NYXXX

Avatars, play and performance

Author: admin (Page 4 of 8)

Resa utan riktmärken

1984

På Plaça George Orwell i Barcelona finns inget officiellt monument eller plakat till minne av den framlidne författaren till 1984, de spår som står att finna är dels ett par lägligt placerade övervakningskameror, och dels den här informella hyllningen på ett förbisett jalusi.

Det verkade bli en regnig och murrig sommar, perfekt för att kura inne i någon stuga och skriva manus. Det är nu juli månad och allt känns annorlunda. En värmebölja försänker kontinenten i en sömnig stämning. Solen står högt på himlen, den har skingrat alla moln. Men ljuset bringar ingen klarhet, det bländar, sätter synförmågan ur spel, tänder skogsbränder. Vad är det som händer? Det är sommar i ett krisande Europa.

Vi reser till olika platser för att söka återhämtning, men vi förbinds av tangentborden och nätverken. Vi knattrar ihop texter, scener och stämningar på svaga uppkopplingar i civilisationens randområden. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, skärmens sken kastar samma ljus i ansiktet på oss var vi än öppnar den, filerna ligger på plats och alla program och ikoner är bekanta.

Under våren har vi återvänt till 40-talets totalitära dystopier. Vi har läst om språkmanipulationer och övervakningsteknologier i Orwells 1984, om hur staten lockar fram de sanna innersta känslorna och tankarna genom ett serum i Boyes Kallocain och om den biologiska kontrollen i Huxleys Du sköna nya värld. Vi har sökt efter spår och ledtrådar till vår egen samtid, vår situation, vår smärta. Winston, den sjukliga protagonisten i 1984, grubblar över smärtans och rädslans biologiska onyttighet, ”människokroppens förräderi då den stannar i handlingslöshet just då särskild ansträngning skulle behövas. /…/ Han tänkte att i krisögonblick är det aldrig en yttre fiende man slåss emot, utan alltid sin egen kropp.”

Den där handlingsförlamningen är lätt att känna igen, inte bara i vardagen, utan även på det politiska planet. Men vilka rädslor, vilken oro är det som hemsöker vår vardag? Inte är det Boyes, Huxleys eller Orwells totalitära stater, som genom avancerade disciplineringssystem försäkrar sig om evig stabilitet och kontroll, “vår fasta samhällsordning, trygg för alla tider” som Boye uttrycker det. Den italienske filosofen Paolo Virno menar att fruktan och ångesten idag, är intimt sammanbundna resultat av vad en skulle kalla en ”generell desorientering”. Den här desorienteringen behöver inte bara gälla samhället, utan i högsta grad även individer.

I dagens värld leder inte plötsliga förändringar till att traditionella och repetativa livsformer omkullkastas, vad de gör är snarare att påverka individer som numera är bekanta med att inte ha bestående sedvanor, som är vana vid plötsliga förändringar och som är utsatta för det ovanliga och det oväntade. Vad vi får är en verklighet som ständigt och oavsett vad förnyas.

I ett samhälle som präglas av extrem flexibilitet, i arbetslivet, i utbildning, i sociala relationer, är det inte konstigt att det kan vara svårt att hitta en riktning, en orientering. Vi vet att alla riktmärken, alla fästpunkter kan komma att flyttas om medan vi tittar åt ett annat håll. I samspelet mellan teknologisk acceleration och kapitalflöden som jobbar med nanosekunder som avgörande tidsenhet kommer människor, medborgare, arbetare, lätt i kläm. Virno fortsätter:

Därför är det inte möjligt att göra en effektiv distinktion mellan ett stabilt ”innanför” och ett osäkert och tellurgiskt ”utanför”. Den permanenta föränderligheten i sätten att leva, liksom den träning som krävs för att möta den gränslösa osäkerheten i livet, leder oss till en direkt och kontinuerlig relation till världen som sådan, till det obestämda sammanhanget av vår existens.

Vår tids viktigaste insida är kanske arbetet; att få ynnesten att sälja sitt arbete på arbetsmarknaden i en tid då kapitalet behöver mindre och mindre betalda arbetstimmar för att ackumulera vinst. Att hamna utanför arbetsmarknaden, att hamna i “utanförskap”, som politiker från höger till vänster skulle uttrycka det är kanske paradexemplet på vad som fyller oss med ångestfylld fruktan. Men även på insidan är det något som oroar.

De som är på insidan vet nämligen att arbetet inte längre känner några gränser. Nina Power, brittisk filosof och aktivist, beskriver i Den endimensionella kvinnan hur vi förväntas vara ständigt nåbara, genom e-post eller telefon, att vi alltid ska fungera som ”ambassadörer” för våra företag, att det inte finns någon gräns mellan det privata livet och arbetslivet. ”Facebook förenar vänner och kollegor. Det personliga är inte längre politiskt, det är en genomgripande ekonomisk sfär.” För den som är på insidan genomgriper arbetet, särskillt det kognititva arbetet, hela livet.

Efter Andra världskriget skrev Hannah Arendt att en viktig förutsättning för totalitarismen hade varit ett sammanbrott mellan å ena sidan den intima, privata sfären och å andra sidan den offentliga, politiska sfären. Totalitarismen grodde ur ett mellanrum, en social och ekonomisk sfär, varken privat eller offentlig. Det skulle vara lätt att översätta dessa idéer till vår tids sociala medier, såsom Facebook, men så lätt ska vi inte göra för oss. Om det finns totalitära tendenser idag så är det inte i relation till staten vi ger upp våra friheter. Det är inte staten som möblerar om i våra relationer, i våra livsformer. De krafter som kan bryta ner gränsen mellan privat och offentligt, ingripa i våra fantasier, vårt begär och vårt tänkande är ekonomiska och de organiseras genom företag, stora som små. Men företagen har inte samma drömmar som de totalitära staterna hade. Företagen drömmer inte om stabilitet, reproduktion, hälsa och renhet. De är en annan sorts organismer, de lever ett annat sorts liv, de när andra drömmar.

Det är en värld av skillnad mellan 1984, där staten räds medborgarnas sexuella drifter och 2015 där varken arbete eller konsumtion har några problem med att accelerera med begäret som drivfjäder. Det finns ingen motsättning mellan underkastelse och sexuell utlevnad. Nina Power beskriver hur alla våra tillgängliga kapaciteter, inklusive vår kapacitet att väcka kåthet och åtrå, förväntas kunna komma till användning för företagen. För att visa att vi är goda arbetare och motiverade anställda får ingenting stå i vägen för att, utan reservationer, kasta oss in i arbetet.

Den konstanta förändringen av livets villkor kräver att vi ger upp idén om oss själva som socialt stabila enheter. För den som inte är beredd att byta både ort och branch finns ingen försäkran om trygghet. Den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek menar att denna osäkerhet har ändrat våra psykologiska behov. Det kristna arvet som i norra Europa tagit formen av en lutthersk arbetsdisciplin ersätts av en sorts buddhistisk attityd som kan fungera som ideologiskt komplement till kapitalismen:

Västerländsk buddhism presenterar sig som ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stress – genom att den ger oss möjlighet att koppla från och bevara ett inre lugn.

Den här tendensen är lätt att se både i den religiösa sfären, där exempelvis Svenska kyrkan erbjuder gudstjänster och kurser med mindfullness som tema, men även i arbetslivet. Till exempel uppmanas Googles anställda till meditation inför viktiga möten och Arbetsförmedlingens konsultcoacher förordar positivt tänkande som svar på strukturellt skapad otrygghet. Žižek fortsätter:

Österländskt tänkande erbjuder en utväg som är vida överlägsen de desperata försöken att finna en tillflykt i gamla traditioner. Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna.

Med ett sådant inre avstånd till oss själva och varandra kan livet bli mer uthärdligt. Förväntningarna på vad vi kan uträtta tillsammans skruvas ner eftersom ekonomin uppfattas som en närmast kosmisk kraft. Samtidigt gör det oss redo för att acceptera fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet. Det är givet att samtidens svårigheter inte går att lösa genom att resa tillbaka i tiden. Vi måste motstå varje reaktionär impuls, varje önskan att återvända till ett institutionaliserat och homogent samhälle präglat av inlåsta och förutbestämda livsöden som en väg ur vår samtids dystopia. Men det återstår att se hur det är möjligt att organisera sig, hålla ihop och skapa motstånd i en tid utan fasta punkter att ta spjärn mot och där det saknas gränser som inte redan överskridits av kapitalismens höga svallvågor.

Solen sänker sig sakta mot horisonten. Det är sommar i ett Europa utan möjligheter till återvändo.

I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.

I en italiensk bankomat spökar den globala finansmarknadens fantasier, ett världsomspännande Euronet. Var vänlig att stoppa in ditt kreditkort och hoppas på det bästa.

Referenser

  • The Origins of Totalitarianism (1951) & Människans villkor (1958), Hannah Arendt.
  • Kallocain (1940), Karin Boye.
  • Du sköna nya värld (1932), Aldous Huxley.
  • 1984 (1949), George Orwell.
  • Den endimensionella kvinnan (2009), Nina Power.
  • Multitudens grammatik (2003), Paolo Virno.
  • Buddhister i rymden! (Aftonbladet 2005), Slavoj Žižek.

 

Texten är skriven av Gabriel Widing till programbladet för Join.

Ladda ner programmet i sin helhet som PDF. (2.71 Mb)

Join Teaser

Check out the the teaser trailer of Join, part English, part Swedish, part Danish. Featuring Matthias Hahne Thorbjörnsson, Liv Vesterskov, Thom Kiraly, shot by Ilkka Häikiö, edited by Gabriel Widing.

JOIN – The Rhythm of a Joint Venture

Matthias Corpus

I föreställningen JOIN får du chans att göra ett besök på Corpus, ett företag i den globala ekonomins absoluta framkant. Corpus är ett nätverk av medarbetare som reser över världen i olika ärenden – det finns inga fasta yrkesroller, bara tillfälliga uppdrag. Nya arbetsgrupper sätts samman och bryts upp i ett högt tempo: switch, ny projektledare, switch, ny uppgift, switch, ett nytt liv.

JOIN är en interaktiv upplevelse där publiken deltar. Som medverkande tar du plats som “nyanställd” på Corpus. Du genomgår introduktionen till hur företaget fungerar, i bl.a. möten med anställda och i olika spel.

JOIN är ett samarbete mellan Teater InSite, som gör teater utifrån ett platsutforskande perspektiv där gränsen mellan scenrum och publik bryts ner, och Nyxxx, som bjuder in publiken till olika sociala och lekfulla situationer. Med avstamp i klassiska dystopier som Du sköna nya värld, 1984 och Kallocain har de skapat en helt ny berättelse, som utifrån stämningar i vår samtid kastar sig in i framtiden.

Föreställningen spelas på svenska, engelska och danska. The performance is in Swedish, English and Danish.

The challenge chose you, JOIN

Föreställningen hade urpremiär fredag den 21 augusti 2015.

AV: Ebba Petrén, Gabriel Widing, Matthias Hahne Thorbjörnsson
REGI: Ebba Petrén
SPELDESIGN: Gabriel Widing
LJUDDESIGN: Jonas Åkesson
LJUSDESIGN: Ilkka Häikiö
MEDVERKANDE: Matthias Hahne Thorbjörnsson, Liv Vesterskov, Märta Lundin, Thom Kiraly

Avsnitt #10 – Medkänsla & acceptans

nyxxx-pod10

Ebba & Gabriel i samtal med Katarina Blom, psykolog som vi tidigare skrivit om och Gustav Tegby, dramaturg på Riksteatern. Vi pratar om olika psykologiska tendenser och mekanismer som en kan ha i åtanke under konstnärligt och dramaturgiskt arbete.

Musik av Elize Arvefjord.

Anteckningar om interaktiv teknik

Emma Bexell och Stefan Stanisic från Bombina Bombast bjöd in till ett samtal om interaktiv teknik under Scenkonstbiennalen i Malmö. Ebba Petrén och Gabriel Widing var där från Nyxxx, Christer Lundahl från lundahl/seitl och Cecilia Dolk från Odyssé. Moderator var Ylva Gislén. Här följer några anteckningar som vi gjorde inför seminariet.

Christer, Emma, Stefan

Christer, Emma, Stefan

Vad är en teknik?

Det kan vara ett spelkort, ett objekt, eller en överenskommelse eller en serie instruktioner för hur man ska agera. Vi tänker ofta först en situation som vi vill gestalta tillsammans med publiken, sen bestämmer vi vilka verktyg som behövs för att de ska fungera.

Vi ska presentera två scener ur två verk som möjliggörs av att publikdeltagare både går in i en relation med någon form av teknik och av att de går in i en relation med en eller flera andra publikdeltagare.

Kontrollspelet i Drömdykarna

DSC00073-small-156

Första exemplet kommer ur Drömdykarna som spelades för mellanstadiepublik på Unga Dramatens scen Elverket. Vi tog in upp till 32 deltagare åt gången som upplevde verket i grupper om 8. Premissen var att Drömforskaren Dr Dockhaus förlorat en av sina testpersoner i drömvärlden och hon behövde barnens hjälp för att hitta och föra tillbaka testpersonen. Publiken blev drömdykare med labbrockar och ett headset, genom vilket dockhausmaskinen, en allvetande röst i drömvärlden, talade till dem. I drömvärlden fanns fyra olika rum med olika interaktionsdesign. Varje rum var alltså en dröm och alla drömmar fungerade enligt olika logik med olika spelregler.

Drömdykarna var det första verket där vi jobbade med en kombination av teaterformen, skådespeleri, dramatiska situationer, osv och en deltagande publik som rörde sig runt med hjälp av radioteknik.

Ett av dessa drömrum kallar vi för Kontrollspelet. 4 deltagare går in i rummet och 4 stannar utanför. De som är kvar utanför får ställa sig vid varsin skärm. I hörlurarna får de instruktioner om att de ska ta upp en handkontroll och att de kommer att styra en annan deltagares kropp, inne i rummet. Deras mål är att styra sin drömdykare till en av piedestalerna för att hämta ut objektet som ligger på den. På skärmen ser de rummet ur 4 olika perspektiv, med hjälp av övervakningskameror. I rummet projicerar vi ett rutnät i någon sorts cyberspace-anda. De som gått in i rummet vet inte vad uppdraget är. De får instruktioner om att röra sig över rutnätet genom att följa enkla kommandon – höger, vänster, frammåt. Utmaningen för den som spelar är att leva sig in i vad som är höger och vänster för den som rör sig över rutnätet, eftersom den syns ur så många perspektiv. Objekten som “extraheras” ur drömmen används senare som scenografi i den dramatiska slutscenen.

Men, det som är spännande i den här scenen är den relation som uppstår mellan deltagarna. Dels att de samarbetat för att nå ett mål, dels att de haft radikalt olika upplevelser genom att styra eller bli styrda. Om det finns ett “dramatiskt” ögonblick så uppstår det när deltagarna återser varandra och rösten i hörlurarna tystnat. De som styrdes förstod ofta inte att de styrts av en verklig person, förrän de återsågs. Man har drömt tillsammans, men från olika perspektiv.

Middagsscenen i Human Agency

IMG_0290-small-224

Andra exemplet kommer från Human Agency, som spelades på Inkonst och Turteatern under 2014. Rummet är en blackbox där objekt och handling kommer i rörelse genom instruktioner, som 12 av 30 publikdeltagare hör. Vem som har hörlurar skiftar under föreställningens gång.  Manuset som vi skrivit består av vad några i publiken hör i sina lurar, resten av publiken förhåller sig fritt till dessa “avatarer”, men avatarerna förhåller sig inte fritt till människorna, utan relaterar främst till vad de hör i hörlurarna. Vi ville undersöka vilka konsekvenser det har för ett möte att den ena är influerad av förinspelad röst, medan den andra har “sig själv” att förhålla sig till. Rummet var öppet och tomt, men blev tillgängligt för de som hade hörlurar. Det var begärligt att följa instruktionerna, man vill ha dem. Avatarerna förhöll sig till rummet på olika sätti olika scener. Vissa var rituella, koreografiska medan andra var med “sociala”.

