and repulsion are independent of what happens to us. A friend once said: “It’s so damn nice not having a steady job! I want to try out many things now right at the start of my career!” but six months later when this friend had got a steady job, ze said: “It’s so good to have a steady job! I can always take a break, but it’s also good being in one and the same place so I can get some continuity now right at the start of my career!”

Gabriel: Surely there is some continuity in our work travels as well. Already ten years ago we used to travel between Stockholm and Malmö, making pieces for different theatre institutions. Then we have gradually expanded that territory, working in similar ways in other Swedish cities.

Ebba: We have said to each other that our sprawling collective – six persons in four cities – can cover a larger world. But I also think that the way we are spread out is influencing the way we do art. We put our experiences on stage. And then I mostly think of travels that leave deeper impressions. We can’t remember all the hours on Swedish trains, who we sat next to. On the other hand, we might remember the train journey we did in Japan to Hakone and Mount Fuji.

Gabriel: Yes, after we went to Japan, that impacted on our aesthetics for a couple of years.

Tova: Can you also tell if we’ve stayed in modernist apartments all over Sweden?

Gabriel: I guess it puts a damp, social-depressive cloth on everything. Maybe you can tell for example from a radio series that we wrote where the main character travel around with a mystical recording device in all of Sweden, talking with ghosts.

Tova: I don’t want to travel around any longer. I more and more refuse to travel far if I can avoid it. Sure, compared to an ordinary person working in Stockholm I travel a lot. But whereas I was away half the year before, I’m now gone maybe two months a year.

Gabriel: I think I’ve been away 25-30 weeks per year for like five years.

Tova: I’m thinking: when you’re organised around work, that’s what you see. You come to a place and spend your time in a studio and get to know that institution and what the producer looks like, and you go to H&M on the main street, but you have no idea what is going on apart from that, because when you leave work, you’re way too tired to be sociable.

Ebba: I’ve thought about the social implications having new colleagues all the time. You’re very vulnerable, in a way. You have no one to talk to when you get home from work. If I work as a director, there are many days when the only conversations I have are with people who see me as that director. In the beginning, you always feel that you’re interesting because you’re new, but the infatuation fades, and then sometimes it turns out that we didn’t share the same project vision. Then it can get very uncomfortable, because there is no intimacy or trust to fall back on in these relationships. And if the trust is re-established after the premiere – well, then it’s time to go home.

Tova: I’m thinking of Tinder and binge-dating as a kind of parallel to that thing with institutions looking for artist infatuations: when it ends, you just do it again with someone new. That similarity is interesting to me, because I know you’ve used that type of social media attempting to create relationships in the places you go to.

Gabriel: What you’re after is not necessarily intimacy or sex. It can be getting to talk to someone who has roots in a place, who has their life in that little town. Because that doesn’t happen spontaneously.

Ebba: I remember when we were in Borås, Gabriel, and both you and me were on Tinder. I came home and said, “There’s a district where people have music studios and illegal clubs!” and you said, “There are people doing fashion and design in a school!” We were just so happy to find people. But of course, there are people!

Gabriel: You want to know there is a life. There might be different strategies for tapping into that. Dating is one strategy. Another is to look for the things that are the same wherever you are. Like: Coca-Cola always tastes the same, so then you latch on to that. Or you can cultivate your knowledge of the place specific: you visit the regional museum in Jönköping or the museum of work in Norrköping or you read up on the weapons industry in Huskvarna in the 16th century…

Ebba: That last strategy also feels like it legitimises that I’m active in a place. I almost feel disgust for myself when I come to a place and propose something with that infatuated attitude without having the slightest idea what they’ve done there before, what they’ve been through as a region. Who are we if we don’t know that? Are we the ones coming to save them from their history?

Tova: I’m thinking of how we talk of urbanity and countryside in this conversation. We live in big cities, and we work in small cities. It’s quite often like that in our artistic field. I wonder if that can enhance a kind of contempt for the countryside, being thrown out to different places where I don’t necessarily want to be, where I don’t have a network, where I constantly long for someone else, somewhere else. It makes it easy to fall into caricaturing that place.

Ebba: At the same time, many of the regional theatres were started by people like us, but in the seventies: a group from Stockholm or Malmö Theatre Academy that moved to Sundsvall or such and got startup money. Maybe this also happens now to a certain extent. Like the Malmö-based performance group The Institute moving to Tornedalen and starting a new venue in the village where one of the members grew up.

Gabriel: The most negative experience of being on tour is when you don’t get what you’re doing there, how you ended up there.

Ebba: I like to go to a place and be well received as an expert of something. To get to voice my opinion, maybe put some extra force into it since I don’t really have any responsibility, and then go home. They’re happy, no one knows my weak spots and I can just shine. The hard thing is when I’m supposed to have an everyday life even though all the things that are everyday life for me are missing. We have quite different strategies when it comes to these periods, Gabriel. I have long conversations on the phone with close friends or my partner. I need their support. And before such a period, it’s even more important that it’s safe.

Gabriel: I check out instead. I say, “See you in eight weeks.” That works for me, but it doesn’t work well for everyone I’m leaving back home.

Ebba: It often happens to me that no one knows where I am. I meet people in Stockholm who ask, “Do you live in Malmö?” And it’s up to me to stay in touch. I’m not part of people’s everyday life, because I’ve been away and said no so many times. And I can feel like I’m not in the right place when I’m in all these other places. It might be about who I feel close to: what people look like, what their posters look like, how they talk about art. The times I feel no attraction, but still have to mirror myself in it, I can experience my own art as being trivial. Maybe it’s vanity; that I can’t imagine that the party I’m invited to is the right one. At the same time, I need to be serious about me and all of Nyxxx developing and being understood differently in a different context. Because I’ve also been in contexts where I’ve felt everything is right.

Gabriel: I would have wanted to travel more to big cities if I got to choose, like Prague or Krakow rather than other places between Stockholm and Malmö. But most people touring get to play their performances so few times in comparison to us moving mostly in the regional Swedish networks.

Ebba: I still feel a bit unhappy about where I am sometimes. I think it’s also about everyone in Nyxxx being more and more busy with their own stuff. “Now let’s juggle some ideas on Messenger” – okay, but I haven’t talked to Gabriel for six months because we haven’t had time, so how are we supposed to get anywhere?

Gabriel: It’s hard to meet and juggle ideas without already having a set project with full funding. It’s like a catch 22. A working week for a six-person collective costs like 70,000 SEK.

Ebba: Or you have to hang out in your free time.

Tova: But then you might be in Värnamo, busy hating small towns. Or you’re tired of hanging out with your colleagues and want to be with your friends. I count you as my friends, but it can be hard to find the way to that space when you’ve worked so much together.

Ebba: I think many small towns have a fascinating history.

Tova: Ebba, you’ve also moved to a small town, in a way. You have a house in a town called Ljusne. Do you experience that Ljusne plays a specific role in these stories about work and mobility?

Ebba: A lot has changed in smaller towns, not just in Sweden but all over Europe, due to flight of capital and post-industrial conditions. It shows clearly how the possibilities and dreams in a life stand in relation to money and work. I’m also thinking of what happens when there is space somewhere. Who comes to occupy that space, what does it mean for those who have their space occupied? PAF (Performing Arts Forum), for instance, is in a picturesque French village with a beautiful landscape, but PAF is also a microcosm in itself, isolated from the rest of the area. People in the village haven’t always loved the activities at PAF, and there have been some attempts to reduce the tension.

Tova: Tell us that story of Ljusne and the sawmill!

Ebba: An old man biked up my driveway the other day. He was looking for his cat. I came out and said hi and told him I had just moved in. He said, “I’ve lived here since 1964. It was another place back then, I’m so pissed-off about what it has become. 5,000 people used to live here, there were 4,000 workers at the factory…” And it’s like that with every bugger you meet in Ljusne. The door to history flings open, and the hate for the Hallwyl family is so fierce. Hallwyl married into the family that owned the factory. It was a merchant family that shipped so-called colonial goods to southern Northland from the ports in Söderhamn and Ljusne. They bought forest land from the farmers and built the sawmill and hired the farmers so the farmers could get money and buy coffee and liquor that came into their port. And the money was siphoned off into the Hallwyl Palace that was built without an upper limit in the budget. There are many places that have experienced this, but Hallwyl Palace is such a distinct example. The woman who built Hallwyl palace wanted to catalogue everything already from the beginning. She must have known that the exploitation of the workers that took place in Ljusne with surroundings was completely unsustainable. So better make a museum while she could.

Gabriel: You could organise bus tours from Ljusne to Hallwyl Palace.

Ebba: The union club at the plywood factory used to do that. They stood there and cried when they saw all the gold taps.

Tova: Will we stand crying somewhere, and, if so, where?

Art Inside Out – Nyxxx in residency program in Laholm, Halland

The residency Room, stage, salon, balcony / Nyxxx takes place at Laholms teater, during September & December, 2019. Open rehearsals:

  • 26/9 18.oo Laholms teater
  • 2/10 18.oo Laholms teater
  • 5/12 18.oo Laholms teater
  • 11/12 18.oo Laholms teater

Free entrance.

Check out the site – turning into a fanzine with text by Sarah Melin, Linus Lundberg, et c.

Someone You Trust revisting Skogen in Gothenburg

Photo: Ekaterina Lukoshkova

11-12 of May the two act performance Someone You Trust plays at Skogen in Gothenburg, in connection to the literature festival Intimate Acts. The performance consists in one participatory act, where you get instructions for doing rope bondage together, and one watching act where Tova Gerge and Britta Kiessling follow other but similar instructions for a rope suspension that takes them on a trip in time and space. Follow the first link for more info and sign up.

We did the performance with audiences five times now, and every time it turns out so differently. Sometimes giggly and light, other times darker. But so far always with a touch of stoic humour and care. And also very diverse audience reactions, interpretations, conversations. We’re looking so much forward to see where it goes next!

Someone You Trust will also play at Gylleboverket in July and Inkonst in November.

Twelve Talking Dolls: The Subjects

(In Swedish)

You take care of the dolls. The dolls will take care of you.

Meet the twelve talking dolls. They scream, cry and comfort, threaten and pray, seduce and order, invoke and plead, explain, hypnotize, confess and terrorize. As an audience member you can pick the dolls up and hold them, take care of them and manipulate them. Or just listen. Together with the other participants in the piece, you create the condition that enables the dolls to appear as a part of your human kinship.

The doll is a thing, but also a body. It has arms and legs, eyes and mouth. When you look at the doll, it returns the gaze. It is speaking and singing. It becomes one of all these objects that ting and pling around you, demanding different types of response. We can have feelings for the doll, tenderness and care, but also nervosity or unease. It is in a borderland creature between life and death. The doll is undead. And it wants something from you.

The piece presents unique handmade stoneware dolls equipped with responsive but pre-recorded voices belonging to twelve different actors. The voices create a polyphonic soundscape that the participants enter, shape and are shaped by. They can also choose to just listen and watch.

Here, a door opens to a playful and eerie world where the dolls are in power precisely through being dolls.

Idea, text, composition, dolls: Nyxxx Voices: Nyxxx, Adriana Aburto Essén, John Alexander Eriksson, André Nilsson, Ellen Norlund, Benjamin Quigley, Francisco Sobrado, Ylva Törnlund and Malou Zilliacus. Costume design: Sofia Luna Carpentry: Johan Andrén

Someone You Trust at Skogen


In November, Nyxxx project Someone You Trust premieres in a first version at Skogen in Gothenburg.

Someone You Trust uses the practice of rope bondage to explore trust.

For us who made Someone You Trust, trust is based on listening, consent and clear frames for participating or opting out. Someone You Trust is an attempt to establish conditions for that, both in the encounter between two people, and in the encounter between audience and artists.

The performance is divided into two acts. You can choose to come to both of the acts or just one of them (whichever you prefer). In connections to the rehearsals, there will also be a theoretical outlook on Japanese rope bondage.

SOMEONE YOU TRUST – THE PARTICIPATORY ACT
You and someone you trust book a common ticket, and you come to the performance together. Together, you will follow instructions for how to use a number of ropes. The instructions are calm and invite you to listen to each other and yourselves in a meditative way.

Though in different places, you share room with the others who participate in the first act. Just like you, they follow instructions for tying and being tied.

The instructions are in English.

You need no previous experience of bondage to participate.
Don’t decide on forehand who will tie and who will be tied.

The participatory act will play
– 23–24 of November 18.00–19.00
– 25 of November 16.00–17.00.

SOMEONE YOU TRUST – THE WATCHING ACT
You book a ticket and come to the performance alone or in company, whatever you prefer.
You and the rest of the audience sit down and watch what happens on stage.
On stage, Tova Gerge and Britta Kiessling follow instructions that are both similar to and very different from the instructions in the first act. It becomes a dance with ropes, trust, risk and listening.

The performance is in English.

The watching act will play
– 23–24th of November 19.30–20.30
– 25th of November 17.30–18.30.

SOMEONE YOU TRUST – THEORETICAL OUTLOOK
18th of November. More information soon.

WITH AND BY
TEXT: Tova Gerge and Britta Kiessling

PERFORMERS: Tova Gerge and Britta Kiessling
TEXT EYE AND ROPE RESEARCH: Christian Nilsson
SOUND: Elize Arvefjord
LIGHT: Josefina Björk
ROOM: Josefina Björk, Tova Gerge and Britta Kiessling
ARTISTIC SUPPORT: Gabriel Widing och Ebba Petrén

Foto: Ekaterina Lukoshkova

Thanks to
Everyone in the performing arts collective Nyxxx.
Everyone who helped us to develop the participatory act.

With the support of: Japanstiftelsen, Längmanska kulturfonden, The Swedish Art’s Grant Committee, Cirkör LAB, c.off, The Swedish Author’s fund and Stockholm County Council

Nyxxx member Tova Gerge published acclaimed novel

Tova Gerge, Pojken (”The Boy”), publishing house Albert Bonniers

Nyxxx: We had a conversation with you on how to write this book years before it was actually published. What do you want to tell our readers about it?

Tova: It’s a novel about the fragility of power, and in a way it is influenced by role play. On the level of the story, the characters in the novel are absorbed by a role play of dominance and submission. But there is also an aspect of role play in how I wrote it. The novel plays with the glitch between myself and the narrator. He is a man trying to break with his working class background through a relationship, and he has no ambition whatsoever to be a good feminist. At the same time, just as in role play, he is also busy with questions that are mine, just from another perspective.

Nyxxx: Do you want to tell something about the reception in the media?

Tova: The reviews I liked the most focused on the riddle in the text. The fact that the reader is forced to answer for themselves who has the power, when, and in what way. It’s also been quite interesting to see how gender is read and remediated in the media. There is an ambivalence in how one of the characters ”should” be read, and some handled this through making a firm decision, while others embraced that ambivalence. The most fun about interacting with the media has been longer interviews, because they allow a dialogue, a difference, a discovery.

Here, you can read more about Pojken in Swedish.

Nyxxx member Albin Werle show ceramic game design at Kunsthal Charlottenborg

Albin Werle, ‘Ten Spells for Humanity or A Poison Dart for the Ruling Class’, 2018. Installation view, Kunsthal Charlottenborg, 2018. Photo by David Stjernholm.

Nyxxx: Rumour says you are done with your MFA at Kunstakademiet. Tell us about your what you are showing at the degree show!

Albin: I’m showing a piece called “Ten Spells for Humanity, or A Poison Dart for the Ruling Class”. It consists of a series of games in different materials, such as stoneware, porcelain, iron, textile and stainless steel. Each game is centered around an existential risk facing humanity, and all games are collaborative rather than conflict oriented.

Nyxxx: Is it possible to try the games at the exhibition?

Albin: Every Wednesday between 17-19 I’m in the Kunsthal meeting with the visitors to the exhibition. If they like, we play the games, or we talk about them or do something completely different. During that time, it is free admission.

  • The show is on 14 apr – 20 may 2018.

Tactical Meditations in Vienna – August 9-12th

Swarms, droning and collective contemplation by and for cyborgs in crisis.

abstract-doll-object

You turn your back to the world and step into a sounding space. You look around. Someone comes up to you with a proposal. You accept. The withdrawal accelerates. You connect to different games, systems and bodies. You explore and produce new tactics. You are droning. You join the swarm. You disconnect. You rest your way into an action. You install a political paradigm. There is a shift of paradigm. You identify, reinforce and modify your strategies for survival. They are now no longer about survival, but about surpassing what you are trying to cope with. You look back at the world from the other side of the black mirror. You touch the screen.

Nyxxx is invited by the street festival Calle Libre to do Tactical meditations in Vienna. The Swedish performing arts collective Nyxxx makes works that the audience experience by participating. In Vienna we host Tactical Meditations in partnership with the artist Vitória Monteiro. The work has previously been shown in Stockholm, Malmö and Copenhagen.

The performance is free and no pre-booking is neccesary. It opens at 4 pm, but you come and go when you want to.

  • August 9th. Running at 4-7 pm. outdoors in MuseumsQuartier, Hof 8.
  • August 10-11th  4-7 pm. outdoors in Emil Maurer park. Westbahnhof.
  • August 12th 4-7 pm. 4-7 pm. indoors at Aber Ja, Gumpendorfer Straße 65.

The performance is supported by the Swedish Arts Grants Committee.

Podcast #14 – Games & malls

nyxxx-podcast-14

We spent a week in an empty shop premise in Malmö developing new material. In this episode we talk about games as critique of late capitalism, games played by the police, the games of gentrification and how roleplaying games creates community. We are a bigger group than usual, including parts of the artistic team behind Join and game designer/artist Harry Josephine Giles.

In the end you’ll hear an excerpt of us playing a beta version of the X-dimensional Card Game, developed in semi-public spaces (Malmö Live, Studio and Caroli) this spring. If you are into this stuff, join us during Transistor (se post below) or download the game yourself (soon available)!

Voices: Harry Josephine Giles, Moa Hjärtström, Thom Kiraly, Ebba Petrén, Liv Kaastrup Vesterskov, Gabriel Widing.

Music: Elize Arvefjord.

In order of appearance:

Postcard #2 from PAF. PS V

image1

Ebba, Gabriel & Moa has just returned from a trip to Performing Arts Forum where Lendl and Amy (standing above) organized a philosophy seminar on the occult.

image2

Rebekah Sheldon gave a talk on queer hermeticism, Crowley’s sex magic and showed us some of Kenneth Angers late 60:s ritual films.

Her talk proposed a lot of nice questions. Like what are we doing, when we do science, philosophy or art? How does it do what it says it wants? How does things change? How are artistic and scientific practices related to magic? What is the benefits of an altered consciousness or opening your body to some kind of force?

There is way to much to say about it to fit on a postcard…

We also had the possibility to try out our new X-dimensional card game. Expect it online any time.

(Postcard #1)

 

Page 2 of 5

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén