NYXXX

Avatars, play and performance

Month: March 2015

Proudly presenting: Dasniya Sommer in residence!

dasniyaworkshop2

During April 27th-May 4th, Nyxxx and coorganizer Kokoro2 host their first artistic residency together. We have the pleasure to receive the Berlin-based choreographer Dasniya Sommer for a week of reflection and exchange. She, like us, has an interest for interaction and intimacy in her performance work. Together, we want to create a platform for exploring such artistic practices.

In connection to the residence, Dasniya will host a couple of public workshop around one of her important working tools, namely rope. She is also performing at 18.00 on Sunday May the 3rd.

Are you interested in participating in one of the workshops, want to know more about the performance or have other questions? Write to kokoro2.info@gmail.com

About Dasniya Sommer

Dasniya Sommer is a choreographer and dancer based in Berlin. She has trained ballet and yoga since early childhood, and received her formal dance training in Berlin and New York. Between 2007 and 2009 Dasniya Sommer co–founded and developed the venue Schwelle7, an experimental project space in Berlin. Her choreographic focus has for many years been Japanese rope bondage (aka shibari) and classical ballet. Drawing also on her academic studies in ethics and aesthetics, her performances often question stereotypical body concepts and related styles of fetishising. In recent years, she has developed a technique she calls ”messy tying” that combines traditional elements with improvisation principles in a kind of ”punk” bondage.

To learn more about her work, visit her home page: http://dasniyasommer.de/

dasniyaportrait

Workshop on Yoga and Shibari with Dasniya Sommer

Saturday May 2nd, 14:00–17:00

Since 2007, Dasniya Sommer conceptualizes workshops which combine shibari and yoga. This will be the first time she offers such a workshop in Sweden. Yoga allows us to develop a sense of our own body anatomy. The simultaneous perception of one’s own breathing and body-map is important, as is to be able to meet other bodies while playing with rope. In some of the asanas (yoga postures) we will integrate ropes. The touch of the rope helps clarify one’s investigation of the posture, and mixes the sensual and manual skills of bodies and ropes. In the second part of the workshop, we mix different rope techniques and stir things up. In pair or group situations in which we develop a bodily conversation, we see expressions of queer, grotesque or purely abstract play. We will work here also with methods drawn from dance and contact improvisation, and elements from role-playing games.

Beginners in yoga and rope are equally welcome. There are still free spots.

dasniyaworkshop

Workshop on Self-Suspension in ropes with Dasniya Sommer

Sunday May 3rd, 14:00–17:00

The work MA√ 15 { idiosyncrasy } || sin x = ly – fx2 (see documentation here ) is probably Dasniya Sommer’s most famous self-suspension piece. It gained wider recognition in contemporary dance in 2009 and toured internationally. While acrobatic endurance and virtuosity is one possibility with self-suspension work, there are also many other aspects that this expression allows. It is a dialogue with one’s own body and limits as well as with gravity and sensory experience. It is an opportunity for both meditation and playful exploration. In this workshop, Dasniya Sommer gives tools for entering this practice from the angles that are interesting for the individual, in a group of no more than 10 people.
Some prior experience with shibari technique is beneficial. The workshop is preliminary fully booked.

Öppna workshops i Gävle

hands-gavle

Hur kan en kombination av aktiviteter som konst, träning och spel utvecklas till nya sätt att göra saker tillsammans? Konstnärskollektivet Nyxxx och Riksteatern bjuder in till workshops om välmående ur ett konstnärligt och politiskt perspektiv.

Nyxxx är en grupp konstnärer som använder enkla spelmoment, teknik och sinnesövningar för att designa konstnärliga händelser. Våra verk sätter publiken i centrum både som enskilda kroppar och som en deltagargrupp. Nu undersöker vi kopplingar mellan vårt arbete och andra kroppsliga/sociala aktiviteter.

Workshopen leds av Gabriel Widing och Ebba Petrén från Nyxxx. Tillsammans med deltagarna testas olika praktiska förslag, övningar, lekar eller spel. Workshopen är del i ett större projekt initierat av Riksteatern.

Välkomna! Inga förkunskaper krävs. Vi börjar där vi är. Vi riktar oss framförallt till deltagare mellan 20-25 år men även andra är välkomna.

Tider:

  • 17 mars klockan 18-20.
  • 19 mars kl 18-20. Denna kväll deltar Riksteaterns nätverk för unga arrangörer i Gävleborg.

Plats:

  • Folkteatern i Gävle, Norra rådmansgatan 23

Föranmäl dig gärna till ebba.petren@gmail.com

Avsnitt #8 – Kroppar & kött

nyxxx-pod8

Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.

Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.

Helena och Gabriel i färd med något

Helena och Gabriel i färd med något

Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.

Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?

Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.

Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.

Kött och politik

Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda,  en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten. Det är ett ontologiskt villkor som inte är direkt knutet till kapitalismens alienation och inte heller till det specifikt mänskliga. Glipan är något som inte bara finns hos människan utan hos allt som är. Världen är köttsligt beskaffad.

Övning: Den dominanta handen

Helena ledde en feldenkrais-övning som handlade om att avprogrammera den dominanta handens intentioner. Den dominanta handen är mer än någon annan kroppsdel alltid i färd med att göra något, den har en stark riktadhet. Vi låg ner och började med att lyfta underarmen och låta den vila stående mot armbågen. Sedan vek vi i omgångar ner handen från handleden. När handen slappnar av glider fingrarna isär. När en reser den kommer de samman. Vi reste även handen från varje enskilt finger. Vi lät armbågen lyfta armen rakt upp och lät armen stå på skuldran. Här finns ett liknande pass inspelat av Eva Laser.

Övning: Knåda röd lera

Den röda leran sätter sina spår.

Den röda leran sätter sina spår.

Vi knådar röd lera mjuk och varm. Leran värmer våra händer och mjukgör musklerna. Vi vill värma upp leran för att kunna forma den, men vi blir varmare än leran. Vi hanterar ett objekt, samtidigt masseras våra händer av objektet. Det röda från leran färgar handflatorna. Det syns var på händerna leran varit. Där det är mest rött har leran tryckts hårdast eller varit flest gånger. Vi får alla röda handflator men på olika sätt. Vi har använt olika delar av handflatorna för att forma leran.

Övning: Kollektiv kontemplation

Den här övningen har vi testat i flera varianter. Några utsnitt från test finns med i podavsnittet.

Variant 1: Alla som deltar skriver upp en fråga som de funderar över inom ett visst tema. Frågor som en ställer sig själv eller som en skulle kunna ställa till andra eller till gruppen. En person samlar ihop frågorna, resten lägger sig ner enskilt på golvet och förbereder sig för meditation. Den som samlat ihop frågorna läser dem i lugn och ro för gruppen. Kanske kan vi i framtiden förskriva ett kort intro och outro som ramar in frågekavalkaden.

Variant 2: Alla deltagare ligger på golvet och ställer frågor i tur och ordning frågor rakt ut i luften. Först jobbade vi med kroppen som fråga. Frågorna förhöll sig indirekt till varandra. När det var ens tur kunde en antingen

  • upprepa den föregående frågan,
  • formulera en variant på föregående fråga
  • formulera en fråga som associerade till den förra frågan
  • formulera en fråga som undergrävde eller ifrågasatte relevansen i föregående fråga

Det går också att formulera det som att den frågande intar olika roller:

  • Destabilisatorn. Vill med sin fråga ifrågasätta tidigare fråga.
  • Den som vill veta. Går in med sin egen undran genom att fråga.
  • Den associerande. Improvisatorisk association eller upprepning.
  • Den lyssnande. Svarar på föregående fråga för sig själv och ställer en ny fråga som kommer upp genom att svara.
  • Jokern. Skojar till det.

Vi har nu ett stort material av inspelade frågor kring kropp och livsföring och hälsa, men en insikt från denna process är att själva frågandet är en tillräckligt intressant praktik för att bära sig självt. Vi kommer att göra den här övningen i större grupp när vi kommer till Gävleborg. Det kommer inga svar, bara nya frågor. Vissa frågor rinner av en, andra frågor stannar kvar. Vissa frågor blir stora och existentiella, andra små och vardagliga.

Variant 3: Vi testade också att göra kortare rundor där en av oss började ställa en fråga den ville veta svaret på. Sedan löpte frågorna i två varv och den som började fick avsluta. På tre personer blir det sammanlagt sju frågor på ett visst tema. Det här skulle kunna användas när en jobbar med en specifik konstnärligt frågeställning för att komma vidare med den. För oss blev det sju frågor om mat, musik och konsumtion.

Kroppar och konster

I veckan har vi, Ebba och Gabriel, på allvar börjat jobba med Riksteaterns konstnärliga utvecklingsprojekt, som tidigare resulterat i en fysisk version av konstnärsspelet. Vi har stannat kvar i frågor om arbete, aktivitet och återhämtning, men närmat oss på nya sätt. Här följer anteckningar och tankar om teman som dykt upp i processen.

Konst och terapi

Terapi och konst brukar stå i konflikt med varandra. Konsten ska inte behöva vara uppbygglig eller sund. När konsten har varit sund, som under vitalismen, har den också lätt lånat sig till fascism. Konsten ska, åtminstone i och med modernismen vara fri, inte disciplinerande. Det finns samtidigt också en idé om att konsten är god eller sund och att vi mår bra av att gå på teater eller av att läsa en bok. Men detta välmående ska nog gärna uppstå av misstag, det är inte målet med kulturen. När vi aktiverar publikens kroppar som en del av det konstnärliga arbetet blir det svårt att undvika frågor om kropp och medvetande. Vi ber dem att medvetandegöra sig om sin kropp; att se, att känna, att röra sig, att dela rum, att förhandla plats. Vad kan vi föreslå dessa kroppar? Kan vi erbjuda avslappning, lättnad, eskapism? Ett rum som ger ett tillfälligt andhål i en vardag som präglas av fragmentarisering, ensamhet, alienation, stress, produktionsmål. Kan vi hitta nya förbindelser och relationer mellan publikens kroppar? Kan vi väcka empati, närhet, solidaritet, lekfullhet, vänskap? Vad händer sedan när olika sällskap lämnar salongen och återvänder till sitt? Var det där rummet en dröm, ett undantag, en tillfällighet?

Här blir det lockande att, även som konstnär, börja tänka i termer av praktiker snarare än avslutade verk. Ett verk kan slå an en ton som ekar genom historien, men en praktik går att komma tillbaka till, den skapar kontinuitet, en röd tråd, ett sammanhang. I utformandet av en sådan praktik, som är så skön eller välbehövlig att en vill återvända till den, så vill vi ha vissa saker i åtanke. Om vi föreslår en inåtvänd aktivitet,  tar det då uppmärksamhet från utåtriktad kommunikativ eller politisk aktivitet? Skapar det ett välmående för dagen, något som känns bra just för att det är en flykt från handling? Eller är det just en sådan paus som krävs för att vi ska kunna bryta med den internaliserade stress mot deadlines som vi vanligtvis sitter fast i. En stress som i sig hindrar oss från att göra något som gör världen till en bättre plats, både i ett mindre inomkroppsligt, i ett mellankroppsligt och ett stort samhälleligt perspektiv.

Somatik som estetik eller separation

Somatik handar om embodiment, förkroppsligande. Den amerikanska filosofen Richard Schustermans anknyter i essän Somaaestetcis: A disciplinary proposal till dessa frågor. Förslaget han kommer med är att

  1. Återuppliva Baumgartens ide om estetik som en livsförbättrande kognitiv disciplin,
  2. få ett slut på förbiseendet av kroppen i estetiken, och
  3. föreslå ett utvidgat nytt fält: somaestetik.

Schusterman menar att estetiken ofta handlar om att kritisera sinnena och visa dess gränser för att undvika att bli lurad av sinnena. Schusterman vill istället gå in i sinnena och tala om deras faktiska funktioner. Hans agenda är också förbättrande av sinnena, eftersom det är genom dem vi upplever all konst.

IMG_0463

Ett motsatt perspektiv finns i Upplysningens dialektik. Där formulerar Horkheimer och Adornos en skissartad kritik av somatik. De menar att kroppslig praktik är dömt att misslyckas, eftersom det innebär ett särskiljande av kroppen från jaget. De ser en fara i attt reducera mänsklig aktivitet till fysiska fenomen, så att en promenad är lika med rörelse och en måltid lika med ett visst antal kalorier. Att tänka på kroppens aktiviteter så gör att en försvinner från sig själv, från det som finns i kroppen. Om en ser kroppen som en rörlig mekanism, som separerade delar eller rena funktioner så blir kropparna användbara just som maskiner. För att göra människor till varor, arbetare eller soldater krävs denna separering mellan kropp och person, menar Adorno och Horkheimer. Särskiljandet av kroppen kan användas av reklam eller propaganda. Det är lätt att få kropparna att köpa eller lyda, så att de ska bli starka och friska i kroppen, utan att tänka själva. Om en ser kroppen som fysisk substans med funktioner så ligger en fascistiskt eller nazistisk logik nära till hands. Med en sådan logik så kan kroppar som inte bedöms vara vackra och funktionella, lika gärna omformas till någon annan slags substans, till energi, tvål, verktyg. De kan få en annan funktion i maskineriet. Adorno och Horkheimer påminner oss om att ordet kropp eller corpus redan refererar till en död kropp. Den tränande vitalistens mätning och vägning av sin egen starka kropp svarar mot obducentens bedömande av likets döda kropp. Ett sådant tänkande ger en intressant ingång till samtidens hälsokultur.

Människans revolt

IMG_0438

Att läsa högt och långsamt, för varandra, gör något med läsningen. Vi läste några sidor i Camus Människans revolt som behandlade relationen mellan konst och revolt. När en läser högt så gör en orden till sina. På ett sätt blir vi Camus avatarer. Vi artikulerar hans tanke, gör den till kött. Camus tänker på revolutionärers ambivalenta förhållande till konstnärlig gestaltning. Revolutionärer genom tiderna har haft en större sympati för hantverkare som skapar användbara objekt, än för konstnärer, som söker något utom-verkligt. Vi tar med oss idén om en konst som inte söker transcendera det levda kroppsliga livet i den här världen utan som gör det mer värdefullt. Vilken konst skulle få oss att välja köttet över transcendensen?

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén