Kroppar och konster

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet,  tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

  1. Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
  2. få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
  3. föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

IMG_0463

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

IMG_0438

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>