Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.
Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.
Helena och Gabriel i färd med något
Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.
Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?
Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.
Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.
Kött och politik
Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda, en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.
Övning: Den dominanta handen
Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.
Övning: Knåda röd lera
Den röda leran sätter sina spår.
Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.
Övning: Kollektiv kontemplation
Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.
Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.
Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen
- upprepa den föregående frågan,
- formulera en variant på föregående fråga
- formulera en fråga som associerade till den förra frågan
- formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga
Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:
- Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
- Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
- Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
- Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
- Jokern. Skojar till det.
Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.
Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.
Podcast: Play in new window | Download
Leave a Reply