Samtalet är ett slags lajv

Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater 2010
Ebba Petrén, Johanna Koljonen, Anna-Karin Linder och Suzanne Osten i ett samtal om lajv och teater under Paradisofestivalen på Unga Tur i Kärrtorp 2010.

I den här posten publicerar vi en transkription av ett samtal som ägde rum för sju år sedan. Samtalet handlade om teater och lajv, områden som de tre talarna på olika sätt hade erfarenhet av. De intervjuades av mig, Ebba Petrén som var ute efter hur jag kunde göra en mash-up av de två formerna. Därför arrangerade jag en festival på Unga Tur med tema deltagande och teater. En av panelisterna, Anna-Karin, frågade sig för några veckor sedan på Facebook hur det skulle vara att höra samtalet idag. Jag blev manad att tänka lite på vad som hänt sedan 2010. Det blev också ett tillfälle att publicera transkriptionen som legat odelad på min dator sedan dess.

Jag minns att vi sa att samtalet borde skett för tio år sedan. Lajvrörelsen och den professionella teatern hade länge spanat in varandra, lånat varandras metoder och estetik men det saknades en dialog. Sedan dess har lajv- och spelkulturen lyfts in i det kulturella rummet. Deltagarkultur finns som formalternativ bredvid teater och cirkus i Kulturrådets ansökningsformulär. Att lajva är inte längre benämning på en obskyr nördaktivitet utan ett sätt att beskriva ett lekfullt prövande av identitet. Rollspelande skildras i serier och på radio. Även om lajv satts upp på bland annat Dramaten, och kurser i lajv har hållits på Mejan, så är det inte främst teatern som tagit deltagarkulturens metoder till sig utan bredare och mer inkluderande medier. Lajv har också professionaliserats så att det finns arrangörer som kan leva på vad de gör. I samtalet 2010 var det en framtidsvision.

Inom scenkonsten så tycker jag mig kunna känna hur gränserna flyttats för vad som är möjligt att föreslå en publik. Generellt ges mer plats åt ”innifrånpespektivet” – både kritiker, publik och utövare kan säkrare sätta ord på vad det är att agera i ett verk, än vad de kunde 2010. Även om vi i Nyxxx fortfarande presenteras som “en grupp som gör deltagande” så kan vi oftare prata om andra nyanser av våra verk än de faktum att ”man fick vara med”. Att låta publiken agera är inte nödvändigtvis att i demokratisk anda låta besökare påverka handlingen. Det handlar snarare om att publikens deltagande är ett val bland andra, och det kan se ut på många sett. Är det visuellt, taktilt, handlingsbaserat, auditivt deltagande? Det finns inte ett default-läge – sätt dig i salongens mörker – utan vi måste överväga massa olika sätt att vara tillsammans på i scenrummet på samma sätt som vi överväger narrativ, ljus, scenkläder och så vidare.

Läs gärna transkriptionen nedan och berätta vad ni tänker har hänt sedan 2010! När jag skrev ut det tyckte jag tydligen att det var en bra idé att göra det i form av ett teatermanus. Jag har glömt varför. Det var ändå sju år sedan.

“SAMTALET ÄR ETT SLAGS LAJV”

ROLLISTA

EBBA, samtalsledare, festivalgeneral. Spelas av Ebba Petrén.

SUZ, teaterregissör, professor. Spelas av Suzanne Osten.

A-K, teaterpedagog, lajvarrangör. Spelas av Anna-Karin Linder.

JOC, radioprogramledare, lajvare. Spelas av Johanna Koljonen.

Publik 1 (röst)

Publik 2 (röst)

Publik 3 (röst)

Publik 4 (röst)

 

AKT 1: OLIKA TYPER AV FANTASI

En teaterfoajé. Paradisofestivalen i Kärrtorp. Solsken. De fyra sitter på trästolar på en trång scen. Nedanför ett tjugotal åhörare i soffor. I bakgrunden ljud av skådespelare som förbereder sig för att spela föreställning, röstuppvärmning etc.

 

EBBA

Kan vi börja med att försöka definiera vad teater respektive lajv betyder för er?

 

SUZ

Jag har jobbat mycket med spädbarnforskning, gjort teater med spädbarn och utforskat hur tidigt en publik kan fastna för den här konstformen och det gjorde vi rätt strikt. Det skulle inte vara så att vi bar omkring på barnen och var fysiskt interaktiva utan de skulle sitta sådär som ni åskådare sitter som nu och vi är dem ni tittar på. Jag tror ju förresten allting händer innuti er i oavsett vad vi gör. Det verkar som om vi med en gång vi kan sitta upp intar positionen av åskådare. I den här föreställningen lyckades vi hålla majoriteten av den 6 månader gamla publiken koncentrerade i en timme och föräldrarna är oerhört förvånade. Det har gjorts en hel del amerikanska experiment som tittat på om barnen vet ifall till exempel en kopp finns kvar fast de gömmer den.

 

EBBA

Är det teater?

 

SUZ

Ja, man har en ridå och så tar man bort den. Tittut! Jag har försökt fatta det på flera sätt. Jag undrar, vad är det de tänker? Jag kan ju inte fråga dem men jag kan se att de blir intresserade. Det är en slags utgångspunkt för mig, vad som händer inuti en människa.

 

EBBA

Är teater något som utspelar sig hos åskådaren?

 

SUZ

Ja definitivt. Även tempelrutialer och sådant där det inte finns någon publik i samma mening är ofta uppställda så att vi betraktar varandra.

 

A-K

Den här frågan är inte den lättaste att börja med. Lajv definierades av en kille som heter Eirik Fatland som ett möte mellan två fiktiva karaktärer i en fiktiv kontext. I ett lajv så skapar man ett fiktivt rum som alla går in i. Man gör en överrenskommelse. På teater är det också en överrenskommelse som oftast ser ut så att vi står här och ni tittar.

 

JOC

Det finns ingen publik. Den finns ingen deltagare som inte är del av föreställningen.

 

SUZ

Förhöjs ert spel om det finns deltagare som inte är med i fiktionen?

 

JOC

Nej motsatsen. Då får man en onödig självmedvetenhet. Jag ska tillägga några saker till Anna-Karins definition av lajv. Det är en berättarform, inte en serie sketcher utan ett sammansatt narrativ. Eller många kontinueliga berättelser som man i efterhand kan bygga ihop till en berättlse. Vi pratar ofta som first person audience. Istället för att säga “han där borta” så säger man “jag, min karaktär”.

 

A-K

Som first person shooter i dataspel.

 

JOC

Ja, där man bara ser handen och pistolpipan. Det är lite den grejen på lajv. Men i dataspelen kan man i alla fall tänka sig att det finns någon sats gräns mellan handen på skärmen och min kropp som spelare. Det finns inte på lajv. Jag brukar tänka på det som att det finns en publikposition inne i min kropp. Att det inne i min fysiska kropp finns en plats där jag är åskådare.

 

SUZ

Det här elementet som ni beskriver använder skådespelaren i sin rollskapelse. Då kan skådespelaren också gå ut i verkligheten och äta prinsessbakelser om rollen skulle vilja det. Poängen att då att verkligheten skärper förnimmelsen av karaktären och inte av det privata.

 

EBBA

Det finns många bilder av att lajv är egoistiskt för att det bara angår spelarna.

 

SUZ

Jag är besatt av att folk har så många meningar om vad som är rätt och fel. Det finns ju så många olika typer av rollspel. Jag har spelat rollspel sittande vid ett bord och blivit vansinnigt upphetsad. Vi spelade inte fysiskt utan berättade. Tänk bara på lekutvecklingen. Först leker man i huvudet, sen leker man med grejer och leksaker, sen går man på teater och leker med vad de gör på scenen inne i huvudet. Det är olika sorters fantasi!

 

A-K

Jag vill gå tillbaka några steg till publik på lajv. Jag vill säga att det är okej att ha publik i lajv om den publiken är inne i cirkeln av fiktion som man skapar. Lajv har ju snott massa grejer av teatern. Vi tror att vi gör något superhett men det gjordes kanske inom teater på femtiotalet, men vi använder teknikerna på lite annorlunda sätt.

Till exempel har vi regissörsfunktioner som idag ofta kallas för skuggor. Det är personer som inte är med i själva spelet men är där för att förstärka spelet, ge en knuff i rätt riktning eller vara ett öga när man har en scen som skulle kunna bli jobbig. I en våldsam scen eller en kärleksscen så kan man ha någon som ger absolution för att man handlar. Eftersom man är där i sin egen kropp så kan det ju bli väldigt starka upplevelser. Precis som på teatern.

 

SUZ

Det kan man jämföra med att när jag skickade ut skådespelare i verkligheten sådär så var de alltid följda av några så att de inte skulle råka illa ut eller att de skulle krocka med verkligheten. Det finns en risk med det. Det var en som blev full, eller som spelade full, och blev euforisk och började kasta öl omkring sig och då fick vi fixa till det genom att erbjuda kemtvätt och så vidare.

 

JOC

Eftersom lajv inte kommer ur en konstform med hög status så kan vi inte motivera sådana saker som dina skådespelare kan. Vi har ganska strikta regler att vi inte får kasta öl såsom dina skådespelare gjorde. Om man spelar lajv ute i verkligheten så säger mångar att man inte ska engagera förbipasserande emotionellt. Man kan skapa triviala möten men inte verkliga möten men människor som inte är inne i fiktionen. Alla tänker inte så, men många. Den teater som du jobbar med, Suzanne, är ju ganska apart med någon slags snittidé om vad teater är och på samma sätt finns det lajv som ligger på marginalen för det vanliga.

 

SUZ

Ska vi då etablera en kliché om teater då? En skådespelare som aldrig i livet skulle hålla på och rollspela i sin karaktär utan bara håller på med texten och lär sig sin roll utifrån den och aldrig fantiserar utanför den och som inte anser sig behöva det, som undviker alla improvisationer, som säger att det är larvigt. Det finns.

 

EBBA

Och lajvklichén?

 

A-K

Det man brukar skämta om är ett fantasylajv med ungdomar under 20 som mspringer runt med lakansmantel och plastsvärd.

 

JOC

Och det är fantastiskt! Det finns en sådan kraft i de lajven som är storartad men man tröttnar ju på det och vill hitta tyngre kickar.

 

SUZ

Vad skiljer sig det här från vanlig lek då?

 

A-K

Inte så mycket.

 

AKT  2: TRADITIONEN

 

JOC

Jo, traditionen. Man kommer från en tradition baserad på spel. En kultur där poäng och rollernas fiktiva egenskaper är uppstyrda i någon slags tabellsystem och det finns simulationssystem för konfliktlösning så att det går att avgöra vem som vinner när vi slåss med våra låtsassvärd.

 

SUZ

Så det är reglerna?

 

JOC

Ja, reglerna är mycket mer uttalade än i vanlig lek. I praktiken ser det inte ut på det här sättet idag.

 

EBBA

Hur kan det se ut då?

 

JOC

Vi har varit inne på det med rituella rum och att man skapar en magisk cirkel. Man säger att den här tiden och den här platsen har speciella regler. Det finns ju på teatern också men på lajv är alla inne i den fiktiva cirkeln. Traditionellt har det varit väldigt viktigt att när vi är inne i den så är det så att tid och rum varit representerade i skala 1:1. Det här rummet måste representera ett rum som är lika stort som det här rummet för att det ska stämma med min kroppsliga upplevelse. På teatern har man ju inte den begränsingen. Det här rummet kan vara 15 olika plaser.

 

SUZ

Om man inte går till den teatern som hyllar realtid och som har rummet och tidens och enhetens…ja. Köket heter en pjäs där man faktiskt hackar lök och korv och den tid vi upplever är den tid det är.

 

JOC

Det som är mest intressant just nu är de lajv där de här grejerna börjar upplösas. Inne på den nivån som varje scen representerar måste vi fortfarande leva i realtid men vi kan stycka upp handlingen och spela i ickekronologisk ordning och det kommer påverka berättandet. Detta pågår i så kallade avant-gardelajv. I annat rollspel skulle det kunna vara helt vansinningt.

 

EBBA

Hur kan ett tidshopp fungera rent praktiskt?

 

A-K

Man kan jobba med akter. När signalen ljuder har det gått två veckor. När du går in i det här rummet är du i dåtid. Vi kallar det metatekniker. Det är saker som rör spelaren men inte rollen. Men vi lämnar det till senare. Regler kan vi sammanfatta det med.

Vi har också haft vårt eget dogmamanifest som kom -99. Vi kommer ju från en tradition där ett platssvärd representerar ett riktigt svärd. När magikern drar fram sitt trollsvärd så är det magi. Men nu så skulle t.ex. ett glas vara ett glas.

 

EBBA

Trots att representationerna gav möjligheter till de mest fantastiska grejerna?

 

AK

Jag tror det blev för mycket. Man blåser upp ballongen till max och det måste komma en motreaktion. De fetaste fantasylajven hade gjorts, till exempel Nyteg som kom 1997.

 

SUZ

Det där är hela konsthistorien full av. Spänningen i att skapa nya regler och nya strategier. En som höll på med det här på 20-talet var Paul Moreno och hans psykodrama. Han trodde att detta skulle leda till samhällsförändring och han var väldigt radikal. Han använde sig av de där skuggorna till exempel. Han trodde att hela samhället skulle bli friskare om vi allihop höll på med teater.

Den andra jag tänkte på som gjorde en intressant grej i Stockholm är Auguso Boal som är känd för att jobba med analfabetism och för att utrota människors okunnighet i Sydamerika. Men han har också gjort så kallad Osynlig teater där skådespelare spelar till exempel hungrande i verkligheten. Man spelade så att omgivningen ställdes inför en moralisk konflikt.

 

EBBA

De här experimenten handlar ju om att de som är på den här restaurangen inte vet om…

 

SUZ (avbryter)

Ja det är en etikfråga. Det här är variationen på hur folk vill lösa upp och använda sig av det här med fiktion och antagligen också rättvisa. Boal var ju intresserad av fattiga och rika. Det absurda i att vissa har råd att äta på restaurang och andra inte och den osynliga teatern skulle höja medvetenheten.

 

JOC

Som någon som tänkt väldigt mycket på lajvformen har jag två reaktioner på detta. Å ena sidan blir den upplevelsen, den berättelsen, den konflikten inte svagare av att alla inne på restaurangen är inne i fiktionen för man ställs likförbannat inför exakt samma dilemma. I lajv kan det vara olika genrer. Vi säger att vi har en hypernaturalistisk miljö – en restaurang och spelar en väldigt tunn roll som ligger väldigt nära oss själva. Instruktionen är att något kommer hända under den här middagen och att vi ska agera naturligt utifrån det. De flesta skulle ju bara sitta där och skämmas och det skulle vara en väldigt stark teater eller lajvupplevese för vi skulle utforska den skammen vi känner och utforska vår rätt att ingripa på sätt vi kanske inte skulle göra i verkligheten.

 

EBBA

Som teaterpublik, sitter man och funderar över sina egna moraliska dilemman på det sättet eller vad gör man egentligen?

 

SUZ

Jag jobbade med publiksituationen på en klassisk institutionsteater i Göteborg i en pjäs som heter Publiken av Lorca. Den handlar om en regissör som utmanar publikens konventioner varpå publiken dödar regissören och ett par skådespelare. Då ville jag också att det skulle hända något med publiken. De kunde ta ställning och välja vart de ville sitta. Nu är jag inne på happeningformen som jag mötte på 60-talet. Det var ett fantastiskt möte. Vi var massa studenter inlåsta i stora af-salen på universitetet och vi hade fyra möjligheter att gå ut. Endel människor blev vansinnigt förbannade andra tyckte det var spännande. En annan tjej stod på en brädhög och då var det någon som försökte tända eld på henne. Man utforskade aggressivitet och passivitet. Det där roar inte mig längre men det var kul att vara med om.

Jag tycker man kan göra det mer sofistikerat. Det är väldigt roligt att blanda fiktioner. Att ha en publik och ha skådespelare och låta publiken tro att det händer något i publiken. Och då händer det också saker. Fiktionen smittar. Under förutsättning att man inte förödmjukar människor. Det måste vara frivillig lek någonstans. Däremot kunde jag förödmjuka människor när de väl gått med på leken. Att luras är jag väldigt förtjust i.

 

A-K

Det handlar ju om trygghet och tillåtelse för att inte bli förnedrad.

 

SUZ

Ja, det får absolut inte hända.

 

EBBA

Hur skapar man trygghet i ett rum med olika fiktioner?

 

AK

Jag tror att rollen blir som ett skydd, en mask. Det behöver inte vara speciellt mycket, men när man tar en roll tar man också bort det jag som gör bort sig.

Många tycker det är läskigt med lajv eftersom agerandet är belagt med att man ska vara proffsig. Man måste gå på Teaterhögskolan för att ha rätt att stå där. Om man säger, nu ska du spela en roll så blir det väldigt läskigt för man förväntas framföra någonting och vara fullfjädrad. Inom lajvformen finns inte det kravet. Det som händer mellan människor är viktigare än det som händer utåt. Därför är lajv tråkigt att titta på.

 

SUZ

Det kan jag hålla med om. Det finns en mellanform som jag prövat mycket med människor som är rädda för att spela teater. Då kan jag bevisa för dem att de egentligen är skådespelare. Det är något jag kallar för rollspel. Det är sittande och vi definiterar bara situationen väldigt tydligt och sen börjar vi agera och så delar jag ut roller i situationen och då går folk väldigt lätt in i situationen. (till Ebba) Du som till exempel är Bosses mamma, du kommer blir väldigt upprörd nu, men vi står inte ut med Bosse längre, och så tar det fart.

 

JOC

Ja det är tryggt, men om du gjorde samma sak och sa att nu ska vi ha fyra rader med publik på bänkar så skulle det bli svårare.

 

SUZ

Ja, men det finns ingen mening att göra det. Jag menar att den andra teatern, den är verkligen svår och skådespelaren har en lång yrkesträning för att komma dit. Det gör man bara inte ostraffat, det är skitsvårt. Människor har rätt att ställa sig upp och skydda sig.

 

JOC

Lajvrörelsen har ju ingen ambition att ersätta teatern, det är ett komplement. Vi brukar säga att lajv är improvisationsteater utan publik. Det är en kliché som är lätt att göra men egentligen har det inte någonting med teater att göra. Dels traditionen men också för att man använder rummet på ett så annorlunda sätt. En jämförelse är ju andra sammanhang med specialtillstånd där vi har tunna roller: möhippa, konferensresa, chartersemester, kryssning. Om jag åker på finlandsfärjan så ja, det är jag, men konsekvenserna räknas inte riktigt som de gör i resten av verkligheten. Om vi skapar ett lajvrum behöver vi inte stå för våra val utanför det rummet. Inte ens om någon blir skadad på riktigt så räknas det och det är väl här det börjar bli lite obehagligt.

 

EBBA

Det finns ju en annan kliché som är att lajvare lätt fastnar i sin roll.

 

JOC

Det är konstigt tycker jag.

 

SUZ

Nej jag tycker inte det är helt fel. Det förekommer skådespelare i produktioner jag själv varit med om som sagt “jag blev elakare av den här rollen” eller “det blev mera gräl av den här rollen.” Jag har haft lajvspelande skådespelare, fast jag skulle kalla det improvisationer, som höll på i tre dagar på en finlandsbåt, och de sa att de påverkades av tidsdimensionen. Det beror på hur stark fantasiförmåga man har.

 

A-K

Jag måste säga att jag har aldrig haft problem att komma ur en roll. De här ryktena kom ju igång runt 1996 när boken ”De övergivnas armé” skrevs. Det var en bok om hur farligt rollspel är, att vi fostrar en ny sorts terrorister som lär sig göra bomber och så vidare. Då var det prat om att jagsvaga personer skulle kunna fastna i rollen och därmed göra hemska saker och bli påverkad bortom sin kontroll.

Jag har spelat många roller både i teater men mest i lajv som berört mig mycket. Rollerna lämnar spår, de förändrar en. Jag vet inte hur det är att vara flykting fast jag spelat flykting på lajv men jag kanske förstår en promille om vad personerna som upplever det på riktigt känner, som självklart förändrar mig.

 

SUZ

Jag tror man kan knuffa människor in i psykos också om man nu vill hårddra, eftersom vi är så vansinnigt olika. Jag skulle inte rekommendera en person som just haft en psykosupplevelse att börja spela rollspel och jag skulle inte i en terapeutisk situation börja leka fantasilekar. Därför tänkte jag på att pusha som du var inne på, Anna-Karin, men också regler, till exempel en timeout-regel som du pratade om. Det måste finnas step outs, utgångar för psyket och inte grupptryck.

 

JOC

Lajv jobbar systematiskt med det där eftersom vi kommer från en tradition där reglerna är så rigida. Lajv i USA, till exempel, är folk som går omkring på ett väldig teatraliskt sätt och med konstlad röst frågar varandra vad de har för olika poäng och det har ju ingenting med det här vi pratar om att göra. Då finns det inbyggt att gränserna är tydliga. Men under de senaste 15 åren när vi jobbat med det här har vi överdramatiserat det. Det var vanligt i intensiva spel på 90-talet att man skulle ha en professionell psykolog på plats och det är väl ungefär lika onödigt som att man skulle ha en psykolog på plats när man spelar Woyzek, tycker jag.

 

SUZ

 

Också på en weekendkurs i yoga kan man flippa ur. Vissa klarar inte djupandning och eldandning och såndant där. Om man gör något verkligt svårt, jag gjorde en pjäs om ungdomar och självmord och alla var så rädda för det. Då rollspelade vi den skräcken. Vi hade två experter med oss. Mr Death, en allvarlig psykiatiker och Mrs Life som var väldigt bejakande och sa att teater inte kan döda någon och det gör väl ingenting om någon ramlar av stolen. Mr Death sa att vi måste ha en ambulans utanför varje föreställning. Ensemblen var rädd att kicka någon tonåring över en enda impuls och det tog vi på allvar. Vi dramatiserade den konflikten och la den utanför oss på dessa två riktiga experter som var där för att lugna oss och göra definitioner. Jag uppfattade det nästan som rituellt.

 

JOC

Vi är alldeles i början av att tänka på det här teoretiskt. I början fanns det en push om att det skulle bli hyperrealistiskt i våra fantasimijöer med stora miljöer och hundratals personer. Men det visade sig att den hyperrealismen inte funkar för man kan vara däri men ändå känna att rollen är väldigt tom. Jag kallar det The Hollow Man Problem. I verkligheten har vi ju en livstid av minnen, reaktioner och associationer som surrar på inne i huvudet. Om man ska spela en bonde i en fantasivärld så kan man tänka bort att tänka på hockeyn på TV, man kan stänga av hela den hockeyassociationsbanan, speciellt efter några dagar, för det finns inga ingångar på det spåret, men man kan inte fylla det med någonting annat, till exempel någon expertkunskap om rovor.

 

SUZ

Blir det inte några starkare sinnesförnimmelser istället då?

 

JOC

Jo, exakt man blir ju mer i nuet. Det var därför det blev en hetscirkel med det här att allt skulle bli mer och mer realistiskt. Det som började som handlingsinriktade intellektuella pussel där vi ska leta efter en skattkista, började handla om att skattkistan ska vara extremt tung därför att den fysiska upplevelsen att bära något väldigt tungt var långt ifrån vår vardag. Då blev en väldigt stor del av lajvkulturen att göra saker med kroppen. Känslan i mina händer, vinden. Nu gör jag mig löjlig över det här men jag har haft starka upplevelser av att jag verkligen blir en fiktiv person för att är i ett fiktivt sammanhang.

 

SUZ

Kroppsminnena går i gång också.

 

JOC

Ja, det är ett bra sätt att berätta men det finns gränser för vilken typ av berättelse som låter sig berättas där. Man kan ganska lite om psykologiska tillstånd och mycket om det hårda livet.

 

A-K

Och man lajvar väldigt dåligt om man är trött, hungrig och kall.

 

JOC

Ja och då är plötsligt det enda man kan tänka på hockey…

 

Med allt det här bakom oss så tror jag att den verkliga gränsen för vad man kan göra med lajv nu kommer handla om exakt det där stället där rollen och jaget möts. Det har också med kroppen att göra det vet vi nu tack vare kognitiv forskning. I alla sociala situationer är våra reaktioner automatiska och snabbare än vår medvetenhet. Den fiktiva rollen som vi tar på oss går bara att kontrollera upp till en viss punkt. Det verkligt kittlande som kan hända på lajv är ju när du hamnar i situationer där du reagerar som dig själv med måste uttolka din reaktion, din fysiska automatiska reflex genom din fiktiva rolls filter. Det är inte bara att vi har information som kommer in genom den fiktiva rollen och rollen kan reagera på det, utan mitt eget nervsystem och mina verkliga minnen skapar reaktioner i spelet som styr vad min roll gör. Det finns en punkt där vi inte längre kan rollspela.

 

SUZ

Det känner jag igen från teatern. Då brukar vi addera att man kan iaktta andras fysiska beteenden. Mike Leigh, som jag följde, hade en metod för att utveckla karaktär. Om man med sin fantasi tänker att det är den här personens jag, så kunde man lägga till en viss skada, eller rörelse eller mototrisk grej som gör att man får helt nya impulser. Så kroppen kan man använda helt konkret genom att titta på och härma en annan människa och då påverka sina egna fysiska förnimmelser. Det där är väldigt känt gestaltningsmässigt.

 

Jag använde mig att av ett riktigt medeltida lajv när jag skulle göra en medeltida pjäs. Vi la in intriger och kuvert där det stod att du skulle mörda någon. Alla skulle mörda någon för det var en sådan konfliktfylld tid där man mördade varandra på uppdrag som vi skulle gestalta. Det var ohyggligt spännande. Vi sprang in i kända miljöer. Balsalen, slottsalen. Då lekte vi att vi gjorde lajv.

 

JOC

Nej, nej ni gjorde lajv!

 

SUZ

Först sa alla gud vad pinsamt, gud vad nördigt men sen var det så vansinnigt roligt och tiden gick så fort. Då var det ju realtid. Vi ska spela det tills alla mördats.

Vi gjorde lajvet för att förstå hur paranoida de här personerna i den här pjäsen måste vara.

 

A-K

Lajv i teater används ju för att komma fram till något, till en känsla eller något man tar med på scenen. I lajvrörelsens lajv är spelet målet i sig.

 

SUZ

Bearbetar man inte det tillsammans sedan?

 

A-K

Jo det gör man.

 

Jag vill gå tillbaka igen. Det finns metoder för att ta hand om när folk får starka upplevelse. Det vanligaste är regeln Brems och Cutt. Den kommer från Norge. När ett spel triggar något man varit med om i verkligheten så kan man avvbryta. Ingen tvingar en att vara kvar i spelet, det är ingen som ser ner på en för att man avbryter spelet och man kan också välja att vara kvar i spelet, genom att säga säga brems och så spelar man sig bort från situationen som triggade.

 

Vi jobbar också ganska mycket med debriefs och eftersnack där man har chans att prata om vad man har upplevt. Jag var med och gjorde ett lajv som hette ”En stilla middag med familjen”…

 

SUZ(skrattar)

 

A-K

Det var sex mer eller mindre klassiska pjäser som samsades i samma verklighet som var i form av pjäsen Festen av Tomas Vinterbergs, som också är en film. Det var alltså Helge som fyllde 60 år och som har utnyttjat sina barn sexuellt. Helge var en väldigt jobbig roll att spela tyckte de fyra män som spelade honom i de fyra olika uppsättningarna. Efteråt hade de personerna stort behov av att få bekräftat att vi andra inte tror att du är som Helge och hur de skulle kunna rättfärdiga rollens handlingar. Därför tycker jag att debriefen är något utav det viktigaste och kanske mest intressanta. Vi har utvecklat metoder för att hålla de här samtalen också. Efter ett lajv blir det tyst i två sekunder och sen börjar alla bara skrika ut sina upplevelser. Så mycket har byggt upp inombords man har ett enormt behov av att prata. På varje lajv jag varit brukar det vara en eller två scener där det känns som om jag rört vid något gudomligt som är väldigt svårt att att dela med sig av men som man har ett enormt behov av att dela.

 

EBBA

Hur då gudomligt?

 

A-K

När jag utbildade mig till teaterpedagog så pratade vi om olika sätt att förhålla sig till rollen. Det fanns ett sätt som var att bli inspirerad från en högre kraft och det var många som strävade efter det i min klass. Jag kände att det inte var något ovanligt för mig men att ja aldrig hade upplevt det på en teaterscen.

 

JOC

Det har också att göra med att det aldrig kan hända igen. Om ni lajvar under teaterrepetitioner så är målet att hitta något som går att upprepa. I lajv kommer det aldrig gå att upprepa. Jag kommer kunna tänka på det men det kommer aldrig hända igen och det är poängen.

 

SUZ

Jag tror det är en fördom om teater att det ska upprepas. Det är bara de yttre grejerna. Den ska förnya sig. Den stora krisen för skådespelaren är att upprepningen händer, att de spelar som igår. Det där flödet, flow som är så utforskat, är ju att man tappar tiden. Man kan tänka att en rollspelare som inte får ett flöde utan bara går runt och känner sig dum går att jämföra med en skådespelare som bara upplever jag ska ha spaghetti till middag eller nu skrattade de inte på den här repliken. De är fångade i en trivial upplevelse av ett misslyckande.

 

EBBA

Jag tycket att jag ofta under lajv hamnar i det tomma och faller ur fiktionen.

 

SUZ

Blir plågsamt medveten om hur töntigt det är.

 

EBBA

Det måste finnas massa med metoder för att stanna kvar?

 

SUZ

Det finns massa av olika skådespelare och det finns massa olika skådespelartraditioner. Jag tänker på en vacker metod, apropå högre makt. Det finns en lärare som jag jobbar med som heter Philippe Gaulier som lär ut clownbildning. Clownen är en som har huvudet uppe i stjärnorna och fötterna med dragningskraft ner mot jorden. Clownen är en person som är otroligt i nuet och väldigt rymiskt spelad, det är teknikaliteter. Om man har huvudet i stjärnorna och dragning mot jorden finns en väldig öppenhet och naivitet. Jag har sett att det verkligen fungerar för sagoberättande skådespelare. Man måste också vara tillgänglig. Just clownen måste vara, det handlar inte om godhet, men han måste vara ren från planering. Det blir inget kul med en planerad, kalkylerad clown som hela tiden tänker ut sina roligheter. Roligheterna är ju repeterade, det kanske har tagit trettiofem år att repetera in att glida eller snubbla eller falla, det är ju en akt, men att göra det som att ojdå det händer nu så kan man ha hjälp av en stark känsla att man har en connection som hjälpteknik. Det är gamla rester från det rituella som jag tror teatern är fylld av. Nu är vi i ett borgerligt samhälle, ett konsumtionssamhälle. Vi ska reproducera en jävla pjäs fem gånger om det blir succé, ta upp den lite då och då, byta ut en skådespelare lite då och då. Det är ju inte som det en gång var att vi ska stämma träff med gudarna. Kommer de att vara där? Satan, de var inte där.

 

EBBA

Är lajv att söka sig bort från konsumtionssamhället?

 

JOC

Ritualen har det inbyggt att när du går in i det rituella rummet och kommer ut så har en viss förändring skett som är specificerad från början. Det finns parametrar för vilken typ av förändringar som är målet för ritualen. Jag tycker att lajv på något plan har den effekten. Alla erfarenheter räknas någonstans. Men det flesta lajven har ju inte sådana mål. Och om de har mål att förändra så handlar det om kunskapsförmedling. Målet för lajvet är att få någon typ av upplevelse av av vad det är att vara flykting, av galenskap eller vad det kan vara.

 

A-K

Men på tal om samhällsförändring. Den ambitionen har vi ju haft.

 

SUZ

Det finns en sådan tradition ja.

 

JOC

Man kan förändra samhället på olika sett. Jag kan förändra samhället genom att jag talar i radio varje dag. Jag har en halv milion lyssnare på förmiddagarna men de lyssnar inte så uppmärksamt. Kanske någon promille av dem hör något som de tar med sig. Om jag spelar teater så har jag 700 eller 70 personen i publiken och jag har odelad uppmärksamhet i tre timmar och de kan gå igenom slags katharsisupplevelse tillsammans som förändrar dem ganska mycket, men de är inte lika många. Sen kan du ta ett lajv som innefattar 20 personer men deras upplevelse är ju total och det blir en erfarenhet. Det blir inte en konsumtion utan en erfarenhet i den egna kroppen och det kan förändra en. Också en erfarenhet av ett annat samhälle. Om att leva i en utopi eller dystopi. Men att göra lajv kräver extremt mycket frivilligt arbete så det är inte ett särskilt ekonomiskt sätt att förändra världen på.

 

AKT 3: FRAMTIDEN

 

EBBA

Nu vill jag höra något om scenkonstens framtid och ta in frågor från publiken.

 

JOC

Jag har en reflektion. Det är ju väldigt mycket teater nu där den fjärde väggen rivs ner och man ska interagera med publiken. Varför kan det bli så obehagligt? Jag har tänkt att det beror på att på samma sätt som när jag rollspelar då finns det ett bygge som pågår inom mig och runt mig själv med min roll så har jag ett liknande bygge när jag tittar på teater. Jag sitter och tolkar texten medan den pågår och jag interagerar med ganska många karaktärer på scen. På lajv så brukar man spela en roll åt gången men som teaterpublik ska jag ju omfatta alla karaktärer inne i mig, alla berättelser och alla premisser och jag känner inte till formen på verket. Jag har ett bygge här framför mig medan föreställningen pågår som är ganska privat och skört såsom den tar form inuti mig medan jag tittar. Och om någon säger, nu ska du ut, det är som att jag ska vara på bilden mitt staffli och samtidigt måla och det är väldigt svårt.

 

SUZ

Men det finns så många teaterformer. Det här har ändrat sig, gått fram och tillbaka och man har gjort alla experiment som går att göras. Massteater för tio tusen och interaktiva middagsbjudningar när man deltar och jag tror att det är ganska intressant att gå tillbaka till den här tidiga åskådaren alltså babyn som gärna vill delta med fötterna eller tårna. Man ser hur de tänker när de sträcker fram en fot och smeker huvudet på en skådespelare. Jag känner för dig säger kroppen men de kan inte göra rörelsen fysiskt. Jag tror att det verkligt interaktiva är mellan det inre och det vi iakttar. Sen är det en helt annan nivå när man ska ta upp folk och leka på scenen. Då måste man ha väldigt bra överrenskommelser. Är det någon här som är speciellt lekfull så att säga?

Publik 1

Ja,jag tycker om att leka.

 

SUZ

Ja, då skulle vi spana in henne. Varje clown vet hur man plockar upp den som vill gå upp och hur man undviker dig när du tittar ner. Jag har ett trick med programblad.

(till Anna-Karin) Får jag låna ditt programblad?

 

A-K

Ja.

 

SUZ (tar programbladet)

Om de klamrar sig vid programbladet går man bara vidare tills någon lämnar fram det, den personen är då någon som inte känner sig rädd och vill gå med.

 

A-K

Jag rykte bort mina händer så att du skulle kunna få tag på det.

 

SUZ

Ja, det är väldigt viktigt att det finns olika nivåer när man tar upp publik på scenen. Jag har burit upp publik på scenen som har älskat det men det är inte alla som vill bli burna, så det är frågan om vilka som vill. Man får betrakta det som en slags pauser från fiktionen. Att nu leker vi ett tag, både med fiktionen, att vi är på teatern och med att ni är publik och vi är salong. Det blir en skön antispänd stämning, det är clowneri nästan, och sen kan man gå tillbaka igen.

 

PUBLIK 1

Jag skulle vilja fråga, den här forumgrejen har jag provat. Men är det här något nytt att ni vill att folk ska vara med och vakna eller bli modiga eller vad är poängen? Jag har aldrig hört talas om lajv.

 

A-K

Det stora är väl att det är skapat av deltagarna för deltagarna och det är därför det är svårt att komma in. Man måste vara en aktiv aktör och gå in med en vilja i det, så det kan uppfattas som svårtillgänglig. Jag har arrangerat många lajv men också deltagit i många lajv. Jag är lika stora delar spelare som regissör, fast det sker vid olika tidpunker. Först är jag spelare på ditt lajv och sen kommer du och spelar på mitt lajv. Det är för deltagarna av deltagarna. Det kan jag tänka är det nya.

 

JOC

Det pratas mycket om deltagarkultur men det ju slutna sällskap, klubbar eller som ungdomsteatergrupper som aldrig visar upp sin föreställning för någon. Är man intresserad så kan man gå in på nätet och leta upp ett kalendarium och hitta en pjäs, men oftast är det så att man känner någon som känner någon och så blir man inbjuden får man mersmak. Precis som i alla andra kulturformer så måste man befinna sig i en social miljö där det är möjligt att gå på teater eller möjligt att gå på lajv.

 

PUBLIK 2

Men man kan ju säga att det befruktats ganska mycket och det finns många mellanformer? Jag tänke, när ni pratade om vad som är skadligt eller inte, på en grupp som sattes upp en föreställning i Köpenhamn, Signa heter de.

 

SUZ

De jobbar med hysteri och sexuella perversioner.

 

PUBLIK 2

De satte upp Villa Salo efter Sodoms 120 dagar av Markis de Sade. Man kom dit och så delades man upp och tillhörde olika grupper: barnen som blev utsatta för perversionerna eller fuckers som utsatte barnen eller mästare eller madamer.

 

SUZ

Valde man eller blev man tilldelad?

 

PUBLIK 2

Man blev tilldelad i grupper.

 

SUZ

Vad blev du då?

 

PUBLIK 2

Barn. Det kändes som om det drog till sig…dels lite perverterade människor.

 

PUBLIK 1

Vad är det?

 

PUBLIK 2

Märkliga människor som ville se om de knullade på riktigt eller hur de blev förnedrade…

 

SUZ (avbryter)

Men ville man inte det, blev man inte nyfyken på det? Det var vad jag undrade över, gjorde det det på riktigt?

 

PUBLIK 2

Nej de gjorde ju inte det. Men de kissade på riktigt och det förekom olika övergrepp.

 

JOC (avbryter)

Jag vill komma med ett förtydligande här nu. För det första var det här en teaterpjäs och inte ett lajv. Det var en pjäs som utspelade sig i ett verkligt hus där man kom in som tittare och fick en väldigt tunn roll och man hade väldigt otydlig överrenskommelse och en del av verket var att det inte var tydligt hurvida man skulle ingripa eller inte eller om man var i roll eller inte. En sak som uppenbarligen hände var att lajvare som är ganska bekväma med den här typen av berättande kom dit…

 

SUZ

Och tyckte inte om det?

 

JOC

…i roll så att säga. En kompis, en vän, ett ex till och med kom dit och tänkte okej de spelar Sodoms 120 dagar, bajsets cirkel. Det här handlar om någon form av övergrepp över människor av lägre klass, lägre status, lägre ålder, så han tänkte okej jag är en ganska lång kille med ganska mycket pondus så jag tar på mig min snyggaste kostym och beter mig som om jag tycker det här är naturligt och folk blev så otroligt provocerade! Alltså de andra publikdeltagarna, över att han inte var chockerad på riktigt. De andra i publiken kunde inte hantera att en annan tittare var i roll. Så därför blir jag lite nervös när du säger att det finns andra människor som är perverterade. Det vet du ju inte!

 

PUBLIK 2

Nej fast jag upplevde det som en väldigt obehaglig situation, det var säkert flera lajvare där men ändå. Det som jag tycker var bra var att det inte förkom alkohol, för annars kände jag att det här kan spåra ur. De flesta som var där var väldigt restriktiva kulturmänniskor som iakttog och sen kanske skrev lite om detta men jag hörde också att flera av skådespelarna hade mått dåligt för de höll ju på där i tio dagar. De gick på utmattning. Jag hade nog aldrig varit med där. Vad sätter igång en sådan kraft? Sexualitet kan lätt spåra ur.

 

SUZ

Vad som helst kan spåra ur om man inte har en klar humanistisk idé. Jag tror att de vet ganska noga vad de gör och att Signa anställer folk som är professionella. Jag har jobbat med skådespelare som varit med i de extrema produktioner Signa gör men de som söker sig dit är erfarna.

 

JOC

Vissa av skådespelarna är också före detta lajvare.

 

A-K

Den stora skillanden blir väl att återigen man har åskådare eller deltagare. Jag tänker på både lajv och på fettishklubbar. Där har man oftast en regler om minimumklädsel för att man vill slippa folk som kommer dit och bara glor. Och det är samma sak med lajv. För att kunna vara med måste du ta en del av ansvaret för vad som händer, du måste ta på dig en roll. Man kan ju verkligen diskutera teaterpublikens ansvar, men som publik tror jag att många inte känner något ansvar.

 

SUZ

Får jag ta två teaterhistoriska exempel som jag varit med om? Det ena var när Frank Castof kom hit, en tysk regissör, ett riktigt enfant terrible, han lyckades till och med provocera mig. De höll på i tjugo minuter i början av föreställningen och kastade någon torsk mellan sig och sedan började jag yla av raseri och då kvicknade de till för det var den signal de väntade på. Att publiken skulle vakna upp och säga börja då för fan. Då kände man att deras mål var att få oss att inte bete oss som en borgerlig teaterpublik. Det kanske kan göras bättre på andra sätt men ändå.

En annan gång var en mycket mer kuslig grej som hände när den väldigt viktiga politiska gruppen The Living Theatre turnerade och hade en så kallad Love Performance. Då var det så att skådespelaren Judit Valina blev våldtagen av en i publiken. De hade inte gjort några överrenskommelser eller bestämningar, det var någon slags love is in the air, love, love, ett sextiotal som ni inte kan komma ihåg och inte jag heller, länge sen. En slags naiv grej att alla är välkomna och då blev hon våldtagen. Det är någon gräns som teater måste bestämma sig för. Vi vet ingenting om alla i publiken. Det vore löjligt att tro att vi bara kan säga fritt fram. Ni vet performancekonstnärinnan vad heter hon

 

PUBLIK 3

Marina Abramovic?

 

SUZ

Ja! Hon hade ju en performance där hon hade vapen och plötsligt stod hon framför en som skulle skjuta henne. Det är en påminnelse om att i ett folkhav kan mobbning och eskalering ske.

 

JOC

Överrenskommelserna är så viktiga. Jag blev provocerad av Villa Salo och jag förstår att det var en del av verket, jag tycker det är oetiskt. Att det går bara för att det är teater. Det där skulle aldrig en lajvgrupp kunna gjort. Vi kan inte motivera sådant för vi har inte instititionernas skydd.

 

A-K

Jag tycker man måste kunna utforska obehagliga teman på lajv. Det första som vi alltid gör, också för att inte bli polisanmäda eller få moralpanikmänniskor, är att sätta gränser. Vad har vi för regler för den här interaktionen? Ska vi spela ett spel med mycket sex så hittar vi på metoder för att det inte ska bli det här med ”Ska vi knulla på riktigt?”. Det ska finnas ett avtal mellan spelarna. Det är otroligt viktigt när man börjar jobba med våld, sex och mobbning. Jag skulle aldrig spela med folk jag inte känner.

 

JOC

Att lajva någon slags intensivt spel med främlingar funkar inte! Man måste alltid träffa dem innan.

 

A-K

Man måste säga att om det här sker, vad gör vi då.

 

SUZ

Om man är naiv då kan man ju tro alla om gott. Jag gör en pjäs av godhet och kärlek och jag uppmanar alla att älska varandra och om någon är störd och tar det på allvar…

Cirkus kan vara väldigt skicklig på att plocka upp människor, jag har åkt på två elefanter och jag vet inte allt man kan råka ut för om man är villig att spela med, men de ser till att man inte skadar sig, de har ett safety net och så. Så måste man göra med deltagande.

 

JOC

Också på teatern.

 

SUZ

Ja ja, jag menar att man kan lära sig av cirkusen.

 

PUBLIK 4

Jag skulle vilja komma tillbaka till var som händer med människor när de tittar på teater eller är med i ett lajv, för något händer, det tar jag för givet. Jag har sysslat mycket med forumteater som är lite av en blandning. Om jag åker ut till en skola och spelar för lärare så finns det ju visst tvång att några lärare ska upp på scnenen och lösa konflikten. Jag tycker man ska behålla tanken att teater är politiskt, inte bara personligt för mig utan att jag kan förändra min värld genom att få göra saker och ha en täckmantel för att själv vara trygg. Forumteater kan vara en sådan täckmantel.

 

SUZ

Bara man inte glömmer att det där pågår redan i det intrapsykiska. Genom fantasier så gör vi ju upp en massa möjliga förändringar.

 

A-K

Att göra förändringen på riktigt kanske är det viktiga? Att gå in och säga stopp. Jag tycker det är likadant med roller som jag spelat.

Jag spelade en extremt konfliktsökande roll på det senaste lajvet jag var på och efter lajvet så hamnade jag i konflikt med en person jag skulle hålla wokshop med. Han avbröt mig hela tiden, jag höll på att bli tokig på honom. Min roll som jag spelat några timmar tidigare hade bara gått in och sagt till honom men jag är en väldigt konflikträdd person så när jag skulle berätta för honom att vi hade ett problem så gjorde jag det i extrem lågstatus. Och det var som om den där rollen stod på min axel och sa vad fan gör du säg vad du menar istället.

 

JOC

Kunde du valt att släppa fram din roll för den låg så nära?

 

A-K

Ja men jag vågade inte!

 

JOC

Vi spelar ju också väldigt mycket lajv som är trivial underhållning. Romcom, actionfilm. En intressant sak som händer då är att något som man köper som åskådare, om man skulle spela Sex and the City, om jag tycker om det på tv, och så skulle man faktiskt spela folk i trovärdigt sätt i den miljön så är det ofrånkomligt att det kommer väldigt mycket feministisk analys och så vidare. Det är väldigt vanligt att man försöker spela ett spel som handlar om en utopi och genast när man är i det så fattar man att herre gud det var en dystopi för det fanns inte någon frihet här. Det finns en makt i de rosaskimrande spelen för när man väl spelar dem så fattar man att det här var inte vad jag trodde att det var.

 

PUBLIK 4

Min poäng var väl att kunna ta med sig erfarenheter för att kunna förändra.

 

SUZ

Öva sig.

 

PUBLIK 4

Ja.

 

SUZ

Men då måste jag vara lite tjatig och säga att det handlar om kvalitet också. Jag har sett fantastiska Boalvarianter där det verkligen varit dramatiskt och existensiellt avgörande grejer som hänt och så har jag sätt när det blir mekaniskt.

Det handlar om att samma flöde vi pratade om tidigare ska infinna sig.

 

PUBLIK 3

Nu har ni jämfört mycket det som varit och det som är när det gäller lajv och teater men finns det någon typ av influens där emellan, som inte hänt ännu och som ni skulle vilja se?

 

JOC

Jag skulle vilja hitta ett sätt att producera proffessionella, avancerade vuxenlajv som idag genomförs genom att frivilla människor i tjugo, trettioårsåldern som kanske pluggar eller har andra typer av jobb som använder all sin fritid och sin semestertid på att skriva och producera de här extremt avancerade föreställningarna som pågår i trettiosex timmar eller fyra dagar, där ingen har betalt. Deltagaravgifterna är relativt låga. Man kanske betalar 1500 eller 2000 kronor för fyra dagar inklusvie mat och det här är ju inte hållbart. De flesta konstnärerna i den här miljön har en eller två stora produktioner i sig och det börja finnas inofficiell statistik att man pikar vid 26, att man gör sina bästa lajv då för då har man inga barn och man har fortfarande lite CSN kvar. Då kan man göra det, sen bränner man lätt ut sig.

Jag skulle vara intresserad av att hitta en form där den här typen av produktioner kan göras på ett ekonomiskt hållbart sätt och där samma spel kan sättas upp flera gånger om.

 

SUZ

En slags klassikerrepertoar?

 

JOC

Ja! Jag tror det skulle finnas en marknad för det här också. Om inte på marknadens villkor så på samma villkor som vi producerar teater idag. Det vill jag se.

 

A-K

Jag har två visioner. Jag är ju pedagog så jag jobbar ju med elever, framför allt högstadiet, så just nu är mitt fokus riktat på att få den pedagogiken att fungera, för eleverna är ju livrädda för att ta roller och så vidare. Det går ganska bra och jag ska inte prata så mycket om det. Jag har också en konstnärlig vision. Enda sedan jag började med teater när jag var 14 och med lajv ungefär samtidigt har jag velat göra någonting som fungerar för båda sorters deltagare, både som publik och som lajvare. Så nu håller jag på med någon i tanken om någonting som heter En kväll på teatern tillsammans med en person som heter Emma Wieslander som skulle vara ett lajv och en teaterpjäs samtidigt. Där man som publik kan komma antingen och få en skriven roll där man interagerar men också som publik. Det finns olika nivåer av deltagare. Idén är att man spelar en pjäs, en klassiker kanske, det här har säkert gjorts inom teatern, jag gör inget anspråk på att vara nyskapande här.

 

SUZ

Det gör ingenting!

 

A-K

Nej precis!

Föreställningen avbryts mitt i av en storm eller någonting utanför som innebär att man måste stanna stanna kvar på teatern och så öppnar man upp. Skådespelarna lajvar skådespelarna, regissören, ljudteknikern och allihopa lajvar de rollerna. Man får som publik komma in bakom scenen och man dukar upp kaffe och bullar som kompensation för den avbrutna föreställningen och sen börjar historierna hända. Så alla lajvar men publiken kan också gå och sätta sig och titta på ert samtal om man inte valt att vara lajvare. Då kommer ju ens roll fram, man kommer in som familjen med skiljsmässoproblem och så vidare. Det är ett drömprojekt!

 

SUZ

Jag skulle vilja slå ett slag för något som jag experimenterar med nu som har väckt en viss stämning hos de som är med. Vi spelar väldigt kort. 30 minuter teater och sen stannar publiken kvar och pratar om vad det varit med om på ett organiserat sätt. Jag kallar det Teater och samtal och det låter väl inte nytt och det är det väl inte heller men grejen är att det tar tag i personer så att de vill inte lämna samtalet. Det finns något upphetsande i det här. I föreställningen är det en äldre terapeut som pratar med en yngre terapeut om ett omöjligt fall som den yngre inte klarar av. Ett barn som är så olyckligt som man får lust att slå ihjäl faktiskt mer eller mindre. Tanken med att konstruera den pjäsen från min sida var att genom att låta de här två experterna prata om det här fallet komma åt något om synen på barnuppfostran och det har hänt då att människor vill inte gå. Vi talar i små gruppet på sex sju personer, det är ingenting nytt, det är två skådespelare som sitter och spelar, det händer ingenting märkvärdigt men det händer något med åskådaren. Det är en central fråga som behandlas. En liten människa håller på att gå under och ska de fatta vad det är som händer? Det intressanta för mig är just att det interaktiva flyttas ut till ett samtal med några människor, och vi inte känner varandra. Då tänker jag att det finns ett så stort behov av det här och då vill jag återigen ta mitt modeord ikväll, kvalitét, att samtalen handlar om någonting. Man måste kunna träffa ådern, om man träffar rätt då kommer det hända någonting. Då lajvar man så att säga sina idéer. När idéerna når en annan människa då testar man för första gången de där inre bilderna ihop med en annan och då blir det ett slags test på jag kan, jag vill, så att säga. Jag tror att samtalet är ett slags lajv, det är ett slags lajv samtalet.

 

 

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>