En nyckelscen i verket är vad vi kallar middagsscenen, en social scen, där samtliga deltagare sitter kring ett långt bord, konverserar och skålar i kokosvatten. En deltagare med instruktioner om vad den ska säga och göra (avatar) möter en deltagare utan instruktioner (människa). “Människan” kan svara på tilltal från avataren, “avataren” är instruerad till att ta in “människans” svar genom att nicka, lyssna, le osv. De byter då och då positioner genom att “avataren” räcker upp handen, vilket är det överrenskomna tecknet för att “människan” kan ta hörlurarna och sätta på sigsjälv. Efter ett byte fortsätter dialogen, men med ombytta agendor.

Kontakten mellan deltagarna klipps av vid varje byte, upprättas sedan igen och igen och igen. Om teater ofta arbetar med röst som uttryck för ett subjekt, så framträder här istället ett glapp mellan rösten som talar och kroppen som rösten talar genom. Samma agenda flyttas mellan olika kroppar. Samma röst talar ju genom olika kroppar, rösten talar i sin tur genom hörluren. Deltagarna interagerar på olika nivåer. Dels praktiskt genom att lämna över hörluren till varandra, dels genom den sociala relation som instruktionerna konstruerar, dels genom de fysiska kropparnas mer eller mindre frivilliga uttryck: blickar, skratt och så vidare som kommenterar den konstruerade situationen.

Ibland så framkommer det att avatarerna är sammanbundna och har en gemensam agenda, exempelvis när alla avatarer samtidigt höjer sina glas för att utbringa en skål. Relationen människorna emellan var också intressant, alla de som inte var innanför den avatarernas gemenskap. Att vara utanför tillsammans.

I symbios med tekniken

Med teknik så finner vi det möjligt att göra föreställningar där publik kan interagera på massa olika nivåer, utan att det blir en för höga trösklar. Vi försöker använda teknik för att upprätta intressanta möten, på andra premisser än i vardagen, en gemensam bubbla. Det blir en trygg upplevelse som ändå kan utmana vem en är och vad en har för relation till världen och människorna omkring sig.

Vi hoppas att våra verk kan svara mot levda erfarenheter av symbios mellan kropp och teknik. Hur livet möjliggörs genom att vi går ihop med tekniken, teknik som inte fungerar utan vår kropps medverkan, men som också har konsekvernser för hur vi kan leva. Våra kroppars förhållande till tid och rum förändras.

2 paneler på Scenkonstbiennalen – om interaktiv teknik & om klassrumsteater

SCENKONSTBIENNALEN_logo_2Interaktiv teknik och publik

Arrangör: Bombina Bombast & Scenkonstbiennalen

Samtal om interaktiv teknik i scenrummen. Hur påverkas berättelserna av nya tekniska hjälpmedel? Vad innebär spelgenerationens och smartphonepublikens intåg i scenrummen? Vilka nya former har dykt upp och vilket kunskapande kring dem pågår i Sverige?

Seminariet presenterar kort ett antal scenkonstnärers arbeten med olika typer av interaktiv teknik. Därefter finns det tid för alla som är intresserade av att kartlägga fältet eller dela med sig av insikter att presentera sig och ställa frågor.

Medverkande

Emma Bexell, Stefan Stanisic (Bombina Bombast), Ebba Petrén, Gabriel Widing (Nyxxx), Jens Nielsen (Osynliga teatern), Christer Lundahl, Martina Seitl (Lundahl&Seitl) och Martin Ericsson.

Moderator

Ylva Gislén, föreståndare för Konstnärliga forskarskolan och fil. dr. i interaktionsdesign

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Ballroom, Triangeln 2
Tisdag 26 maj kl. 16:00-17:30

Klassrummet som site specific

Arrangör: Riksteatern

Vad kan vi göra med klassrummet och vad gör det med oss? Klassrummet är samtidsteaterns mest tillgängliga rum, där våra historier studsar mot flest och bredast erfarenheter. Det är också ett rum som bär på sina egna förväntningar och maktrelationer. Ett rum där publiken inte har valt att vara publik. Hur hanterar vi klassrummets specifika utmaningar och möjligheter? Hur bygger vi ett nytt scenrum med nya regler, bortom klassrummets hierarki tillsammans med publiken?

Medverkande

Mattias Brunn, “Vårt förakt för svaghet”, Ebba Petrén, Gabriel Widing, NYXXX, ”Din inre röst”, Lisa Färnström, Emma Örn, Troja, ”Den svenska demokratins historia”, Gustav Deinoff, konstnärlig ledare Unga Klara

Moderator

Erik Holmström, regissör

Tid och plats

Scandic Triangeln, Lokal: Creative, Triangeln 2
Fredag 29 maj kl. 13:00-14.30

Avsnitt #9 – Ropes & Roles

nyxxx-pod9

Ebba, Tova & Gabriel host a conversation with the Berlin-based choreographers Dasniya Sommer and Frances d’Ath, that visited Nyxxx & KokoroTwo & Rökridån for a working residency the 28th of April-4th of May in 2015. When the conversation starts, we have just participated in a shibari yoga class guided by Dasniya. From this point of reference, we go on to discuss among many other things exoskeletons, religious metaphors and the invention of rope as a parallel to the invention of the wheel.

Öppna workshops i Gävle

hands-gavle

Hur kan en kombination av aktiviteter som konst, träning och spel utvecklas till nya sätt att göra saker tillsammans? Konstnärskollektivet Nyxxx och Riksteatern bjuder in till workshops om välmående ur ett konstnärligt och politiskt perspektiv.

Nyxxx är en grupp konstnärer som använder enkla spelmoment, teknik och sinnesövningar för att designa konstnärliga händelser. Våra verk sätter publiken i centrum både som enskilda kroppar och som en deltagargrupp. Nu undersöker vi kopplingar mellan vårt arbete och andra kroppsliga/sociala aktiviteter.

Workshopen leds av Gabriel Widing och Ebba Petrén från Nyxxx. Tillsammans med deltagarna testas olika praktiska förslag, övningar, lekar eller spel. Workshopen är del i ett större projekt initierat av Riksteatern.

Välkomna! Inga förkunskaper krävs. Vi börjar där vi är. Vi riktar oss framförallt till deltagare mellan 20-25 år men även andra är välkomna.

Tider:

  • 17 mars klockan 18-20.
  • 19 mars kl 18-20. Denna kväll deltar Riksteaterns nätverk för unga arrangörer i Gävleborg.

Plats:

  • Folkteatern i Gävle, Norra rådmansgatan 23

Föranmäl dig gärna till ebba.petren@gmail.com

Avsnitt #8 – Kroppar & kött

nyxxx-pod8

Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.

Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.

Helena och Gabriel i färd med något

Helena och Gabriel i färd med något

Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.

Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?

Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.

Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.

Kött och politik

Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda,  en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.

Övning: Den dominanta handen

Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.

Övning: Knåda röd lera

Den röda leran sätter sina spår.

Den röda leran sätter sina spår.

Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.

Övning: Kollektiv kontemplation

Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.

Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.

Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen

  • upprepa den föregående frågan,
  • formulera en variant på föregående fråga
  • formulera en fråga som associerade till den förra frågan
  • formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga

Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:

  • Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
  • Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
  • Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
  • Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
  • Jokern. Skojar till det.

Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.

Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.

Kroppar och konster

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet,  tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

  1. Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
  2. få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
  3. föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

IMG_0463

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

IMG_0438

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Page 4 of 8

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén